Efter fem år så hände det! Vadå?!!!, undrar ni. Jo, Gromit avslöjar sina tjuvartalanger. Här lämnar man dom ensamma hemma i en trekvart, och vad händer? Jo, jycken (läs: Gromit, vem annars?) sträcker sig upp på trimbordet och puttar ned mattes (min alltså) godisskål som var fylld med lite ostbågar och ett par chokladbitar. Jag ställde undan skålen från soffbordet just för att han inte skulle bli suktad och falla för frestelsen, men idag räckte inte denna enkla undanmanöver.
När jag kom hem så låg skålen - renlänsad (men hel) - på golvet. Mina hundar stjäl inte. Det finns inte på världskartan här i min flock. Jag är van att kunna ha mat, godis och hundarnas godispåsar liggande framme. Wilburs matskål står ofta ensam och oövervakad med mat kvar i. Wilbur äter nämligen ofta inte upp allt så där på en gång, utan han käkar lite i omgångar, så där på pudlars vis (i alla fall de flesta pudlars, i alla fall alla som jag känner eller har kännt). Ingen, och då menar jag ingen, stjäl hans mat.
Det händer lite då och då att jag glömmer den framme under natten, men oftast tar jag undan den, och då mest på grund av eventuella husmöss som kan få för sig att knycka till sig ett skrovmål hundmatskulor.
Fortsättning kommer... en liten paus...
Nu är jag tillbaka igen. Kom på att jag skulle ladda upp några fler bilder, och så blev det lite datastrul. Var var jag? *läser igen ovanstående text*
Jo, Gromit stal från trimbordet. Okej, han går på en massa kortison som gör honom väldans hungrig, och visst... det är synd om honom. Men man stjäl inte för det! Så det så! Fast gjort är gjort, så när jag kom hem kunde jag varken säga eller göra något åt det. Så vi gick bara ut på tomten och rastade av oss litegrann.
Och vet ni vad? Hundarna och jag körde ett litet lydnads-träningspass ute på gårdsplanen. Inte på grund av Gromits tjuvarstreck utan för att jag blev några timmar innan inspirerad av Lizzie när jag läste lite på hennes blogg. Ja, jag vet. KORS I TAKET, typ. Men Lizzie är ju så rackarns söt, och har en sådan trevlig attityd när hon kör sin tävlingslydnad. Man blir glad när man ser henne. Visserligen har jag aldrig sett henne "in real life", men vadå? Det spelar väl ingen roll.
(Hm.. bäst att spara innan datorn får för sig nåt dumt igen, vänta...)
Hur som helst så tänkte jag till lite innan det korta träningspasset. Jag är fullt medveten om att jag har ganska dåliga belöningar. Jag stoppar in en godbit i munnen på dom, kort slut. Visst, godis är gott (Gromits ex-mat, allergikäket), men för att få till den där roliga "Lizzie-attityden", så behövs mer och bättre belöningar. Jag hittade en gammal "koppel-utsliten" vante i bilen. Och det blev rolig "mattevante-dragkamp" vid belöningarna samt en godbit för att de faktiskt lossade vanten, så vi kunde träna en liten stund till.
Gromit, den ivriga busen, han hade liksom inte mycket till finess när han skulle greppa vanten för belöningsdragkamp, så han råkade förstås ta tag i mina fingrar också ihop med vanten.
Något som jag verkligen avskyr - förutom jyckar som stjäl saker och ting - är byrackor som bits när man ska leka och belöna! Det ska inte göra ont att belöna sin duktiga hund - faktiskt! Det tycker i alla fall jag! Nu vill jag självklart inte bråka med byrackarn när han nyss har presterat några riktigt fina fritt följ-steg, men jag muttrade surt och höll kvar min "bitna" hand och den nu ganska slitna vanten i hans mun. Gromit fattade vinken (faktiskt!), och sedan greppade han belöningsvanten - fortfarande med glädje och fart - men med lite mer hyfs och finess. Man får inte bitas!
Gromit uppe på ett elskåp i sitt ivriga och innovativa godistiggeri. Upphöjning som upphöjning.
En annan sak man inte får göra när man tränar tävlingslydnad är att gnälla - eller skrika - i högan sky! Gissa vem som roade sig med det? Gissa vilken av mina hundar som heter Vivaldi i stamtavlan för att han lät - sjöng? - så himla mycket i valphagen? Jo, rätt - Gromit. Nu vill jag förstås inte bråka med honom, och surt fya eller barskt kommendera honom "Tyyyyst!!!", så jag tänkte till för några sekunder. Det ska vara kul att träna lydnad (har jag hört).
Hm..? Det är när jag står still, som han blir alltför ivrig. Han har liksom inte tid att vänta "så där länge" (i hela flera sekunder) intill mitt vänstra ben. För att slippa bråk och konfrontationer - som sagt det ska vara kul att träna - så lät jag helt enkelt bli att stå still någon längre stund, utan körde fritt följ efter superkorta "upptag" (om nån fattar vad jag menar) och vips! Vad allt blev mycket lättare och roligare - för oss båda!
