Igår kväll när hundarna och jag var på väg mot en sen - men sval - skogspromenad, fick jag infallet att Gromit och jag borde ta ett kort agilityträningspass, nu när vi så gott som i alla fall åkte förbi klubben. Sagt och gjort. När vi sedan åkte mot skogen sa jag högt och glatt för mig själv: "Otroligt! Han satte vartenda bakombyte! Utan en endaste fulsnurr!!" Gromit hade driv mot hindren framför nosen, samtidigt som han kollade in vad jag försökte visa med armen - och han gjorde som jag ville!!! Fast jag ibland kom lite fel, så fattade han vad jag egentligen menade. (!) Helt otroligt! Min jycke!
Gromit från hans allra första tävling - där han kom i mål! Foto: Louise
Grompan satte även varje kontaktfält, fast det räknas inte riktigt eftersom balanshindren var bara i korta hinderkombinationer. Då är det mycket lättare. Ja, allt är så himla mycket lättare när man är helt själv på hela brukshundklubben utan störningar - och framför allt när ingen ser en. Jag kanske har drömt alltihopa. Jag har ju inga vittnen som kan intyga alla perfekta bakombyten utan fulsnurrar! ;)