... så fortsatte jag helgen med en riktig lat-söndag! Varför kommer jag inte igång förrän den där dumma solen ramlar ned från himlen? Okej, jag och hundarna var faktiskt tidigare på dagen - i dagsljus (!) med till och med lite solsken - ute på tomten, och... ni sitter väl ned hoppas jag... tränade lite lydnad med jyckarna. Och inte nog med det! Jag hade en.. en.. en.. ja, jag är ganska chockad själv. Jag hade en plan - som jag höll mig efter!
Som en extra träning för de två som satt på avbytarbänken, fick de sitta i bilen - precis som man gör på brukshundklubben. Titta! En plan!
En hund i taget fick sedan träna.... håll i er... fotgående. Och jag var noga med att inte göra för svårt för någon av hundarna - hellre för lätt än för svårt. Jag till och med var noga med hur jag belönade: Till den hunden (Wilbur) som gärna går för långt fram - belönades bakåt, och för den (Grompan) som gärna tränger mig - belönades utåt. Jag blev förresten ganska förvånad över att Spirou - som annars brukar sacka efter - gärna travade för långt fram. Haha! Spirou trava? Nä! Han körde någon typ av glada spattiga jämfota skutt med frambenen. Jag kunde inte låta bli att skratta högt åt honom. Tala om att man "plötsligt" fått en taggad jycke. Och tala om att man fick typ börja om från början; Jag klickade när han - någongång - råkade trava med alla tassarna i marken i tur och ordning. Haha!
Här har vi en bild på typisk ordinär vanlig fotgående-träning. Haha! I alla fall fotgående modell Spirou! :)
Jag var även noga med att inte hålla på för länge med någon jycke. Varje jycke fick typ sex till sju belöningar - sedan var det dags för byte.
När alla fått sin fotgåendeträningsdos, så var det dags för "fritt valt ämne". Jag kommenderade: "Gör en konst!", och sedan valde jag en konst av alla de bjöd på, som jag ville spinna vidare på. Med Gromit blev det krypa baklänges, Spirre backa (han har blivit urusel på detta, som han förr i världen var urbäst på) och Wilbur... tja.. det blev nog nysa eller var det buga eller... vad var det egentligen? I denna del av träningspasset höll jag på i typ tre till fyra belöningar innan det var dags för hundbyte.
Hundarna - utom Wilbur - hoppade förvånansvärt glatt tillbaka in till "avbytarbänken" (bilen), kanske mycket beroende på att de hundar som fick sitta kvar fick en liten godbit som "tröst"-belöning. Wilbur gjorde som jag sa, men med en viss tvekan.
Slutligen var det apporteringsträning. Detta blev helt spontant när jag råkade skymta apportbocken inne i bilen. Jag fokuserade på att de skulle bära apporten samtidigt som de följde mig, och jag belönade innan det blev en massa tugg. Jag blev väldigt förvånad över att Spirou faktiskt kunde sätta sig intill mig (framför mig, typ jaktvarianten) med apporten i munnen i ett stadigt tag. Duktig vovve!! Varje hund fick ett apporteringsträningspass på cirka fyra belöningar.
Hm..? Var det här egentligen mycket till lydnadsträning? Nja.. kanske? Nästa gång får jag väl koncentrera mig på... tja... läggande, kanske? Eller inkallning! Hur som helst var träningspasset kort och konsist - och med bara glädje!
En kul bild. Vi som stod bredvid visade i alla fall glädje. Gromit verkade dock lite mer tveksam... Hihi!
Sedan gick vi in för min frukost. Jyckarna hade fått sin mycket tidigare på dagen. Hihi! Klockan var nog nu typ vid ett-tiden på eftermiddagen. Fråga mig inte vad jag egentligen gjorde mellan sju och ett! Själv har jag inte någon aning. Ja, förrutom ovanstående hundträning, då.
