Klockan är nu 06.56 - Vad har hänt med mig???! Jag är klarvaken. Nja, så "klarvaken" jag nu kan vara. Wilbur behövde gå ut. Och nu när han ju ständigt ska vara kopplad, så måste ju även jag gå med ut på tomten. Annars när de akut behöver göra ifrån sig, så är du ju bara att öppna dörren o släppa ut dom själva. Det är verkligen lyxigt att ha inhägnad tomt!
Idag ska Wilbur ta bort det där smärtstillande plåstret. Ja, inte Wilbur själv (ifs så ville han igår när han o jag gick vår rast-runda på tomten utan tratt, försöka klia bort plåstret) utan dom på djursjukhuset ska "montera" bort det. Vi får se hur det går...
Imorrn är det helg - då ska vi göra ett tredje försök att lägga spår INNAN det blir alltför MÖRKT! Förra helgen, optimist som jag var, la jag två spår före skogspromenaden. Så snabbt blir det väl inte mörkt, tänkte jag så att vi hinner med en skogstur medan spåret lägger till sig. Ha! Det där mörkret är oberäkneligt. Helt plötsligt var det MÖRKT.
När vi nästan var framme vid bilen, kom två motorcrosscyklister farande på stigen. Jag fick med alla hundarna bort från stigen - utan Keaton. Keaton blev likt paralyserad av strålkastarna. Jag försökte att vifta o tjoa på honom (han hör inte mkt numera) men det är ju förstås lönlöst. Motorcykeln kommer bara närmare i relativt hög fart - i alla fall alldeles för fort "i mitt tycke". En halvmeter ifrån Keaton stannar motorcykeln till. "Han hör inget!", förklarar jag samtidigt som jag "knackar" på Keaton - han vaknar upp från sin "paralyshet". "Det är lugnt!", svarar motorcyklisten med förståelse i rösten. Nu upptäcker jag den andre motorcrosscyklisten komma farande. Samtidigt så rusar de andra hundarna fram o springer vilt runt omkring. Allting hände typ på samma gång. Allt gick bra, men jag kände en liten irritation på mig själv. Det här måste fungera bättre.
Ända sedan jag skaffade fler än en hund, har jag tränat på att en hund (eller fler) ska kunna stanna kvar, medan jag "fixar" med den andra hunden. Det fungerar hur bra som helst under träning. MEN när det är på riktigt så går det oftast åt skogen. Matte uppför ju sig då helt annorlunda. Mattes stress-nivå skjuter i topp. Då är det ju en helt annan situation än lugna tränings-tillfällen.
Det första spåret fick Spirou gå. Han är hur duktig som helst - lugn och noga. Sedan var det dags för "fort-men-fel-det-går-ändå"-Gromit. Han slänger sig ur bilen - "Var är spåret? Jag fattar NU!". När jag la spåret var det ljust. Det var ganska svår terräng - ris o kvistar o stubbar överallt. Nu när det var mörkt kändes det "livsfarligt" att gå där. Efter c:a tio meter (!) ser jag två ljus-sken fladdra i mörkret. "Eh. Vad är det? Nä. Det är nog bara bilstrålkastare från avfarten till stenkrossen. Eller?", tänker jag medan jag försöker hålla balansen mellan grenar, stubbar o Gromits dragande. Gromit drar HÅRT i spår-linan. Tur att jag hade handskar på mig. Ändå gjorde det ganska ont i händerna. Gromit o jag upptäcker samtidigt att ljus-skenet är två människor (hemska utomjordingar enl Gromit) som tycks leta efter något. Gromit får till värsta varnings-skallet. Mörkt o dovt. "Det är lugnt!", säger jag, och försöker hyssja honom. Han är svår-övertalad. Vi väntar o väntar i mörkret att de andra ska avlägsna sig. De två ficklamporna tycks gå exakt där jag har lagt Gromits spår. När de äntligen har flyttat på sig, och gått därifrån, försöker jag få Gromit att fortsätta att spåra. Jag har ju nu i mörkret INGEN ANING var spåret egentligen går. Kanske han var på en stund, men sedan är jag övertygad att han istället spårade "de två sökande ficklamporna". Efter denna misslyckade spår-träning går vi tillbaka till bilen, och åker hem. Lite anti-klimax faktiskt. Men man kan inte lyckas varje gång. Som sagt: Ett nytt (tredje) försök imorrn eller på söndag.