Igår kväll såg jag glatt fram emot dagens tävling. Det var då det! I morse ville jag bara en sak: Sova, sova sova sova sova sova sova sova sova so...... Jag ville INTE åka hemifrån. Det är väl ändå märkligt att fast man ska göra något man tycker är kul, så vill man bara ligga kvar i sängen (läs: soffan).
Okej! Till saken:
Gromit kom på 10:e plats av 20 startande i Agilityklassen. Han tjyvstartade precis innan jag sa "Kör!", han utförde ett elegant och tjusigt svanhopp från A-hindret (2:a hindret på banan) utan en tillstymmelse till tass på något kontaktfält (nedfartens, alltså). Jag blev överumplad (?) av hans skutt, och stannade till - Gromit fortsatte dock och hoppade nästa hinder. Jag tvekade först - ska jag tvinga tillbaka honom till kontaktfältet? - men eftersom han redan hade hoppat nästa rätta hinder, så körde jag på.
Gromit tog faktiskt kontaktfälten på både Gungan och Balansbommen. Jippeee!!! Han missade ingången i Slalomet, men gjorde helt rätt på det andra försöket. Sedan gjorde jag ett mycket dåligt bakom-byte, som medförde att han rev ett hinder.
Vi fick 15 felpoäng i hinderfel - och INGA, alltså NOLL tidsfel! :))
Som vanligt ingen actionbild. Men visst ser det lite mysigt ut vid vårat läger!
I Hoppklassen så skärpte jag till mig ännu mer (mer bestämd och därmed tydligare) - Gromit tjyvstartade INTE!!!
Han missade igen ingången i Slalomet, men fixade det i andra försöket.
Ja.. *suck* Sen så har ju Gromit också en sån där lagkamrat som har som uppgift att vara "förare", som ska visa vägen och så där... Hon klantade sig! Och denna "hon" det är ju jag, det!
Det var en del raksträckor, där jag inte hinner med, och Gromit har inte ännu tillräckligt släpp mot hindren (fast släppet har blivit mycket bättre). Efter en tunnel fick jag dock försprång, men i min iver klantar jag mig rejält - jag glömmer visa Gromit mot hopphindret som var efter tunneln. Vilken klantmaja!!! Gromit gör - för en gång skull det jag säger/visar - att han ska springa förbi hindret.
Jag inser min miss, men eftersom Gromit har ett sådant flyt, så lät jag honom fortsätta. Han f-l-y-g-e-r urtjusigt över hindret som kom därnäst (långhopp). Vi blir då förstås diskade.
De resterande hindren kändes fint och bra. Men nu ångrar jag mig lite, tycker det var så synd att jag klantade mig. Det skulle känts så bra att fått komma i mål i bägge loppen, även om Gromit och mitt teamwork kändes hackigt och dant på "raksträckorna". Fast.. nästa helg får vi ett nytt försök. Då är det Södertälje på lördagen och Vallentuna på söndagen. DÅ minsann... DÅ ska vi...
(Visst ja! I Vallentuna är det ju utställning samtidigt. Haha! Det kommer VIMLA ÖVERALLT med löptikar! Ja, ja.. Det här kommer bli intressant! *s*)
Avlutar med en efter-arrangerad bild:
Igår var vi ju och tränade helt själva uppe på ÖBK. Efter vi tränat klart låter jag Gromit springa lös när vi går mot parkeringen. De andra tre jyckarna väntar i bilen. Cirka fem meter från bilen tar Gromit plötsligt sats och SKUTTAR UPP PÅ MOTORHUVEN!!! Var i all världen kom DET ifrån???? *skakar leende och lite uppgivet på huvudet* :))
Eftersom jag inte i min vildaste fantasi skulle kunna tro att Gromit skulle komma på ett dylikt infall, så hade jag inte kameran beredd (hade den inte ens med mig). Därav istället denna arrangerade bild från hemma på gården.