Förr i världen var jag som ni andra (de flesta?); tände adventsljus, julpyntade överallt, bakade pepparkakor och matbröd, fixade julskinka, hade julgran full med tända ljus och pynt. Jag till och med julpyntade i mina undulaters fågelbur.
Men sen slutade jag med att fixa, jag la av. Faktiskt så var det jobbet som "ställde till det". Jobbar ju i butik, och julhandeln är ju "grejen"; alla - och då menar jag alla - ska handla precis samtidigt. Och alla blir liiiika förtvivlade när just den julklappen är slutsåld -när de kommer där farandes i sista stund.
Apropå det! Julen -84, när Band Aids välgörenhetssingel "Do They Know Its Christmas" släpptes, så skulle ju alla ge bort den som julklapp. Men... nu så blev efterfrågan större än vad tryckerierna pallade med - skivan blev restnoterad. Jag minns så väl speciellt en ung (förvisso) tjej som blev så arg och upprörd samt helt förtvivlad, som kanske i och för sig bottnade mest i besvikelse, när det - tyvärr - blev så att hon blev utan denna plastskiva till julafton (den skulle förstås komma in till efter helgerna). Jag kunde inte låta bli att uppmana henne att hon istället kunde sätta in pengarna till Rädda Barnen, Radiohjälpen eller liknande, nu när hon var så himla ivrig att hjälpa de nödställda i världen. Ja, ibland så kan jag inte låta bli, för ibland tycker jag att folk har lite svårt att se saker och ting i ett liiiitet större perspektiv. Ja, ja...
Nu för tiden är det inte lika hårt tryck längre. Jag minns en tid när kön var ända ut till dörren. Lunch? Glöm det! Man käkade pepparkakor, och framför allt plundrade man Aladdinasken som stod strategisk placerad bredvid kontokortsterminalen (på den tiden stod den pga tekniska orsaker några meter bakom disken), så man åtminstone fick lite föda i sig medan man i alla fall "hade paus" och stod och väntade på att kortköpet skulle genomföras. Självklart så stod även cocacola-burken där intill.
Ibland (rätt så ofta faktiskt) så var det kö även bakom disken - till kontokorts-terminalen. Ja, mackapärerna var "lite" långsamma på den tiden. "Attans!", tänkte man då om man var liksom sist i kön. Då medan man väntade på sin tur, så tog man nästa i kundkön under tiden. Det var inte ovanligt att man hade två olika kunders kontokort "igång" i varsin hand plus respektive kassakvitto, och det gällde förstås att inte blanda ihop dom. Trots detta så var det lite då och då fortfarande "kö" till terminalen. Då gick man över till nästa "plan"; man ropade ut mot kundkön: "Är det nån som tänker betala med "riktiga" pengar? Ni kan komma före medan vi väntar på kontokortsterminalen". Med andra ord så hade man då två olika kontokortskunder igång plus en till kontantkund medan man hela tiden hade ett getöga mot kontokortskön, så att inte någon av ens kollegor smet före. Sen... mitt i alltihopa så kom det varor - CD som man vet att folk i kön har väntat och frågat efter. Med andra ord: Paketen måste öppnas - NU!! (helst innan). Det var tider det! Suck!
Gromit funderar på vilket paket vi ska öppna först?
Jag minns att efter den första "Berganatta", Åkersberga inneköpcentrums "julfest", då butikerna var öppna till klockan 22.00, så lovade jag mig själv: Aldrig mer! Jag höll inte det löftet. Undrar hur många Berganattor det blev? 30 - 35 stycken, kanske? Förra året anordnade inte centrumledningen någon Berganatta, vilken nu har gått i graven. Från och med förra året så är det istället en helt vanligt lördag, "Berga-jul", med mer eller mindre vanliga öppettider (Berganatta var alltid på en fredag).
Om jag nu minns rätt, så var en utav de första Berganattor kvällen före julafton, så när jag kom hem, så satte jag igång att klä julgranen, griljerade julskinkan osv. Alltså nångång sådär vid elva - halvtolvsnåret på natten.
