Jag trodde faktiskt inte.... hade bara tänkt på årsdagen, den åttonde april, men när jag igår, på påskafton, stod och borstade (kammade om man ska vara riktigt noga) Spirou, som det plötsligt slår mig hårt i hjärtat... gråten väller upp.
Måste sluta borsta, jag ser mot urnan som står där i bokhyllan intill Keatons dito, sedan ser jag mot Pingu som ligger, nyborstad o fin, i fåtöljen. Jag ser länge på honom - och känner... Ja, vad känner jag? Om jag ska vara ärlig, så känner jag - just då, i det ögonblicket - ingenting. Förutom saknaden av Gromit.
Jag blir besviken på mig själv. Jag tycker jag är sååååå orättvis mot Pingu, han som ju finns här hos mig, han som behöver mig, han som är min framtid - han som är precis allting som Gromit var; söt, virvelvind, turbo, envisa slyngelfasoner som man kan bli galen och även - förstås - en will to please, fast the Pingu-way. Ja, det är det där sista, the Pingu-way, som är den stora skillnaden. Pingu gosar inte som Gromit; till exempel buffar varligt (!) in sitt huvud in under min haka där man ligger och sover. Och han stod kvar och tog stilla emot nyvakna morgonklappr från mig. Det är helt underbart att vakna så.... och... jag får aldrig mer vakna så... av en fuktig, sval Gromitnos in under min haka....
Efter att ha stått och sett en stund på Pingu, så går jag fram till honom. Jag pussar varligt honom mitt mellan ögonen - precis så som jag gjorde med Gromit. Pingu, precis som Grompan, låter matte hållas, men... jag känner... en typ av besvikelse; det känns inte alls som Gromit...
Som sagt, jag hade bara hela tiden tänkt på årsdagen, den åttonde april, inte natten till påskdagen (som ju flyttar på sig varje år, lite hit och lite dit). Med andra ord, så kommer det vara typ två årsdagar. Hm..? Är det verkligen så himla nödvändigt? Fast.... å andra sidan, så får jag giltig anledning att älta dum-Gromit. Och det är ju bra. *skrattar*
Faktiskt så har jag själv absolut inget emot det, gillar att minnas honom, men min omgivning kanske inte uppskattar det lika mycket. Jag skulle då inte göra det, om jag var omgivningen...
Ja, dessa kast från jämmer till skoj. Gillar dom, faktiskt. Hoppas ingen tar illa upp. Och ifall nån skulle göra det, så.... it´s your life. Grompan gillade hur som helst skoj. Bäst var det om det fanns tennisbollar involverade. Allra speciellt om ingen annan hade några tennisbollar - bara han. För han var ju bäst, resonerade Gromit, då ska han ha alla tennisbollar, som han tufft (?) tuggade på med högt buret huvud, väl synligt och överlägset. Då är man tuff, resonerade Grompis. :)
Det är lite märklig känsla, den där sorgen. I alla fall jag känner både smärtande saknad, men också en typ stolt (?) erfarenhet. Och en glädje över att fått nöjet att lära känna, i detta fall, en rackarns fin jycke. En jycke som ett tag (ett par tre år) var "på glid", men som jag (ja, jag tar faktiskt åt mig äran) fixade till, så att han blev en respekterad ung hund, i sina bästa dar, så länge de nu varade.... *suck*
Och det är just det, som irriterar mig. Jag känner mig snuvad på jycken. Här har man jobbat och kämpat i typ fyra år, och så dör hundkräket! Dumma! Jag skulle ju bara går runt och glänsa efter att allting hade fallit på plats. Jag fick bara cirka ett år av "gläns". Dumma! Igen.
Tänk att man samtidigt kan känna både sorg, saknad - och även ilsken irritation. Irritation och ilska över hur slumpen jobbar. Ja, det får bli "slumpen", saker och tings absoluta "behov" att jäklas med en, för vad skulle det annars vara?
Igår så tänkte jag på hur det var. Jag mindes hur jag var uppe om nätterna och försökte hjälpa Gromit-stackarn genom EP-anfallen och speciellt de jobbiga efterdyningarna. Jag avskydde det! Alla mina hundar avskydde det!
Nu behöver vi inte göra det längre. Det är alltid tyst och lugnt om nätterna och tidiga morgonar. Det händer ibland att Pingu kliar sig, så att det dunkar mot golvet, och då reagerar Spirou fortfarande direkt: Vad är det? Blir även Pingu så där läskig?, spanar han noggrant mot Pingu. Han rör så där fokuserat med huvudet, som hundar gör när de försöker kolla in något ordentligt. Hans nos vibrerar, försöker vädra och känna i luften vad som är på gång. Jag ler mot Spirou, men jag rör mig inte, utan sover bara vidare. Och Spirou gör strax likaså.
Ja, numera slipper man den där tärande oron, som förut alltid gnagde i en; kommer han få anfall nu? Hur länge? Kommer han att dö? Kommer han bli frisk? Kommer han bli gammal? Skulle så gärna velat se Gromit som en äldre hund, han skulle bli hur bra som helst som en pensionär... Tänk Gromit, gråhårig likt Keaton eller Baloo, eller som nu Spirou och Wilbur. Hur bra skulle inte det vara? Hur kommer det att gå?
Igår funderade jag lite på det, vilket är värst; den tärande oron, ovissheten eller saknaden?
*funderar lite till* Jag svarar.... den tärande oron och ovissheten. Tror jag. För nu vet jag.
Och jag är stolt över att ha fått känna Grompan. Jag är stolt över mig själv, att jag lyckades kämpa igenom hans bråkiga uppväxttid. Jag är stolt över att fått ynnesten att numera ha den kunskapen, hur hundar (i alla fall vissa) funkar.
Men... jag hade ju inte räknat med att jag skulle behöva den kunskapen redan nu, med Pingu, som för övrigt inte alls svarar på samma vis som Grompis. För Pingu är Pingu. Sluta jämföra. Sluta älta. Men jag saknar. Vill ha tillbaka.
Förstås saknar jag även Baloo och Keaton, men... det är skillnad. Jag fick min tid, som det ska vara. De hann bli gamla och gråa och trötta, typ. Det var dags. Men Gromit och jag hann inte med allt vi skulle göra tillsammans. Han hann aldrig bli trött. Fem år är ju en hunds - och även en hundägares - bästa tid. Då ska inte allt bara ryckas ifrån en. Dumma!
Och Buster... han hann ju bara bli ett år gammal. Det var liksom för tidigt. Hann aldrig riktigt känna honom. Men jag minns att det var jobbigt efter hans död; att man kände både saknad, men samtidigt en lättnad... att helvetet var över.
Igår kväll, på påskafton, åkte jag och hundarna till jobbet för att fixa en grej. När jag kör in i parkeringshuset, så ser jag att brorsans bil står där, och jag tänker att det är precis som förra påsken. Fast då höll vi på med att flytta till nya lokaler med den stressen och slitet som en flytt medföljer. Precis som nu var förstås alla hundarna med. Det var igår nästan samma känsla, samma kvällsmörker, samma helglugn i centrum som då, men olika hundar; ingen Gromit, utan en Pingu som man säger varsågod till när jycken ska skutta ut från bilen. Och så Linus, förstås... (med allt det innebär *suck*)
När vi sen ska åka hem igen, så mindes jag hur brorsan och jag samt hundarna stod förra påskafton en stund vid parkeringshuset efter att jobbat och slitit med butiksflytten och pratar lite innan vi skiljs; brorsan åker iväg hem till sig, och jag går en kort, kort kissrunda med jyckarna innan hemfärd. Då visste ingen att bara några få timmar senare, så...
