... jag förmedlar enbart fakta!
Ni kanske minns att det blev sådär hiskeligt kyligt - minst sagt - igen förrförra veckan. Detta bidrog till att min toa frös ihop. Jag har alltså med andra ord varit utan bekvämlighetsinrättning i nu snart tio dagar. Tja... det funkar. Man får liksom planera sina naturbehov lite noggrannare bara. Jag är hur som helst mycket tacksam över att det är bara cirka fem - sju minuters bilfärd till jobbet som har tre (lite utspridda) väl fungerande vattenklosetter. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att bilen fungerar! Det är däremot liiite... vad ska jag kalla det för? ... slöseri med tid att jag numera börjar varje dag - behagligt lättad - att fastna i morgon-rusningstrafikköer in till huvudstaden med omnejd, när jag åker hem igen efter uträttat "uppdrag". Jag bor alltså längs bygdens infartsled.
Okej, jag ska inte klaga, men jag muttrade dock något när jag härom kvällen kom sent ned till jobbet, vid 22-tiden, för att lätta på trycket, och upptäckte att så gott som hela byggnaden var belamrad med en massa byggnadsarbetare som sprang omkring överallt. Jag gick först in till den närmaste toan - de hade stängt av vattnet! Men... man har ju en spolning på sig, och tvätta händerna kunde jag göra ute i pentryt, där vattnet fortfarande var igång. Okej.. för att vara helt ärlig, så smet jag faktiskt bort till den andra toan där de inte hade stängt av vattnet. Mest för känslan av att få vara lite "ostörd", typ. Men det är ytterligare två lås att låsa upp - knipandes. Men jag klagar inte!
Jo, i fredags krånglade jag till det litegrann för mig själv. Det sista jag gör innan jag går från jobbet var naturligtvis att besöka "det lilla rummet" innan jag och hundarna går på en promenad före hemfärd och middag. Under promenaden kände jag mig lite illamående och bubblig i magen. Detta kunde mycket väl bero på att jag inte hade ätit något sedan frukost. Väl hemma så förbereder jag mig för att tillaga middagen. Men magen känns inte riktigt "bekväm". "Eh...? Att bli magsjuk utan fungerande toa är nog inte någon hit! Tänk om jag måste akut...", funderar jag. Så för att ta det säkra före det osäkra, så plockade jag tillbaka käket in i kylskåpet igen, för att alldeles nyss hemkommen återvända igen ned till jobbet - och till en fungerande toa. Det var dock falskt alarm. Min mages protest berodde tydligen på att man inte hade ätit ordentligt.
Man kan säga att jag lääängtar efter att det ska bli plusgrader ute. Törs inte testa toan innan att det har varit plusgrader i åtminstone några dagar. Jag hade ju samma problem förra vintern. Hm... Det första jag skulle göra när jag flyttade hit var att fixa badrummet - det har nu gått åtta år! Man får skylla sig själv...
Vissa gör det lätt för sig.... *något avundsjuk*
Apropå äckligheter, så kan jag fortsätta i den stilen. Hihi! Hoppas ni inte sitter och äter. Jo, min dumma EP-Grompa...
Gromit fick ju ytterligare ett anfall efter hans födelsedagskalas i söndags (förra veckan, alltså). Då hade det bara gått tio dagar sedan anfallet före. På måndagen (en vecka sedan) så ringer jag veterinären för att berätta läget. Han säger då åt mig att ge Gromit kaliumbromid som kompletterande medicin till fenemalen. Han upplyser samtidigt om biverkningar, till exempel att Gromit kan kräkas. På tisdagskväll så spyr han faktiskt upp litegrann, men jag bestämmer mig för att anledningen till detta är bara för att han har tuggat i sig pinnar - som hans mage inte alls tycker att han skulle ha tuggat i sig. Så jag fortsätter med medicinen - och håller tummarna att det ska funka.
Gromit är förresten inte så förtjust i kaliumbromiden, som är flytande lösning. Han grinar illa när jag sprutar in det i munnen på honom, men lydig som han är (!) så gör han som matte vill - han står ut.
