Jaha, vad ska vi hitta på nu då ´ra. Tydligen började jag visst att skriva här för nån dag sedan, kan ha varit igår. Nej, förresten det var nog i förrgår, men sen tog det visst liksom slut. Nej, förresten - igen! Jag ser nu på datumet att den var i måndags. Däremot laddade jag upp bilderna här nedanför från mobiltelefonen i söndags, men vad som hände sen vet jag inte riktigt. Jag gav väl upp. Det är aldrig för sent att ge upp.
Just det, ja! Jag har ju blivit med fågel. I fredags var det. Han/hon är lite stel av sig. Inte så värst livlig. Fågeln har jag fått av Katta, som i sin tur hade fått den av nån släkting. Kommer nu inte ihåg av vem, hennes barns farfar, kanske. Nu gissar jag vilt. Jag är helt klart mer vild än vad pippilyngeln är. Ja, i alla fall i detta skick den är i nu, fast pippin var förr vildare än vad jag är och vad jag någonsin kan komma att bli.
Vad är det för en fågel, då? Tja... jag har faktiskt kollat in min fågelguide-bok, men jag hittade inte nån som var liknande denna fina pippi. Så jag är övertygad om att det är en svartbrunfjädrad vitaxlad halsvika. Hur som helst så är den stor som en STRUTS! Den fick ju inte rum i frysen, ju! Så nu - tack vare Katta - har jag frostat av frysen. Kan ni tänka er; Jag kan nu dra ut och in korgarna inne i frysen med lillfingret!! Man behöver inte ta i för kung och fosterland.Helt fantastiskt!! Det är som om jag har fått en helt ny frys!
Jag känner mig som en sån där riktig fågelhundsjaktmänniska - eller inte - nu när jag har en hel fullfjädrad struts (typ) i frysen.
Jag får välan erkänna att när jag - mycket försiktigt och trevande - öppnade ICA-kassen som fågeln låg i, så utbrast jag när jag såg fågelns tassar: "Åhh! Stackars liten!". Allra först trodde jag att pippin hade blivit nackad, för jag såg inte huvudet, men den låg ju liksom dubbelvikt med hals och huvud tryckt mot magen. Måste säga att det hela kändes något kymigt. "Nä, skärpning nu!", daskade jag till mig själv, "Jag äter ju kyckling var och varannan dag. Så här ser dom ut (fåglar, alltså) innan man käkar upp dom!" Sedan smekte jag lite försiktigt över den svartbrunfjädrade vitaxlade halsvikans fina fjäderdräkt. Sedan fick den en ny ICA-kasse och blev instoppad i min uppgraderade nyavfrostade frys.
Jo, jag måste säga att hundarna, speciellt Spirou och Gromit, var mycket intresserade av den lilla strutsen. Nu är jag ju inte nån expert på fågelapportering (förvånad, va?!), men jag misstänker att jyckarna inte kan bära denna stora pippi, eller kan de det kanske? ESS apporterar väl fasaner? Och de är ju ganska stora. Min svartbrunfjädrade vitaxel halsvika väger typ 20 ton. Fast.. den kanske väger mindre när den tinar? Och då kanske jyckarna kan lyfta den? Eller ska jag amputera vingarna av den? Och hur gör jag det bäst? Finns det några jaktfolk i närheten som kan tala om hur man gör sånt här?
Louise, Greta, Hjördis, Gromit, Wilbur, Spirou och jag (de två sistnämnda utanför bild) tog en liten promenad på golfbanan i söndags. När vi gick där blev det typ värsta snöstormen. Ganska kul, faktiskt.
Observera Spirous ganska stora snöboll på vänstra frambenet. När vi sen kom hem, så fick alla tre bli duschade för att lättast bli av med alla dumma snöbollar. De stod på rad ute i hallen i väntan på sin tur.
Wilbur och Gromit.
Tänk att de riktigt avskydde varandra förut. Det syns inte på denna bild. Kan i och för sig inte påstå att Wilbur gillar Gromit. Fast å andra sidan så gillar Wilbur inte så många andra hundar - ja, om de inte är söta, sexiga, vackra tikar, förstås. Eller valpar, som kan utnyttjas till diverse tvivelaktiga lekar... ;)
Haha! Louise tog även hon några bilder på jyckarna, som lades ut på Fb - de är MYCKET skarpare än mina grådaskiga bilder. Äh! Det där med kvalité är överreklamerat!
Grompan låg och sov på golvet. När han reste sig upp råkade han trassla in sin nos i filten. Ja, ja... ibland undrar man...
En liten kort uppdate i Gromits liv och leverne:
Tidigt i lördags morse så fick Grompan ep-anfall. Då hade det gått nästan en hel månad sen sist (sånär på två dagar, tror jag). Det känns faktiskt ganska bra. :)
Gromit och Spirou tuggar nöjt på varsitt "efter-ep-anfall"-tuggben. Tänk att de numera kan ligga så här tätt intill varandra utan att kivas om tuggbenen.
Om jag minns rätt så berättade jag väl att det senaste blodproverna visade en förbättring. :)) Och tidigare i morse ringde veterinären för att tala om urinprovsvaret. Det finns bakterier - fast snälla bakterier, som veterinären beskrev dom. Men de ska bort!! Så nu får lill-Grompan ännu fler piller. Veterinären misstänker att det är borrelian (som han hade förut) som har satt igång dumheter i Grompans kropp. På tisdag ska vi till Albano igen för nya prover för att se om alla dessa piller gör nån nytta... och att vi kan trappa ned kortisonet. Det skulle vara ganska trevligt om han - och jag - snart får slippa hans hunger och törst. Varje natt vid tre-tiden väcker han mig. Han ställer sig sedan vid ytterdörren, men genast efter jag öppnar dörren, så rusar - ja, rusar - han in i köket och visar tydligt var fodertunnan står. Jag fattar vinken...
I måndags kväll undrade jag vart Gromit hade tagit vägen. Haha! Jag hittade honom intill fodertunnerna - förstås! (ja, ja.. jag ska fixa golven - sen.)