Hur som helst så lyckades jag somna efter min sena frukost. Och plötsligt var klockan strax efter fyra - och skymmning! Det var hög tid till att ta en promenad med jyckarna. Innan själva promenaden lekte vi lite kurragömma ute på tomten. Jag vet inte om de egentligen uppskattar denna lek. Men jag tycker den är kul - när de inte fuskar!! Alltför ofta väntar de (läs: Wilbur) inte tills jag ropar: "Klart!" Så det blev istället mer "Stanna kvar"-träning än kurragömma-lek.
Min lilla plan med denna lek var att framför allt Gromit skulle få bli av med lite överskottsenergi inför promenaden. Man har ju hört att jyckarna inte ska dra så in i norden då. Pyttsan! Jag tycker han bara blir mer uppspelt! Överlyckliga fick jyckarna på sig kopplen. Gromit och Spirou leker vild dragkamp med dom. Wilbur skuttar glatt och lycklig som en kossa på vårbete-utsläpp, ömsom på mig och ömsom bort mot grinden. Jag får välan vara glad att han inte är lika stor och tung som en kossa.
På själva promenaden blev jag efter en stund galen på drag-Grompan. Jag som var på ett sådant bra humör. Det blev surt och vredesutbrott inklusive ömmande rygg och axel (på oss båda, kanhända?) etc. Efter nästan halva sträckan så bytte jag dock strategi; När Gromit försökte gå om mig, så motade jag tillbaka honom med mitt kroppspråk (istället för med kopplet) och jag morrade samt muttrade surt, samtidigt som jag böjde mig ned över honom. Han tycks ta åt sig, och börjar genast att fjäska och slicka mig i ansiktet för att lugna ned sin matte. Jag, i min tur, tar åt mig hans lugnande signaler. Sedan säger jag "Lugnt!", och fortsatter promenaden. Varje gång Gromit försökte tränga sig förbi mig, gjorde jag samma procedur - även fast vi mötte folk (jag brukar vara expert på att råka "glömma" jyckarna när vi möter någon). Wilbur gick glatt intill mig (han brukar annars bli lite låg när jag får vredesutbrott på Gromit). Jag berömde glatt Wilbur lite då och då med klappar, och ibland stannade jag upp för att ge alla varsin godbit. Spirou höll sig mest bakom mig, men ibland gick han lugnt framför oss.
Jag blev, och är fortfarande, mycket förvånad över att Gromit svarade så bra på detta. Undrar om det bara var "nyhetens behag"? Jag ska försöka fortsätta med detta även när vi går till och från jobbet, då Grompan är näst intill hopplöst dragande. Jag försöker lova mig själv att inte bli för besviken om det inte funkar. Samtidigt måste jag skärpa till mig och börja träna och aktivera honom mer. Jyckarna och jag har ju den senaste tiden slagit alla rekord i lathet.
Haha! När jag kom hem efter denna "morr- och fjäskslick"-promenad kändes det som om jag blivit mulad med häst-skit! Det låg ovanligt mycket hästbajs-högar på vägen idag. Det är inte alltid jag lyckas i mörkret hejda jyckarna i tid. Mina glasögonen hade också ordentliga stänk av Gromit-dregel. Ja, ja... Sånt får man ta!
Ni ser väl dregelsträngen! :)
Oviktigt vetande: Jag har lyckats med bedriften att inte tala med någon mänskl... Nej! Fel! Jag hälsade ju på den där tjejen vi mötte i mörkret. Nä! Glöm detta. Det var fel... ingen "jag-har-inte-talat-med-någon-idag"-bedrift idag inte. Tänk att man är en sådan ensamvarg, så att man tycker att inte ha pratat med någon på en hel dag är något man ska efterstäva!
(Bilderna är tagna vid andra tillfällen - som vanligt.)
Här ett bildbevis på att Spirou får plats i Wilburs nya hundsäng utan att något ben sticker ut. Okej, örat är dock litegrann ute på vift. (Dagbok 29/1).