Undrar om det var det året som jag då några dagar innan bakade matbrödet mitt i natten? Jag minns i alla fall att jag under tiden som brödet gräddades i ugnen halvsov jag i hundarnas biabädd som var i köket. Jag vågade inte sätta mig/lägga mig bekvämt i soffan, utan tog den något mindre bekväma biabädden för att inte somna in ordentligt medan brödet gräddades i ugnen. Fast biabäddar är dock bekvämare än vad man tror. Observera att jag inte brände vid en endaste matbrödsplåt.
Hur som helst, efter nåt år så tyade jag inte längre. Jag odlade ett djupt hat till allt som - på det allra minsta sätt - påminde om jul och julrusch och bläh. Jag skippade de traditionenliga pepparkakorna, jag sket i julskinkan. Och julgranen... Nä! Jag tyade inte. Ville inte se nåt som kunde påminna mig om julstressen. Jag hade inte ens några elljusstakar framme. Näe! Usch och fy!! Jag mådde illa, riktigt illa.
Haha! Jag minns en jul, på bilfärd till och från jobbet, så såg jag i ögonvrån en stor skylt där det stod med stora bokstäver: G-R-A-?-A-R. Jag såg dock inte riktigt vad det egentligen stod. I flera dagar funderade jag på detta när jag passerade skylten: Vad då? GRAVAR? Nä, det verkar märkligt. Varför sätter man upp en stor skylt där om "gravar"? Nu, vid jul?". Ja, detta kan nog verkligen beskriva mitt sinnesmod, hur jag inte kunde lista ut det uppenbara, utan mina dystra tankar gick till gravar (istället för det givna granar).
Ja, det var på detta vis jag "överlevde" den (negativa) stressen med frustrationen att inte hinna med; det var skygglappar på, ständigt på. Bara se kortsiktigt framåt - en sak i taget. Absolut inte tänka att det måste jag hinna, det måste jag göra, det får jag inte glömma etc. Att inte titta på något som kunde få mig att vackla, till exempel att undvika att möta jultomtars blick. Dumma jultomtars dumma hälsningar, dumma God Jul.
Nu för tiden är det inte samma stress och köprusch, men näst intill. Faktiskt så känns det nästan lite nostalgiskt nu när man tänker på hur hemskt det var förr. Haha! Till exempel den där dagen före julafton, när kön ringlade sig hela vägen bort till den bortre ingången - och kassan bröt ihop! Haha! Det var tider det!
Det var bara att rätta till skygglapparna, ta fram gamla hederliga kvittensblocket - och skriva för hand - så bläcket rykte - medan brorsan lugnt (?) totalt stängde av allt liv runtom för att kunna koncentrera sig på hur man enklast fixade datakassan. Och det gick! Strax var allt som vanligt igen. Förutom att allt som man hade sålt under tiden kassastoppet varade skulle matas in i kassasystemet.
Gromit och Spirou vid kassan i den gamla butiken.
Oj, vad många CD-fodral som ska sorteras ut!
Spirou kollar vad som försiggår ute i butiken.
De senaste jularna mår jag inte lika illa som förr, men ändå är varje december lika illavarslande. Grinchen i mig växer och gror lömskt i min arma kropp. Jag blir sur och grinig(are). En stor neonskylt lyser ovanför mitt huvud: "Låt mig va! Lämna mig ifred! Hatar rött! Hatar julen! (här och nu vill jag knappt stava ordet) Hatar glitter! Hatar!!" Nja... nu för tiden hyser jag bara agg.
