Förra dagboksinlägget handlade om valpar... och nu bajs. Det hör litegrann ihop på nåt vis, men ändå inte.
Min ärvda dvärgpudel Linus, nyss fyllda elva år...
Lite märkligt det där att när han gör nåt dumt, så bara måste jag betona att han egentligen inte är min från början. Hm?
I alla fall, Linus har ett förflutet att vara en notorisk innekissare/markerare, men nu har han inte gjort nåt på evigheter, vi talar säkerligen om ett halvår - minst. Nåt han däremot har börjat med (igen) är att göra sig en toalett inne, med andra ord: han skiter inne - precis där han råkar vara. Detta "fenomen" infaller ofta/oftast när han är i affekt, alltså när han är uppspelt eller upprörd över något. Det liksom bara kommer därbak. Jag vill betona att han är absolut inte dålig i magen, eller så; korvarna är i superlätt upplockningsbar variant.
Som ni förstår, så irriterar detta mig (och ja, jag ska höra med veterinär om det). Speciellt när man precis innan har varit ute och gått i skogen eller på koppelpromenad i minst en halvtimme (oftast längre). Ändå, ska jycken göra ifrån sig inne - eller i bilen. Ärligt talat så minns jag inte när jag senast såg hundkräket skita utomhus!
Härom dagen så skulle vi upp till brukshundklubben. Vi går promenad hemma innan avfärd (Linus gör ingenting). När bilen svänger av mot klubben, så börjar Linus att glatt och förväntansfullt att gnälla, gny samt bjäffsa. Apropå det!!! Har ni tänkt på att numera när jag och mina hundar kör upp till brukshundsklubben så skriker inte alla mina hundar öronbedövande längre i takt med bilstereon så att hela bilen studsar fram? De är tysta. Numera är det bara lilla - ärvda - Linus (som aldrig hade beträtt en brukshundklubb innan han flyttade hem till mig) som uppspelt har ljud för sig. Tillbaka till storyn....
När jag sedan öppnar bakdörren för att ta fram ryggsäcken så ser jag att hundkräket är mitt i toalettbestyr - samtidigt som han glatt visar att han är ivrig för att komma ut och leka och nosa på alla intressanta dofter. Kvickt som sjutton och något burdust föser jag ut honom ur bilen, så att bajskorvarna i alla fall hamnar utanför bilen. Jag fattar inte! Vi hade ju varit på rastningspromenad precis innan - då han sket i att skita!!
Samma sak hemma. Nu på sommarhalvåret så står ytterdörren ofta (oftast) på vid gavel; jyckarna kan gå ut och in som de behagar. Men nähe då! Att gå ut och finna sig nåt litet diskret hörn på min nästan 6000 kvm stora tomt, nä, nä... Det passar inte herrn! Utan man ska göra det i vardagsrummet eller till och med i soffan!!! (antagligen föll korvar medan han hoppar ned från sin självvalda plats uppe på soffryggstödet)
Men.. Jo ´rå, ibland så. Jag har minsann råkat trampa i Linus-träck därute på tomten, så skita ute kan han.
Linus spanar in får.
Linus måtte ha fått nåt fel i rumpan, eller? "Kniiip! Kniiiiiip!", uppmanar jag honom, "Kniiiiiiiip med rumporna! För bövelen!!!", beordrar jag honom bestämt - och i välmening. "Kniiiip med rumporna!", säger jag varje gång jag lämnar honom i bilen. Vet förresten inte varför det ibland blir pluralis "rumporna".
Fast kniiiipa kan han ju uppenbarligen, när vi är ute på promenad, så knipet finns, men hans knipförmåga infinner sig inte inomhus.
Ofta så ligger hans små bajskorvar lite utspridda i linje, som ett spår, typ, inne på golvet, inne i bilen. *suck*
En pausbild från bajstexten. Tyckte det liksom behövdes.
