Jag lämnade ju in bilen förra veckan (var det väl), och då fick jag ju ta en promenad från bilverkstan till jobbet. Självklart var hundarna med. Jo, inte Wilbur, för honom hade jag innan lämnat av som vanligt hos min bror. Wilbur jobbar nämligen som "sällskapsherre" på dagarna. I tidernas begynnelse så var det arrangerat så att Baloo (min första hund) var hos min mamma och bror medans jag jobbade. Och nu så har det hela bara fortgått. Alla är glada, och trivs.
Wilbur tycker nämligen inte om att jobba i butiken. Där finns inget lugn eller ro. Folk som ska in till lådor exakt där man ligger och sover. Och när man flyttar på sig, och äntligen kommit till ro, så ska dom där människorna in till just den lådan man nu ligger framför. "Ja, men... Bestäm er, människor!!", muttrar Wilbur surt, när han för sjuhundraelfte gången blir tvungen att byta sovplats. Observera att det finns en stor skön hundsäng inne i pentryt, bara några steg från utrymmet bakom disken. Men där vill man inte ligga - där för sig själv!?
Wilbur har nu själv kommit på att om man ligger på en kartong, så får man (i alla fall nästan) vara ifred. Så de få timmar han eventuellt "jobbar" i affären, så SKA - och jag menar verkligen SKA - han ha en kartong att ligga på. Om kartongen inte finns tillgänglig, så knuffar han med nosen på allt - och jag menar ALLT - som är i hans närhet. Ju längre tid det tar innan vi människor fixar hans kartongliggplats, desto hårdare och mer bryskt knuffar han på allt runt omkring honom. Wilbur har absolut ingen förståelse att kunder har förtur före hans kartongliggplats-arrangemang. "Jag ska ha min kartong NU!", knuffar han smått irriterat.
My name is Wilbur - The Magnificent Wilbur, agent 007
Tillbaks till promenaden från bilverkstan till jobbet.
När jag går där med mina tre springrar, så funderar jag på vilken irriterande bromskloss jag har med mig i det ena kopplet - Keaton. "Jag ska bara nosa lite grann HÄR BORTA! Jag kommer sen..", nonchalerar han oss andra. Problemet med att kopplets längd inte räcker till, bryr han sig inte om. I och med att han inte längre hör vad man säger, så är det ingen idé att säga till eller kommendera honom, utan det blir alltid - lite tråkigt - att jag drar eller gör lite småryck i kopplet för att få honom att förstå att vi ska fortsätta promenaden. Ibland tänker jag att det vore ju trevligare om jag tar steg tillbaka, och puttar lite med handen på honom, för att få hans uppmärksamhet. (Vilket jag gör när han är lös, exempelvis i skogen.) Men vid koppelpromenad sitter jag ju fast i de andra hundarna som är framför mig, och de missuppfattar: "Jaha! Ska vi gå tillbaka nu!? Med den följden att även Keaton missförstår, och tror att vi helt plötsligt ska vända och gå tillbaka igen. Eller så missförstår de andra springrarna: "Aha! Den där luktfläcken är så himla intressant, så till och med Matte vill nosa på den. VI SKA DIT!!!". Och så har man inte bara en - utan tre - hundar, som "sitter fast" i luktfläcken.
Jag skulle ju kunna ha som vana, att först säga åt Gromit och Spirou att stanna kvar, innan jag går tillbaka till den i lukt försjunkne och döve Keaton. Men oftast så blir det lite för omständigt. Jag menar, bara att komma ihåg det är krångligt nog.
Kombinationen Keaton/Gromit på framför allt koppelpromenad, är ofta en ganska dålig kombination. Visserligen har Gromit blivit bättre, men det är dömt att "misslyckas" = En sur och grinig matte.
Virvelvinden Gromit, som vill framåt snabbare än snabbast, har liksom inte riktigt tid att gå så där i snigelfart a´la pensionär. Och gamle Keatons ben (och hjärta) orkar liksom inte med turbofart längre. Ibland funderar jag om Keatons envist nosande är ett förklätt behov av paus - en liten vilostund.
Eftersom jag förstås inte kan tvinga Keaton att gå fortare, så blir det så att Gromit helt enkelt får lov att lugna ned sig. Vare sig han vill det eller ej!
Nu för tiden när man ska gå över hårt trafikerade vägar, så får man tänka sig för. Keaton går i sin takt, oavsett om det kommer bilar eller inte! Och att dra och tvinga honom att öka farten över gatan vill jag undvika så gott det går. Men visst har det hänt att jag har missbedömt trafiken, när man ska gå över vägen, och därmed känt mig stressad över att passerande bilar kommer allt närmare, för att bli tvungna att bromsa in. I dessa situationer så placerar jag mig själv som en "skyddande mur" mellan min Keaton och bilarna.
En annan koppelpromenadsituation som det är lite jobbigt att ha gamle Keaton med, är när det är hundmöten. Gromit är ju inte alltid så glad i andra hundar. Något som antagligen bottnar i en osäkerhet från hans sida. Att då försöka själv utstråla självsäkerhet genom att raskt och bestämt passera främmande mötande jyckar är inte lätt när man sitter fast i bromsklossen Keaton. Jag menar det är ganska svårt att med en lite hurtig och säker röst säga: "Kom! Nu går vi!", och raskt trava på, när man sitter fast i bromsklossen som nosar i dikesrenen lugnt "för sig själv". Att utstråla rask självsäkerhet är inte så lätt när man förflyttar sig med myrsteg. Ibland tänker jag på hur mycket lättare saker och ting skulle vara utan denna bromskloss.
I morgon ska "bromsklossen" till veterinären. Klockan 14.30 ska han kolla upp sitt blåsljud på hjärtat som tydligen blivit värre. Jag har ångest inför detta veterinärbesök... Min Keaton. Min bromskloss. Vad ska jag göra utan dig...?