Julen påminner mig även om detta:
En av dessa avskyvärda jular var Wilbur en riktig slyngelhund. Jag minns inte hur gammal han var, men han var en notorisk rymmarjycke tills han blev fyra (fem?) år. Denna julafton, då jag redan var helt nedbruten innan, så rymde han från mig två gånger. Jag minns hur jag gick här hemma längs de smala vägarna i mörkret vid 18.00-tiden och letade desperat efter honom. Det finns ingen gatubelysning här, så jag spanade intensivt mot dikena för att se efter mellanpudelstora skuggor som kanske var en påkörd Wilbur. Lite då och då gick min blick upp, in mot husen, där det var upplyst med varma juleljus och glitter och glam. Men jag... gick ensam ute i mörkret med tårarna rinnande utmed kinderna - letandes efter min (kanske) döda hund.
Fast Wilbur levde och frodades. Om jag minns rätt så var han redan hemma när jag kom tillbaka.
Sedan när jag sent om sider - mycket motvilligt - åkte till familjejulfirandet, så lyckas hundfan rymma igen - därborta. Jag fick tuppjuck. Men min (ena) brorsa tog tag i saken, ryckte upp mig - och vi åkte ut med bilen för att leta Wilbur, som återfanns. Men usch vad blähigt!
Uppstudsig, ung Wilbur som "kan allt själv".
Vinter och snö påminner även om det dumma året 2010, då min älskade Keaton dog (8 jan) och Gromits epilepsi började (första anfallet var tidigt på nyårdagen) med bara några veckors mellanrum.
Snöskottning påminner alltid om Baloos sista dagar (dog 28 jan -04), då han hade svårt att hänga med ute i snön, men han ville absolut inte vara ensam inne medan vi andra var ute och skottade/lekte i snön.
Nu i onsdags, vid snöovädrets snöskottnignsefterdyningar, så fick faktiskt Wilbur mig att få lite antydan till Baloo-känsla. Wilbur ville inte hoppa ur bilen när vi kom hem. Innan hade jag först ställt bilen nere vid vägskälet, och hundarna fick vara kvar i bilen medan jag gick hem för att skotta bort den halvmeter höga snövallen vid grindhålet samt gjorde den långa uppfarten framkomlig. När det var klart, så gick jag för att hämta bilen. Väl uppe på gårdsplanen så skuttade alla hundar glatt ut ur bilen, förutom Wilbur. Han verkade lite förvirrad, kanske han hade somnat medan jag var borta, och nu var liksom nyvaken och disorienterad. Han blir ju snart 14 år och hör och ser rätt så illa.
Här en gammal bild på annat elände bland snöhögarna;
Wilburs (ena) korsbandsoperation. Det hade blivit komplikationer och de hade snört åt förbandet hårt för att förhindra mer vätskeansamling. Fast... det var för hårt åtdraget. Wilburs tass höll på att "förtvina", vilket jag upptäckte strax efter denna bild togs. Fort som bara den klippte jag bort förbandet, så att blodet åter kunde rinna fritt i hans stackars ben.
När jag sedan var klar med snöskottningen (det tog cirka två timmar sammanlagt, uppfart och gårdsplan), och ville förstås få med mig Wilbur in, så morrade han bara åt mig där han låg i bilen - precis (nästan) som Baloo gjorde sin sista dag. Wilbur ville inte hoppa ur bilen. Jag lyfte dock den smått protesterande pudeln ur bilen, och bar honom - fortfarande morrandes - upp till altanen. Där satte jag ned honom - och allt var som vanligt igen. Men tankarna om att åldern börjar ta ut sin rätt kommer allt tätare...
Apropå det....
... idag är det den 8:e december. Förutom att John Lennon dog idag (1980) och min syster (2 månader sedan), så är det även åtta månader sedan min älskade Grompa tog farväl... Saknar dig oändligt mycket. ♥
Nej, jag är inte bitter. Jag ser inte enbart elände och sånt. Faktiskt så försöker jag kravla mig uppför, i mörkret, i den snödränkta, branta uppförsbacken. Ofta känns det som om jag bara kanar nedåt för varje kraveltag i den djupa, kalla snön, men en dag... en dag så står jag där på toppen - och blickar ned i bråddjupet. Och jag kan - åter - se det vackra.
Fast... än så länge syns bara mörker...