En dag när jag fixade middag (till mig, alltså, hundarna hade redan fått), så vänder jag mig om för att bära in min väl fyllda tallrik in till vardagsrummet, då jag upptäcker en stor (!), fin (?) Linus-bajskorv mitt på kökstrasmattan. Något irriterad (en lätt underdrift) kliver jag över den, går in till vardagsrummet och ställer ifrån mig min nu inte längre lika aptitretande middag på bordet. Jag går sen tillbaka för att plocka upp skiten.... Då är den borta!!!!! En viss brunvit springer spaniel står däremot någon meter ifrån och slickar sig nöjt om nosen....
Ja, jag veeeet att man inte får bli förbannad, så där efteråt. Men... trots att jag (annars) är en förståndig hundägare, så..... Grrrrrr! Jag fick ett vredesutbrott - och alla hundar försvinner i ren förskräckelse ut genom ytterdörren (förutom döva och nästintill blinda Wilbur, som förvånat undrade vart alla tog vägen).
Någon dag senare...
Jag har försovit mig, är vääääldigt sen till jobbet. När jag står i duschen så ser jag dum-Linus skita utanför badrumsdörren (som stod på glänt). Ytterdörren, ett par meter ifrån, står på vid gavel, men nä då... jycken måste skita inne. Spritt språngande naken rusar jag ut för att lyfta ut hundkräket (i desperation försöka visa att man bajsar ute). Med tanke på min plötsliga utgång från huset - i min fulla nakenhet - så är det tur att min tomt är så pass enskild som den är, det finns ingen insyn. När jag sen ska plocka upp de utspridda bajskorvarna, så är de... borta! Och så har vi en brunvit springer som nöjt slickar sig om nosen... Ja, ska säga att två sekunder senare så slickade han sig inte så nöjt längre... Han fick sig en dfkdöäghjafsljdkl åthutning. Ja, jag veeeet!! Men jag var sen, allt var bara dumt, och - trots jag är en hundägare - så kan jag stundom tappa fattningen, precis som alla andra (eller i alla fall de flesta). Alla hundar rusade ut i ren förskräckelse ut på tomten. Förutom Spirou (som inte fick tillfälle att lyckosamt smita iväg) och inte heller döva och nästintill blinda Wilbur, som nu faktiskt uppfattade flockens turbulens, stackarn.
*lugn... andas* Nu är det åter lugnt i flocken. Så, ja...
Fyra vilande hundar i soffan.
Varje morgon så har jag dock väldans bråttom att få ut Linus. Meddetsamma jag reser mig upp så blir han ju själaglad (och det är ju då det är bajsrisk), så att famla efter glasögon finns inte tid till; det räcker med att famla och leta efter tofflorna (vill inte riskera att barfota trampa i hundträck) och kvickt rusa ut i hallen för att få ut hundarna genom ytterdörren. Det brukar gå bra, fast en viss brunvit springerspaniel alltid ställer sig mitt i vägen så jag knappt når dörrhandaget.
För någon morgon sen så råkar det regna utanför - och Linus smiter in igen, kvick som en vessla, mellan mina ben. Han springer in i vardagsrummet och hoppar upp i soffan. Jag efter, endast iklädd T-shirt och tofflor. Jag lyfter upp honom, och bär honom med raka armar (så eventuella bajskorvar inte skulle falla mot min nästintill nakna kropp) bort mot hallen och föser sedan - mot hans vilja - ut honom i duggregnet.
Då upptäcker jag bajskorven! En liten brungul klutt ligger precis på dörrtröskeln - så jag inte kan stänga dörren. Spirou (brun-vit springer spaniel) går fram och nosar mot den. "Nej!!!", kommenderar jag mycket bestämt. "Sitt kvar!!", säger jag åt mina hundar som uppmärksamt och lydigt (!) lyssnar på sin matte, där de sitter ute på altanen i duggregnet (Wilbur är dock kvar inne i soffan). "Nåde er om ni...!", muttrar jag surt medan jag halvt naken och i "utan-glasögon-dimma" smiter snabbt in i badrummet för att hämta toarullen. När jag två sekunder senare kommer tillbaka... så sitter mina tre hundar kvar i duggregnet - de har inte rört en fena. Jag drar av en bit av toarullen, och i min "utan-glasögon-dimma" böjer jag mig ned för att plocka upp...... ett gulnat björklöv.