"Ja, så kan man också göra!", utbrast jag högt för mig själv, och skrattade till samt skakade smått förvånat på huvudet härom morgonen när jag åkte bil mot Österskär för att lämna Wilbur hos brorsan.
Jag möter en cyklist som genar från cykelbanan på andra sidan vägen, över den lilla gräsremsan, och sedan upp på vägen i motsatt vägriktning (från mig sett). Han cyklar sakta, vinglar till lite grann, medan han väntar in att jag ska köra förbi. Det kommer samtidigt en för mig mötande bil efter cyklisten, som blir tvungen att sakta in något eftersom cyklisten för en liten stund uppehåller sig mitt på dennes vägbana. När jag har kört förbi den cyklande mannen, så trampar han vidare, upp på övergångställets väg-gupp, och sedan tråcklar han sig igenom "fotgängar-fållan", och fortsätter bort på gång/cykelvägen.
"Och vad är det med det, då?!", undrar ni nu, "Okej, hans framfart över vägen kanske var något vårdslös, men.. inte så himla märkvärdigt!". Jo, denne pappa (!) var inte ensam på sin cykel, han hade även ett cirka två-årigt barn där bak i barnstol. "Tja, det kanske inte var så ansvarsfullt som vuxen att utmana ödet med sitt barn i släptåg!", tänker ni kanske nu. Men.. denne pappa styrde cykeln enbart med högerhanden, för på hans vänstra arm satt även ett cirka fyra-årigt barn. Flickan höll hårt runt sin pappas hals. Ingen av de tre hade cykelhjälm. Men vadå? De hade väl bråttom...
Detta fick mig att minnas en händelse för några år sedan i affären där jag jobbar. En pappa var där i sällskap med sin cirka fyra-åriga dotter. Pappan var mycket upptagen med att själv kolla in alla CD. Han bläddrade noggrant igenom hyllorna, hade liksom inte tid att kolla in vad hans dotter egentligen höll på med. Den lilla flickan rusade runt i och utanför butiken likt en liten söt virvelvind. Jag tyckte att pappans nonchalans var något skrämmande - att han tydligen inte har samma vilda (?) fantasi som jag har, om vad som kan hända ett litet barn.
Flickan uppehåller sig en lång stund utanför butiken, som ligger på nedervåningen i inneköpcentrat. Den lilla flickan springer glatt fram och tillbaka utanför. Pappan studerar CD utan att ge henne någon som helst notis.
Plötsligt händer det! Jag ser en kvinna vid skoaffärens ingång. Hon spärrar upp ögonen med en uppskrämd blick, och ser bort mot rulltrapporna som är cirka tio meter bort. Sedan hör jag dunsen. Därefter blir det knäpp-tyst. Sedan kommer skriket. Kvinnan hade redan påbörjat att rusa dit. Jag hör hur barnet gråter högljutt. Pappan avbryter sitt CD-tittande, går raskt ut mot vår butiks dörr. Han hejdar sig dock. Han går tillbaka in i affären, till disken, och lämnar ett par CD-konvolut där. Sedan går han åter igen raskt ut mot rulltrappan. Därifrån jag står kan jag inte se vad som händer. Efter en liten stund kommer de båda in igen. Pappan bär den lilla flickan på armen. Hon blöder ganska ordentligt i ansiktet. Hon håller en servett mot såret som ett tryckförband. Den lilla flickan gråter olyckligt. Pappan med sin dotter på armen kommer lugnt fram till disken och säger: "Jag vill betala CD:na jag la här. Sedan ska vi åka till akuten och sy!".
Ja, så klart man måste köpa CD:na. Så man har nåt att lyssna på medan man åker till akuten, och för att inte tala om något att roa sig med i väntrummet...
När stackars Keaton hade ont i tassen.