På lördag är man tre-hundsägare igen. Den sista tiden har man verkligen haft blandade känslor. Ena stunden känner man en sådan djup sorg och saknad; en molande smärta djupt därinne i bröstet. Det gnager och det fräter därinne. Nästa stund så känns ett lyckopirr i magen, då jag tänker på lilla Pingu som kommer inom kort skrulta (!) runt mina fötter och bort över gräsmattan och skrulta tillbaka igen. "Skrulta"? Vad är det? Jag tror att jag menar när en liten springervalp liksom samtidigt både skuttar och rultar omkring.
Jag fantiserar då, med ett leende på läpparna, en liten stund om valpen Pingu, sedan... så kommer Gromit-saknaden tillbaka igen. "Jag vill inte ha en svart-vit, utan en massa prickar - jag vill ha en brun-vit med en massa prickar - precis en som Gromit", tänker jag bittert. Och fortsätter sedan; "Varför min älskade Grompan? Han var ju alldeles... bäst! Så söt, så... ja, allt! Saknar honom så in i helvete! Hur kan man bli så in i norden fäst vid en jycke?" Ja, ärligt talat, så går mina tankar.
Det har blivit värre på sistone. Speciellt efter, och på själva "månadsdagen" (jmfr "årsdag"). Jag råkade faktiskt vakna till mitt i natten, strax efter klockan ett. Efter en liten stund så råkar jag kolla på datumet på datorn, ser att det är den åttonde och att klockan är 01.15 - alltså en kvart innan det skulle bli EXAKT en månad sen. Ibland undrar man hur det är ställt med den där slumpen...
Härom kvällen/natten hade jag nästintill riktig ångest. Det enda jag ville, det enda som skulle kunna lindra smärtan var att man kunde typ "åka" tillbaka till då, då när Grompan fanns här intill. Inte som nu, när bara denna tomhet finns intill en, en tomhet som är där omkring mig. Då när jag kunde ta på honom. Kunde känna hans mjuka päls, hans nos, hans lena huvud, hans tassar, hans svans, hans trampdynor, hans morrhår, hans öron och innerligt kunna pussa hans bläs - mitt emellan ögonen; känna hans mjuka (och lite stickiga) korta päls mot mina läppar och nästipp. Känna hans doft.
Att kunna se - på riktigt, inte bara i fantasin - hur han skuttar runt över stock och sten - vild och vig som en... som en... Grompa! Och se honomn tokrusa över gröna fält med de lockiga öronen fladdrande i vinden - och med hängtruten likaså. :) Precis som en... som en... virvelvind som lystrar till namnet Gromit.
Och hans ögon, hans bruna fina ögon, som piggt kollar in sin matte; "Vad vill hon nu?", "Vad gör hon?" "Är det mat på gång?"
När jag kände denna ångest så blev jag nästan rädd. Men med lite övertalnings-förmåga med mig själv, så kom jag strax bort från smärtan och illamåendet, och började istället tänka; "Nä! Nu är det så här. Snart så kommer hans systerson, Pingu!". Ibland är det behändigt att man är så lättövertalad.
Någon kväll sedan så hade jag "Ep-Gromit"-känsla. Alltså förut så hände det ofta att jag oroligt kände att nu, ikväll, så kommer han få anfall. Jag hade inte rätt så himla många gånger.
Nu denna kväll så kände jag på mig att ikväll var det anfallsdags. Men.. hur tokigt är väl ändå det?! Det har även hänt att jag för en knapp sekund trott att han är här, och verkligen har ett begynnande anfall. Men det har då bara varit Spirou eller Wilbur som drömt eller på annat sätt "fört liv". När jag insett att det bara är nån av dom som drömmer, så har jag först slappnat av, för att sedan tänka: "Nej, inte Spirou/Wilbur också!", och trott - fast jag sekunden innan insåg att de drömde - att även de fått epilepsi. Hur galen får man bli?!
Fast å andra sidan så är det kanske inte så himla märkligt. Man har ju nu levt i över två års tid med ett ständigt orosmoln svävande över ens huvud. Ett moln fylld av dödshot och förtvivlan. Nu är molnet borta...
Ibland så önskar jag det mörka molnet tillbaka. För då skulle även Grompan vara här - vid min sida...
