Det allra första jag tänkte när jag vaknade i morse var att .... är död. Sen grät jag.
Saknaden av en hund som man aldrig har träffat irl. Sen var jag så tacksam över att Spirou låg och snarkade tätt intill mina ben, och att Linus låg uppe på sin plats, samt att Pingu bredde ut sig helt för sig själv i fåtöljen. Precis just då kommer Wilbur balanserande på mina ben, han trevar sig fram med hjälp av nosen eftersom han varken ser eller hör så bra längre, 14, 5 år som han är.
Han hade antagligen innan legat i snurrfåtöljen. Wilbur var mycket noga med att inte råka trampa på Spirou (men att kliva på sin matte är tydligen helt egalt). Sedan pulade han ned sig mellan oss. Först så brydde han sig inte ett dugg om att han måst ha lagt sin rumpa mitt över Spirous huvud, men efter en liten stund så morrade han irriterat när Spirou rörde på huvudet. Jag antar att Spirre kände för att kunna andas lite.
Vad orättvist det är! Att jag har fyra hundar och andra har inga - fast det är det enda dom vill; att ha en fjuttig hund, som får leva hela sitt liv.
Kom precis på att Wilbur blev fjorton och ett halvt år precis igår, den 12:e juli 2013 (född 99-01-12). Så orättvist allt kan vara. Wilbur är därmed den äldsta hunden jag har och har haft, om han inte - mot stor förmodan - hinner dö innan sex dagar, då blir det Keaton som "vinner" gammelracet. Ja, så det kan bli.
Buster blev endast ett år och fyra månader. Även om jag aldrig riktigt, riktigt hann lära känna honom, så är han saknad, på sitt sätt.
Wilbur på midsommarafton.
I torsdagskväll skrev jag på Fb hur bra det gick när Pingu och Spirou tränade rallylydnad. Efter jag hade skrivit orden: "Vilken känsla!", så ångrade jag mig lite, tänkte att det var dumt skrivet. ....-matten kommer ju se det, och det blir en sån där dum "rub-it-in"-känsla. För jag antar att hon vill inget annat, än att få känna rallylydnadssvängarna virvla runt benen. Men.. nu... inte mer...
Jag har nu ordentligt tappat lusten. Kan inte riktigt se mig och Pingu virvla omkring runt agilityhinder och rallyskyltar - för det är så orättvist!! Att jag kan, men inte hon. *suck* Sen talar jag förstånd med mig själv: "Dumhuvud!!" Att inte göra, att med berott mod avstå det andra inte vill hellre, men de kan inte, är ju ännu etter värre." Så hädanefter kommer jag alltid tänka: "De här agilityskuttsvängarna, och de här rallylydnadsvirvlarna är för bästaste Rudi."
Så är det. (ända tills det kanske, måhända, möjligtvis nångång, nångång kommer en till liten krabat.)