I det första loppet, Agilityklass, diskade han (Ja, jag vet att det är mitt fel) oss. Jag anade redan vid uppvärmningen att han var alldeles för mycket på. Han tänkte först tjyvstarta, men ångrade sig. Nått har jag i alla fall lärt honom. Sedan när han fick springa var det som om han kom som skjuten ur en kanon - två hinder sedan var han som bortflugen - o där stod jag ensam kvar... Gromit var överallt o ingenstans samtidigt o på en gång!
En förklaring på hans övertändning (förutom olydnad) är att Spirou startade före honom. (Spirou nr 2, Gromit nr 13.) Gromit ville in på banan NU, o göra allt som Spirou hade gjort. När jag tränar startar jag alltid Gromit eller Wilbur först (de stressar lätt upp sig för mkt), o Spirou får alltid (oftast i alla fall) starta sist (han behöver all upp-peppning som möjligt). Jag utnyttjar alltså mina hundars olikheter. Kanske jag ändå måste träna på att göra tvärtom. Det ska ju också funka!
I Hoppklassen hade Spirou o Gromit råkat få startnummer 14 o 15. Lite väl tight tyckte jag! (Det tyckte tävlingsarrangörerna också.) Då fick Gromit starta först. Precis som jag ville. Nu var det revansch dags!
Jag ändrade min handlingstrategi: Jag ställde mig efter det andra hindret för att kalla in honom. Han är inte så bra på det (han springer då ofta förbi det andra hindret), men jag "offrade" en vägran för att han inte skulle rusa iväg som han gjorde i Agilityklassen. Sedan hade jag planerat att kalla in honom mellan varje hinder. Fast när han springer in i platta tunneln (RÄTT väg) så ändrade jag mig o fortsatte. Då märkte jag att när jag är med, så blir det rätt. Jag måste springa SNABBARE!!
Hur som helst kom han på 9:e (!) plats av 24 startande (15 disk.), med MASSOR med felpoäng. Men vad gör det VI KOM I MÅL!!!
Släpp ut oss!
Spirou diskade sig tråkigt nog i bägge klasserna. I Agilityklassen körde han sin specialare - inrullning i platta tunnelns släp. Jag diskade mig självmant o "hjälpte" bryskt ut honom. Resten av loppet sprang han perfekt med fart o allt!
Precis innan Spirou o jag skulle starta i Hoppklassen kommer jag på att när jag gick banan, så tänkte jag inget på Spirous handling. (Jag var för revansch-sugen med Gromit.) Så jag tänkte bara: "Nä, nu kör vi bara på och försöker ha så roligt som möjligt!" Med följden att han får en vägran på 2:a hindret, och tar det sedan från fel håll. Jag lyckades inte hejda honom, o det är på sätt o vis bra - att han själv VILL hoppa. Detta är ånyo ett bevis att banvandringen är viktig! Platta tunneln gick perfekt.
Wilbur, som endast startar i Hoppklassen, uppförde sig som om han vore KÄR!! Han klarade då inte av slalomet - total hjärnsläpp från hans sida - "Vadå? Genom ALLA PORTARNA???! Det har jag ingen ANING OM! Var är min tilltänkta flickvän, förresten?!" Det kändes som om vi tragglade slalom i minst fem minuter på banan. (Envisa Kerstin kom fram.) Resten av banan gick hur bra som helst - tills jag dunderklantar mig - disk!
Nu har vi packat ihop, o är på väg att åka hem!