Det där med tyst passivitetsträning tar vi sen. Haha! Har nån hört den förut?
När det gäller Spirou, så fick han sina belöningar när han faktiskt travade intill mig - inte skuttade. Visserligen tycker jag hans Spirou-skuttande är mycket sötare, men...
Samma sak när vi tränade lite freestyle-backande, belöning när han travade baklänges - inte när han bakåt-skuttade.
Wilbur han fick sin mesta belöning när han faktiskt satte ned rumpan. Haha! Vilka krav jag har på mina "tävlingslydnadshundar". Belöningskriterierna för den ena när han inte bits eller SKRIKER, den andra när han faktiskt travar och den tredje när denne bemödar sig att sitta. Haha! Jag har verkligen kommit långt med träningen. Hahahaha!
Men alla tre var mycket nöjda med den roliga "mattevante-dragkamps"-belöningen.
Och - kors i taket - jag tyckte lydnadsträningen var kul! :)
Träningspassen för varje hund var relativt kort, men intensivt och med kvalitét. Det är lätt att hålla på för länge när man väl börjar. Undrar om man kan ha som "träningspasstidsmått" tiden som en "koppel-utsliten" vante håller som dragkampsbelöning. En vante per träningspass. Jag äger faktiskt ganska många "koppel-utslitna" vantar.
Efter träningspasset blev det lek med vanteresterna. Det är ganska ovanligt att Wilbur har dragkamp med sina bröder. Men med Spirou funkar det bra.
Spirou behöver liksom inte ta i så mycket till skillnad mot vissa andra. Wilbur drar och sliter.
Nämen titta! Spirou drar tillbaka! Han brukar annars tycka det är lite kymigt att "dragkampa". När han var yngre vägrade han till och med ha dragkamp med mig, men jag envisas och han har lärt sig att våga.
Titta! Han till och med vinner vanten!!
Eh.. Vante och vante? Resterna som är kvar av den.
När vi efter lydnadsträningspasset och lite nedvarvning ute på tomten kom in, var Wilbur hungrig. Medan han käkade sin frukost (typ), så gick jag in i sovrummet för att byta kläder. Plötsligt hör jag ett mycket ivrigt glufsande av mat. Visserligen även ett ordinarie "Wilbur-småmorrar-för-att-Gromit-är-för-nära-när-han-äter"-morr. Gromit vet att matkulor som råkar hamna utanför skålen får man ta, men inte ur själva skålen. Ofta tycker dock Wilbur att Gromit är alldeles för närgången. Och denna gång, så tjuvade Gromit käk UR SKÅLEN MEDAN WILBUR ÅT!!!
Vad jag blev arg!! Jag hällde ut en näve "Wilbur-mat" ut över köksgolvet, sedan tog jag den ena chokladkakan efter den andra, la dom på golvet och som pricken över i:t så droppade jag även den öppna och halvätna ostbågspåsen, samtidigt som jag förgrymmat utbrister: "Jag får ha så mycket grejer jag vill på golven! Ni stjäl inte mina saker! Det är mina saker! Det är mitt!!!!!!!"
Som ni ser så blev både Spirou och Gromit lite överumplade och förvånade över mattes plötsliga utbrott och påhitt. Efter jag hade lämnat dom för att hämta kameran, så såg de ut så här när jag kom tillbaka.
Gromit iakttar mig noga. Han vill inte göra fel - faktiskt. Spirou likaså. Wilbur har nu lugnt fortsatt sitt frukostätande.
Jag fortsatte att hälla ut godbitar ut över golvet och tränade "Ta en bit! Inte två!!" och "Inkallning-inklusive-kliva-över-jättegott-godis-på-vägen-mot-matte".
Denna bild är från igår. Gromit som hittar godisstenar precis överallt.
Vi gick promenaden borta vid Margretelund. Här syns sjön (skärgårdsvik-tjohejsan-fjorden) i bakgrunden. Det var massa dimma över den istäckta viken (eller vad det nu heter./landskrabban).
En bild från nån dag sedan när det snöade sist. Spirou blev törstig efter han hade varit ute. Det syns inte riktigt på bilden, men när jag släppte in honom genom ytterdörren så såg han ut som en snögubbe.
Denna bild är från i onsdags. Gromit fyllde fem år, och han och Spirou fick varsitt tuggben. De låg väldigt nära varandra och smaskade nöjt - utan några tendenser till osämja. Duktiga vovvar! Wilbur fick ett litet kex. Han är nämligen inte så förtjust i hårda ben. Jo, han vill äga dom, men inte äta dom. ;)
Denna bild är också från nån dag sedan. Gromit sover djupt...
... fast jag vet inte om Spirou...
... egentligen tyckte att ett "Gromit-täcke" var så himla skönt.
Två bilder från tidigare idag. Wilbur och Gromit sover skönt i soffan i en trevlig solstrimma.
Spirou fick denna gång sova ifred - utan "Gromit-täcke". Zzzzzzz