... de borde väl ändå göra... nåt!
Visst, jag kanske är lite orättvis, för här markerar Gromit väldigt tydligt att det är nåt där. Men... nästa bild! Hallå! Hunden! Märker du INGENTING!!!
"Hunden" är Spirou. Gromit syns framför honom. Wilbur står alldeles bakom mig.
Ser ni den lilla söta svansen som sticker fram bakom Spirres vänstra framben? Ja, Spirre gör det då inte!!!
Strax innan bilden togs stannade den lille upp, och kikade fram lite bakom Spirous högra framben.
Ja, här har den lille passerat under en totalt ovetande Spirou. Gromit och Wilbur är lika ovetandes av den lilla musen.
Det hela började med att musen hade gömt sig under bänken. Gromit - trots att han inte är råttjägare utan en simpel apporterande och stötande fågelhund ;) - hade fått upp vittring på den (den översta bilden). När musen inte vill visa sig, så ignorerar jyckarna vittringen och går därifrån (ja, det var ju inte en fågel). Plötsligt så skuttar musen fram med ett jämnfotahopp (!) likt en dödsföraktande och stridsbenägen krigare. Det var nästan jag hörde jiihaa-stridsropet! Men sekunden efter såg det ut att han/hon tänkte ångerfullt: "Eh.. Det här var nog ingen bra idé!", varav den illa kvickt åter gömde sig under bänken.
Sedan traskade den bara fram, och satte sig lugnt intill Spirou (!). Efter den passerat Spirre tar den en repa runt golvet, går fram emot mig - klättrar över min högra fot (!) och gömmer sig sedan under en låg hylla. Vart den tog vägen sedan vet jag ej.
Okej, en anledning att jyckarna inte brydde sig så mycket kan vara att jag själv var nästan helt tyst - jag tog bara en massa bilder med mobiltelefonen.
Och var denna händelse utspelade sig med denna lilla modiga, dumdristiga eller möjligtvis något sjuka mus förtäljer icke historien...