Jag är ju en sån där tursam person som så gott som aldrig är sjuk eller har ont. Okej... Visst har man på sistone börjat få lite... ja, vad heter det nu då...? ... ålderskrämpor, typ. *fnys* Kroppen börjar kanske bli lite sliten av sig. Minns för nåt år sedan då jag hade så förbaskat ont i benet, så jag knappt kunde gå någon längre sträcka. Vid skogspromenad tyckte jag det var väldans behändigt med alla dessa nedfallna träd och större stenar som likt bekväma hållplatser var liksom utspridda med precis lagom avstånd mellan varandra. Där kunde jag pusta ut och vila mig. Fast jag var alltid lite orolig att någon människa skulle dyka upp. Det skulle nämligen kännas lite pinsamt att bli påkommen att sitta så där mitt i skogen på en sten för sig själv.
Hur som helst så upptäckte jag efter ett tag att benet kändes bättre om jag dels stretchade ofta, och dels att när jag kände att smärtan började smyga fram, så gick den genast över om jag hoppade mellan stenar och rötter som finns på skogsstigarna. Med andra ord så lekte jag "Hela havet stormar" för mig själv mitt i skogen. Eh..? Det skulle kännas nästan ännu mer pinsamt om någon skulle ha kommit på mig där jag skuttande fram på stigen, och balanserande på stenarna. Hundarna tyckte det var lattjo i alla fall. Fråga mig inte varför, men mitt ben-onda blev botat med hjälp av denna kanske lite udda kur. Spela roll! Huvudsaken att det fungerade. Och jag slapp besöka en sån där... ja, vad är det dom kallar sig för? ... läkare, tror jag.
Här var det Wilbur som hade ont i benet.
Ja, det var då det! I förra veckan, i fredagskväll rättare sagt, så började jag få ont i en tand som faktiskt redan tidigare har trilskat lite grann då och då (fast enligt den senaste årliga tandkollen så var det inget fel på den). Eller var det verkligen tanden som gjorde ont? Jag hade (och har fortfarande) svårt att känna om det verkligen var tanden (eller någon av tänderna i närheten) som gav denna kommande och gående olidliga smärta. Sent på lördagens eftermiddag tyade jag dock inte längre. Jag - moi som typ aldrig käkar piller - tog bilen och åkte ned till byns apotek för att inhandla någon form av smärtstillande.
Väl hemma efter inmundigande av dylik pillertingest (i brusform. Jag har precis som min mamma hade stora svårigheter att svälja piller. Nåt ska man ju ha ärvt från sina föräldrar), blev jag helt lyrisk och euforisk över detta pain-killerfenomen; Efter en cirka halvtimme var man ju pigg som en pelikan igen. Helt otroligt, ju!!!
Okej, man kunde ana lite grann att man faktiskt fortfarande har ont, men det kändes ju knappt nåt alls. Man kunde typ leva igen!! Utan att ojja, stöna och ha sig som en liten ynklig skugga av sitt forna jag. Numera anser jag att värktabletter är mänsklighetens största och viktigaste uppfinningar. Hjulet, datorer, månfärder vad är det i jämförelse med detta?!!!
Stackars Keaton hade så ont, så ont.
På måndagen trodde jag först att jag var frisk igen, men upptäckte ganska snart att tanden - eller tänderna - fortfarande ömmade illa. Sedan fick jag rackarns ont i halsen som också blev svullen och öm.
Jag är som ni kanske redan har förstått en sån där som ofta - och gärna - skjuter upp saker till sen. Allra helst om de är det allra minsta obehagliga. Kanske det onda kommer bli bra av sig självt, ju. Man vet ju aldrig. (Ja, det det ovan nämnda onda benet tillfrisknade ju) Antiont-pillren fungerar ju alldeles utomordentligt bra - än så länge. Och så var det där med vem ska jag besöka. Tandläkaren eller doktorn? Till slut på torsdagen bestämde jag mig för att börja med tandläkaren. Haha! Under hela veckan hade jag drivit lite med mig själv, om att om det hade varit någon av hundarna som visat smärta, så hade jag ringt veterinären omeddelbart på måndag morgon!
