I morse gick hundarna och jag ut på tomten för tennisbolljakt. Det är nu hög tid att samla in dom för... Shhhh! Nu måste jag viska. Skvallra nu inte för Keaton, men han kommer få ett bollhav igen i födelsedagspresent. Förra året hade jag fått ihop till c:a 45 bollar. Då såg det ut så här:
Av dessa förra årets c:a 45 bollar hittade jag idag 28 stycken plus en innebandyboll (de sistnämnda räknas inte - de är blahablaha - totalt värdelösa). Det är inte lätt att få syn på gulgröna jordiga bollar bland gulgrönt jordigt blåbärsris. Många av bollarna låg också halvt om halvt begravda i mossa. Av de 45 stycken från förra året fattas det 17 stycken. Visserligen har väl kanske c:a fyra stycken blivit kasserade, eftersom en viss Gromit har den egenheten att vara tennisbollsmördare - Han gnager sönder dom. Med följden att jag slänger de stackars sargade, en gång fina och runda tennisbollarna.
Alla hundarna följde förstås nyfiket min boll-letning. Jag testade hur bra deras spontana letande är. Jag sa absolut inget till dom. Förutom när någon hittade en boll. Då sa jag "Tack!" och bytte bollen mot en godbit. Gromit var den som fattade vad jag sysslade med, och ville spontant samarbeta. Kanske även Wilbur. Spirou och Keaton hängde nyfiket och förundrat med, men gjorde ingen antydan till att vilja hjälpa till. Wilbur hittade två bollar och Gromit säkert fyra stycken. Resten hittade jag helt själv.
Detta är väl ändå ett bevis på att människans syn faktiskt ibland är ett bättre "redskap" än hundarnas nos. I alla fall när man letar efter något som ligger still. Ja, ja, jag är väl lite orättvis nu. Mina jyckar visste ju inte vad vi höll på med. Och jag har inte tränat dom ordentligt i uppletande. Ja, ja...
Vid ett tillfälle så var vi uppe på tomtens ena bergsknalle, som är utmed vägen. Det stupar lite grann ned mot stängslet. När jag ser att Gromit har sprungit iväg för att kolla in något intill staketet, tänker jag nyfiket: "Undrar om det ligger en boll där?" Men jag ville ändå inte gå dit, eftersom det är ganska brant och halt i mossan.
När vi var på väg därifrån, så vänder Gromit tillbaks till platsen. Halvliggandes krafsar han envist med tassarna mot staketet. Han sträcker sig så långt han nu kan under stängslet. Han ger inte upp. Jag ser hur stängslet buktar mer och mer utåt, och alldeles strax så far en tennisboll med en Gromit hack i häl efter nedför bergskanten ut på vägen. Han tar genast bollen i munnen. Jag kunde ju inte annat än att berömma honom - fast han i princip just olovandes rymt från tomten. Det kändes lite avigt, men ändamålet helgar medlen, eller hur?!
Hur som helst har jag nu 28 bollar till Keatons 14-års dag, som är om en och en halv vecka. Jag vill få ihop till 50 bollar. Det fattas minst 20 stycken! Fast en guldgruva brukar vara under soffan. För att inte tala om under bokhyllan - Där bland alla dammråttorna brukar bollar och andra hundleksaker gömma sig. Just det! Under sängen! Där kan det ligga några stycken också....
Om ni råkar ha någon tennisboll över, så... Men det ska va´ "the real thing", vaffar Keaton. Inget annat duger åt honom. *s*