Igår så gick jag in på SBK-Tävling lite slentrianmässigt - och upptäckte att de har lagt upp startlistor!! Hihi! Pingu har startnummer 5. *lite lycko-spännings-kul-pirr i magen*
Haha! Det kommer gå åt pipsvängen! Men vad gör det? Fast man vet ju aldrig... det kan ju gå hyfsat bra... *tänker efter* Nä!!!! Det kan det inte!! :)
Spela roll, jycken är ju bara ett år ung, så vi har många år framför oss (förhoppningsvis, här tas inget ut i förskott) att hinna rätta till alla tokigheter som jycken kan tänkas hinna hitta på på tävlingsbanorna. Jag har bara en enda sak som jag kräver av oss båda; vi ska ha kul tillsammans - om det så är för en minut.
Det jag tyvärr upptäckte på startlistorna är att Hjördis, Pingus tävlingskompis, är satt som reserv-tvåa (i den andra nybörjarklassgruppen). Undrar hur detta egentligen funkar? När får man reda på om man har kommit med? Måste man åka dit, fast man riskerar att inte få starta? I så fall är det hur som helst tur (typ) att det inte är så långt till Vallentuna.
Och nu kommer vi till mitt lilla "dilemma" eller vad man ska kalla det för? På ett sätt tycker jag det är orättvist att jag och Pingu - som med största sannolikhet inte alls är tillräckligt färdiga för att ställa upp på tävling - ska få starta, men inte Hjördis - som är hur duktig som helst. Orättvist, eller hur?!
Så.. nu börjar jag fundera på om jag ska se till att Pingu gör WO, då blir ju chansen större att Hjördis får starta. Fast...kanske ändå inte, eftersom Pingu och Hjördis startar i varsin grupp. *suck* Undrar hur många som brukar hoppa av/bli sjuka etc på rallylydnadstävlingar?
I fortsättningsklassen är det inte lika många startande, så både Zero och Spirou har kommit med, med startnummer 19 respektive 29. Det här kommer ju ta hela låååånga dan, ju!!
Och varför i all världen lägger hon in den här bilden, med Greta och Spirou från en agilitytävling för länge, länge sedan?
Jo, för den var på Vallentuna BK - så det så! Här tar man till alla undanflykter man kan hitta på för att få en anledning till att visa denna favvo-bild igen. Visst är dom fina, Greta och Spirou!!
Foto: Louise Medman.
Vad kan jag mer berätta, månntro?
Jo! Igår efter jobbet, på koppelpromenaden till bilen, så iakttar jag slyngel-Pingu samtidigt som jag tänker: "Mmmm. Det börjar bli hund av honom. Faktiskt." Ja, det finns stunder - visserligen ganska korta - men ändock stunder, då en riktig hund börjar synas under den svartvita slyngelpälsen.
Fast idag, nu på förmiddagen, så har jag hunnit klämma i mitt gamla hotfulla favorituttryck: "Ska jag ta den ena hunden för att klå den andra med?!" Men det var faktiskt länge sen sist; senast var nog under Gromits slyngeltid.
Om nån är nyfiken vad byrackorna hade ställt till med, så kan jag erkänna att:
1. Blev skogstokig på dom (alla fyra) under den extremt korta koppelpromenaden, vilket gav följden att Wilbur tyckte det inte längre var nåt kul att gå promenad - om matte ska vara så där sur och gramse, vilket i sin tur gav följden att promenaden blev extremt kort; vägrar gå runt och dra i en hund som vägrar att gå. *skäms*
2. Slyngel-Pingu och Linus "battaljade" ute på tomten. Jag fick ändock relativt snart slut på deras "munhuggeri", men jag fick ta i för kung och fosterland, med arg röst (till de båda), tröströst inklusive "tvångsgos" (Pingu) och slutligen lugnt beröm (till bägge). Observera att de två inte slogs, utan slyngel-Pingu nafsar retsamt lilla Linus i svansen, och då blir Linus tvärförbannad, vilket medför att slyngel-Pingu blir ÖVERLYCKLIG!! *suck*
3.Slyngel-Pingu har fått för sig att det är helt egalt att stå uppe på bergsknallen och skälla hotfullt till de stackare som törs gå förbi min tomt. Jag är icke överens med Pingu i denna fråga, som Pingu själv anser att det inte alls är nån fråga - utan en självklarhet.
När jag denna gång helt resolut går bort för att hämta in busjycken - så hänger alla fyra på!! Ja, inte för att hjälpa mig att få tyst på Pingu - utan för att hjälpa Pingu att voffa ut stackarn som gick förbi. *frippel-suck*
Jag brukar annars kalla in Pingu med visselpipan (som faktiskt funkar hur bra som helst - än så länge), men denna gång blev det inte så.
Det var efter dessa tre händelser som jag mycket hotfullt samt besviket drämde till med mitt hot att använda den ena hunden som slagträ för att klå den andre med. :)
Ytterligare en bild som absolut inte har något med texten att göra - förutom att det är en liten Pingu på bilden.
Typ två dagar innan bilden togs, så la brorsan upp ett begagnat tuggummi upp på brandknappen, ett tuggummi som Pingu hade egennosigt nosat upp och nöjt tuggat på, men eftersom jag inte tycker att tuggummi är en sån hälsosam kost för hundar, så beordrade jag Pingu att spotta ut det, vilket han också gjorde.
För att inte Pingu åter igen skulle leta reda på tuggummit la alltså brorsan upp det på brandknappen. I hans och min enfald så inbillade vi oss att jycken inte då skulle nosa upp och nå tuggummit igen.
Pyttsan! Ni ser själva på bilden - som alltså togs två dagar efter tuggummihändelsen - strax före jag tog bilden, så stod han på bakbenen och sträckte sig upp mot tuggummit. Innan hade han tvärnitat, vädrat och sedan funnit. Jag menar... hur mycket doftar ett urgammalt, begagnat tuggummi?
Häromdagen så visade han åter igen upp sina fenomenala nosfärdigheter:
Jag är hemma hos brorsan efter jobbet för att hämta Wilbur och Linus. Vi sitter och pratar vid köksbordet. Jag kniper åt mig en vindruva från skålen som står mitt på bordet, och äter förstås upp den (vindruvan, alltså, inte bordet). Några minuter senare, så kommer Pingu in från vardagsrummet, han stannar till vid köksbordet, vädrar upp mot vindruveskålen - och sen följer hans nos den uppätna vindruvans typ luftfärd från skålen till min mun. Imponerande!!
Asså! Jag förstår nu varför Pingu är hopplös vid koppelpromenaderna, då han slänger sig - spontant och impulsivt - ömsom åt det ena ömsom åt det andra hållet för att nosa, undersöka, nosa, smaka, nosa, sniffa osv.. alla spännande dofter som finns därute i världen.
Med andra ord; bör snarast börja spåra med honom.