Väl hos tandläkaren så hittar de inget fel. Han kliade sitt huvud, och studerade röntgenbilder och tänder. "Det syns inget på röntgen, men det är ju möjligt att det är små små sprickor som inte syns på bilderna.!", förklarade han, "... men innan vi gör något drastiskt, så föreslår jag att du först kontaktar din husläkare för en undersökning!" "Min vadå??!", undrade jag, "Husläkare?!!" Faktiskt så mindes jag att jag vid tidigare tillfällen har noterat i förbigående en skylt med detta ord på vägen från Preem-parkeringen till köpcentrum.
Haha! Sigge, Topsy och Cleos matte Hanne blev min räddare "i nöden". Hon guidade mig, och fixade en tid till dagen efter. Tack, Hanne!
Så i fredags stegade jag in på främmande territorium. Nu är jag en sån som vill ge de människor jag möter en ärlig chans att få visa hur duktiga de verkligen är på sitt gebit. Detta - egoistisk som man är - framför allt för min egen skull; Jag vill bli väl bemött och få god service. Därför så berättade och erkände jag glatt och positivt redan i receptionen vilken novis jag är i dessa sammanhang; Jag är aldrig sjuk - hur gör man?
Kvinnan i receptionen var mycket trevlig och proffsigt informativ. Eh...? Jag vet inte om jag kan säga att jag tycker detsamma om läkaren. Okej, han är måhända duktig på sitt medicinska yrke, men socialt...? Tja... man kan knappast påstå att han typ bjöd på sig själv, och sa något - och då menar jag något - extra. Han kollade mig i halsen och klämde lite grann. Sedan ville han ta prover. Han ringer till labbet för att kolla att de fortfarande var kvar (det var ju fredag vid halv fyra på eftermiddagen). "Du får gå upp till labbet!", säger han sedan åt mig. "??? Och var är det?!!!", undrar jag. Efter han givit mig vägbeskrivningen säger jag - lite menande: "Hoppas jag hittar tillbaka hit sen!". Vad jag egentligen ville veta var vad jag skulle göra efter lab-proven; Skulle jag gå tillbaka hit eller vadå?. Min käre husläkare försäkrade bara att det skulle nog gå bra...
När jag passerar receptionen, så växlar tjejen bakom disken och jag några artighetsord. Hon passar på i förbifarten att - med sin receptioninstinkt (!) - ge mig vägbeskrivningen till labbet.
Istället för bild på mitt blodprov - två Gromitögon som stirrar på dig. Undrar vilket som är otäckast: Blodprov eller att bli utstirrad av Grompan?
Väl uppe på labbet syns inte en människa. (Jo, det satt en man i "väntarsoffan", men han gick när jag kom.) Jag kikar in mot mottagningsrummen, då en sjukhusgrönklädd kille kikar ut tillbaka mot mig. Jag förklarar mitt ärende. "Du får ta en nummerlapp!", uppmanar han mig. "Okej...", svarar jag lite förvånat (inga andra syntes ju till, men killen borde ju veta hur stället fungerar), "... Var är den? Jag måste ha missat...!" Killen pekar riktningen. "Eh..? Det är två knappar... Vilken ska jag trycka på?", ropar jag lite förvirrat samtidigt som jag försöker läsa mig till svaret vid nummerknapparna. "Ta "Inte akut"!", svarar killen. Samtidigt som jag tryckte på denna knapp, så ser jag att om man följer textens uppmaning, så borde jag tryckt på "akut-knappen". När jag påpekar detta, så ropar killen att jag inte behöver ta någon lapp alls, utan jag kan komma in direkt till honom. (?!!!)
Denna labb-kille var annars mycket trevlig och social kompetent. Vi små-pratade lite - men sedan blev han livsfarlig!!! Först stack han hål på mig. Och sedan stack han ned pinnar i halsen på mig, så jag nästan spydde över honom och hans fina skrivbord. Det var rackarns tur att jag inte precis innan hade käkat mina pizza-rester från kvällen före, som jag hade tagit med mig som matlåda till jobbet. Då hade jag verkligen - i dubbel betydelse - lagt en pizza. (Förresten fick denna pizza en bilfärd hem igen eftersom jag inte fick till någon lunch under dagen, utan den blev kvällsmiddag även på fredagen istället. Ja, även en pizza behöver luftas lite och få komma ut på äventyr i vida världen...)
När labb-killen knyckte mitt blod, så påpekade jag imponerad vilken liten finurlig manick han sög upp blodet med, och frågade vad man får fram av det lilla blod-provet. Ett kort och uttömmande (inte): "Det är mycket det!" blev svaret.