Ofta funderar jag även på om det gjort skillnad om jag åkt till Albano akut istället för vanlig besökstid på Vallentuna; hade de där förstått att det fanns stor risk att Gromit två dagar senare skulle dö. Ibland har jag lust att bara berätta - utan anklagelse - att Gromit inte finns längre. Bara för att han ska få veta, för hans egen skull, för framtida bruk, typ.
Kanske, eller troligtvis, så hade det inte gjort nån skillnad vart jag hade åkt med Gromit. Nu fick han ju vara hemma - i lugn och ro. Eller...? Jag veeet! Nu börjas det bli älta-varning. Och jag slutar genast! (för denna gång)
När "älta-varningsklockan" börjar klämta, så tänker jag genast om: "Nu är det så här. Jag fick i alla fall över hela fem år. Vi hade det jätte-kul tillsammans. Gromit hade det himla bra, och även jag. Och alla dessa trevliga minnen."
Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på mina två "Gromit-tributefilmsnuttar". De hjälper.
Och tänk på allt jag har lärt mig tillsammans med Gromit. Vilken erfarenhet han har givit mig. Tack, Grompan!
Otroligt att denna jycke kan lära nån nåt... *harkl*
Och ja, lilla Pingu är svart-vit, utan en massa prickar. Och det är för att han är Grompans lilla (halv- eller rättare sagt; trefjärdedelars-) systerson. Gromit-systersöner ser ut så! Och jag älskar honom. Igår så kollade jag in på kennelns hemsida. Där fanns nya bilder. Ett lyckopirr pirrade till när jag såg honom tillsammans med sina syskon och sin mamma.
Pingu, systerson.
När jag var där på besök, irl, alltså, så talade uppfödaren och jag om att mamma Esther var mycket lik Gromit just över ögonen. Samma är det med Gromits brorsa Albin. Fast... samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera och ifrågasätta; skulle jag även tycka det om jag inte visste att de är nära släkt? Skulle faktiskt vilja (eller inte) göra ett blindtest (!). (Hihi! Gillar ordet "blindtest" just i detta sammanhang) Att ställa upp några jyckar, en del släkt, en del inte, och testa om man verkligen ser släktskapet.
Ibland funderar jag på om jag kanske skaffar en till jycke alldeles för tidigt. Är det därför jag ibland har "second thoughts" om lilla Pingu? Jag har faktiskt varit nästan i samma situation förut; med Busters bortgång och Keatons födelse. Keaton-valpen föddes två dagar efter Busters död, så nästan exakt två månader senare stod jag där med valp i snöret igen. Och - precis som nu - så var de flesta som jag talade med om att jag skulle skaffa springer igen så "slog de sig för pannan, och föll baklänges" inför faktumet att "hon gör det - igen".
Det gick alldeles utmärkt med Keaton - och jag tror att det kommer gå alldeles utmärkt med Pingu! Pingu föddes förresten typ två veckor innan Grompan for iväg.
Jag minns att jag även då, efter Busters död, kände sådana blandade känslor; jag var tung av sorg och saknad, men lättad över att - rent ut sagt - helvetet med att leva tätt tillsammans med en oberäknelig varelse var över. Och så fick man skuldkänslor för att man kände denna lättnad, och inte bara sorg och saknad.
Det är nästan likadant nu, att jag mitt i sorgen faktiskt kan känna att allt är så mycket enklare; inga "måste-pillertider" att passa, inte behöva vara ordentligt orolig över att lämna hundarna ensamma osv.
Ibland funderar jag även om jag är dum som skaffar mig en till jycke. Wilbur, Spirou och jag har det faktiskt väldans lugnt och skönt nu. Vi latar oss, strosar i sakta mak med knapp styrfart i skogen och på vanliga koppelpromenader. Det är som en tyst och fridfull harmoni runt oss. Vi säger inte mycket till varandra, vi bara är.
"Hörru! Kom hit! Ge mig godis!"
(okej, vissa talar väldigt högt, eller rättare sagt visar "högt")
Wilbur kommer med all säkerhet att hata mig när jag återigen drar hem en till hund. Om ni hittar mig mördad i nåt hörn, så.... jag säger bara... Wilbur kommer då vara starkt misstänkt. Allra helst om man har några mellanpudel-bitmärken på strupen. :) Skämt åsido, så ska jag göra allt jag kan för att Wilbur ska slippa bli trakasserad av busig och uppstudsig springervalp. Det är mitt största ansvar.