Jaha... Så gick man ned till husläkaren igen - undrandes hur man nu ska göra; Gå direkt till mottagningsrummet eller sätta sig och vänta i väntrummet? Jag provade med att gå bort och knacka på dörren. "Du får sätta dig ned och vänta!", uppmanade min nyblivna husläkare mig lite kort.
Efter några minuters väntan kom han och hämtade mig. Proverna hade inte visat på något. Inga stafylokocker (eller vad det nu heter) eller nåt. Men eftersom en sån där lymfnånting var svullen, så tyckte han att jag skulle ta en penicillinkur. Han knappar in i datorn, och säger sedan att jag kan gå och hämta pillerna på apoteket. Han lutar sig bakåt och visar tydligt att han har talat klart med mig. "Vilket apotek då?!", frågar jag lite förvirrat. "Ja, vilket som helst!!", svarar han kort. "Jaha, jag får en sån där lapp...!", utbrister jag och ser mig omkring efter en printer. "Nä, det är bara att gå fram till disken och säga sitt personnummer!", svarar han som om det var det mest självklara i hela världen. "Okej! Det är bara jag som är lite förvirrad!", svarar jag och tackar för mig.
På vägen ut muttrar jag lite surt och uppgivet för mig själv:
"Varför är folk så himla hemlighetsfulla av sig? Sa jag inte allra allra först att jag inte har varit med om sånt här förut. Förklarade jag inte det?! Varför måste man draaaa ut information från folk...? Borde inte läkare vara vana att kunna "ta" folk. Vara sociala och vilja hjälpa utan att riskera så att deras patienter känner sig vilse, förvirrade och dumma. Till och med veterinärer är duktigare på att förklara vad de håller på med än dessa två fackmän jag denna dag blev utsatt för.
Visst, det är fredag eftermiddag och man är kanske trött och lite less, men vadå? Visst, även en läkare är inte mer än en människa. Även en läkare kan ha en dålig dag. Men... Borde de inte tycka det är roligt att dela med sig med sin stora kunskap? Ja, ja...
Fast hon i receptionen var ett riktigt proffs!"
"Keaton-piller".
Haha! Jo, jag ska ju nu käka dessa penicillin-piller. Haha! Jag har ju som ovan nämnt mycket svårt att svälja piller. Jag var smart nog att påpeka det när "min husläkare" skrev ut receptet. "Det finns inga brustabletter, men jag skriver då istället ut en svagare styrka, så de blir mindre, och man kan dela dom. Du får istället ta två åtgången!"
När jag sedan hemma plockade fram pillren pekade och skrattade jag uppgivet och åt dom: "Om de här är små.. Hur stora är då de STORA? Som fyra höghus, eller?!"
Jag delade på dom - i fyra delar! Det blev med andra ord åtta små otäcktsmakande piller. Jag skakade uppgivet på huvudet åt dom. "Det här kommer inte att gå!!" Jag suckade och stönade. Jag funderade. Hundarna tittade intresserat på. Jag fick sedan en snilleblixt! Jag rullar in dom - döljer dom - i små skinkbitar. Lurar mig själv att de inte finns där. Visserligen (enligt bipacksedeln som man alltid läser) ska man helst ta pillren på fastande mage, men lite skinka borde väl inte sabba för mycket bestämde jag.
Sagt och gjort! Jag rullade in pillerbitarna i små slibbiga skinkbitar. Och ned i magen kom dom. Nedsköljda med vatten, och med lite besvär. Jag har ju på grund av mitt halsonda förutom svårt att svälja även svårt att gapa. Det som pillren ska bota alltså. Lite av moment 22, typ.
I alla fall hade jag ganska roligt åt mig själv, när jag rullade in pillren i skinkbitarna. "Haha! Hundarna får sina piller direkt i svalget utan problem, men när jag, matte själv ska ta piller... Då måste man ta till fula och listiga knep!!"
Den andra gångens pillertagande var jag djärv nog att testa att svälja halva piller - utan att dölja dom med skinkbitar. Och jag lyckades, men med lite besvär. Ett piller fastnade i halsen, men efter en ordentlig klunk med juice och lite glass, så dalade den sakta ned i magen. Hur sjutton ska jag stå ut med det här två gånger om dagen i tio dagar? *suck* Och inte vet man att man blir frisk heller. Kanske man blir tvungen att gå tillbaka till tandläkaren... *dubbel-suck*
PS. Ni vet väl om att bilderna numera är klickbara - och de blir STORA! DS.