Det är faktiskt en ganska stor skillnad på att ha två eller tre hundar. När man har tre hundar, så blir de genast en flock. Här kommer jag med min flock hundar, typ. Men när man har bara två hundar, då blir det istället att här kommer vi, jag, Wilbur och Spirou. Det blir ett mer lugn på nåt vis, vilket ju är ganska självklart.
Fast... nej... Så här stilla och lugnt kan vi inte fortsätta för evigt - utan tävlingsagility! Det är alldeles för tidigt! Fast... å andra sidan, så är det ganska skönt att slippa tidiga tävlingsmorgonar. Jag tänker nu på alla dessa tävlingar som jag fyllde i min 2012-kalender - helt i onödan. Nu så "rub it in:ar" de mig när jag kollar i almanackan, men jag har på sistone lärt mig att nonchalera dom. Jag ser dom knappt längre.
Wilbur, alltid pigg och beredd på lite (?) godis!
Apropå tävling, kennel Rowntree har ju sitt 30-års jubileum i slutet av juni. När de la ut på hemsidan om detta (vilket var ganska länge sedan), så blev jag glad att det var dags. Och ännu gladare blev jag när jag såg att de för första gången även skulle ha kennelmästerskap i agility. "Jippee!! Det ska vi va me på, Grompan och jag! Va kul!!!", tänkte jag nästan högt för mig själv. *suck* Så gick det med det...
Jag har faktiskt testat Spirou lite, men på "super-veteranhöjd" (c:a 30 cm) på hoppbommarna. Men nja... jag vet inte. Han ska inte delta, även om de skulle mot förmodan arrangera en veteranklass. Spirou hoppar för pliktskyldigt. Han visar inte nån större gnista, vilket han istället gör när vi tränar lydnad, rallylydnad eller freestyle. Spirou rullade sig inte ens i platta tunneln! Då är något fel! Det var typ bara i slalomet (!) som har visar på nån större entuiasm. Jag bör inom kort kolla upp honom.
Spirou föredrog att lägga sig uppe på godisstenen. Hm..?
Wilbur däremot, han den vilda trettonåringen, han minsann far omkring över hindren (på veteranhöjd) likt en unghund. Jag kanske kan klä ut honom till en ESS, och sätta fast ett Rowntree-märke på pannan på honom? Men.. nej... eftersom han inte hör mycket vad jag säger, (vilket det i och för sig inte utgör något hinder i agility) och att jag undrar hur väl han egentligen ser, och att min tveksamhet över det gör mig till en för velig handler - och då går allt åt skogen - så avstår jag nog att försöka kamouflera honom. :)
Spirou, Wilbur och jag har alltså faktiskt denna vecka varit uppe på brukshund-klubben och tränat - två gånger! Varav en gång i duggregn. Det ni! Kul hade vi, fast mest kul hade nog jyckarna. Det är en himla skillnad på att köra pensionärslekagility mot aktiv tävlingsagility.
Jo, vi tränade även lydnad, rallylydnad och freestyle i en ljuvlig blandning. Ni skulle sett mig och Spirou när vi (som belöning av rätt utförande) lekte tafatt över appellplanen, då jag ömsom jagade honom, och ömsom han mig med en gammal vante i munnen. Vad gör man inte för att försöka få lite fart på jycken! Det var nog tur att ingen såg oss. Hoppas det i alla fall. :)
En liten myra syns inte - om man inte tittar efter noga.
Ett tag var jag faktiskt så bedrövad över att vi inte kan ställa upp på Rowntree agilitymästerskapet, så att jag nästan desperat ville göra ett upprop: "Finns det någon som ska dit, och som av någon märklig anledning inte vill/kan ställa upp på agilityn, så finns jag HÄR!!! Mvh Desperat och abstinensfull agilitymänniska."
Haha! Fast... snart så är ju Pingu här. Det ska bli kul att få sätta igång - (från början) igen. Så (jag har faktiskt räknat efter*) i typ maj år 2014 (nej, det känns inte alls låååångt fram i tiden. *harkl*) så står vi - Pingu och jag - framför första tävlingshindret och sen..... Vroooom! :D
Nya tider - nya knoppar...
* Han blir 18 månader slutet av september, men då är nog agilitysäsongen typ över. Därför blir hans debutstart nog inte förrän april/maj 2014.