Men... på fredagsmorgonen så kräks han cirka en tjugofem minuter efter frukostmat, fenemalpiller och kaliumbromidlösning. Jag såg direkt på honom att han behövde kräkas, redan innan han började hulka. Tänk hur väl man känner sina hundar! Så jag säger åt honom att gå ut för att göra det han nu måste göra. Man är väl praktisk av sig, verkade enklare att städa upp efter honom utomhus. Hela frukosten kommer upp - och han vill inte äta upp den igen - som han annars brukar göra. Ja, ja, lite äckligt, men vadå? Det är mer praktiskt, man behöver inte torka upp spyan då. ;)
Smart som jag är (?), så tänker jag på att ta bort det (med hjälp av snöskyffeln och en ICA-kasse), innan Spirou och Wilbur får komma ut. Det är nog inte så nyttigt för de (läs: Spirou. Wilbur skulle nog aldrig äta begagnad mat) att inmundiga eventuella (troliga) antieleptikapreparat blandat med Gromits uppkastade frukostmat. Jag blev faktiskt ganska imponerad av speciellt Spirous goda luktsinne. Han vädrade genast upp var spyan hade legat.
Jag blev även lite orolig att Gromit nu kanske (troligtvis) inte fått i sig fenemal-pillret ordentligt. Men vad gör man? Det är inte mycket att göra åt.
Gromit var ganska off denna morgon. Han tokdrog inte i kopplet som han brukar. Det var sååå behagligt att promenera med honom. Helt underbart!! Han uppförde sig som en... en... normal hund! Hm...? När han sedan skulle göra sig en toalett, så var det som kom ur hans bakdel inte så vidare normalt. Man kan nog beskriva det som.... salsa-sås, kanske? Stackarn!
Efter telefonsamtal med veterinär så bestämdes - självklart - att Gromit inte ska få någon mer kaliumbromid. Det känns liiite bittert att man har lagt ut nästan 500 spänn för detta. Fast jag klagar inte. Nu vet vi att det inte fungerar... Jag som var rackarns snabb att beställa en sån där tävlingsdispensblankett från SKK.
Apropå på agility och epilepsi, så kan jag upplysa om att Grompan inte har sett ett agilityhinder sedan i slutet av november, typ. Så att han har fått återkommande anfall beror då inte på agilitystress. I så fall skulle det vara saknaden av agilityn.
Som det lutar mot nu så kommer han få en remiss till Ultuna i Uppsala. Vi får se...
Måste betona att Grompan och hans mage var pigg och glad igen redan på fredagseftermiddagen. Tänk hur lycklig man kan bli över att få se en normal bajskorv! Och han drog som vanligt igen i kopplet. Underbart är kort! *suck*
Jag har funderat ganska mycket på sistone på det här med Gromit, mitt stora agility-intresse, epilepsi och obehagliga anfall - både för honom, mig själv och de andra hundarna - samt hur enkelt och behagligt det skulle vara om jycken vore frisk.
Att kunna hålla på med sin agility-fritidshobby utan att behöva oroa sig över om det är nyttigt för honom, hur folk runt omkring tycker och tror etc.
Att slippa fundera och ifrågasätta om anfallen kan bero på uppståndelse och allmän förhöjd stress, som till exempel nu sist när han fick anfall efter sitt födelsedagskalas. Eller borde jag oftare göra mer saker med honom, så han "vänjer" sig med uppståndelse, så att det inte alls höjer stressnivån - utan det blir mer positiv stress med glad motivation - till skillnad mot frustration och negativ stress. Vi har ju de senaste månaderna tagit det väldans lugnt och inte gjort någonting alls - bara "vilat oss i form", så att säga.
Att slippa denna ständiga oro som gnager där - hela tiden. Jag är orolig när han ligger och sover lugnt - för anfallen kommer när han sover. Jag skulle gärna vilja knuffa och störa honom i hans sömn, (men gör det inte) för att undvika anfall. Jag är orolig att lämna honom ensam hemma eller ensam tillsammans med de andra hundarna - ifall han skulle få anfall.
Jag kan ofta inbilla mig när jag hör speciella ljud eller känner vibrationer av drömmande eller kliande närliggande hund, att nu är det på gång, men det är som sagt bara inbillning - oftast.
Och oftast är han bara en vanlig, gosig och helt underbar jycke som man bara inte kan vara utan.
Jag läste någonstans - kommer inte ihåg var, kan vara på någon blogg eller på något forum - att "livet är för kort för att slösas bort på dåliga hundar". Detta har jag funderat på. Jag förstår mycket väl tanken, men jag själv tycker (eller försöker jag bara övertyga mig själv) att vilken erfarenhet man har fått med alla dessa sjuka, trasiga och eländiga jyckar man har fått känna under alla dessa år. Visserligen har många "agility-år" gått till spillo på grund av trasiga, sjuka eller omotiverade jyckar; Keaton var borta från agilitytävling (och givetvis även träning) i cirka två år pga skada, Wilbur likaså och Fjant-Spirre tycker inte att agility är lika kul som sin matte. Men jag skulle aldrig någonsin vilja byta ut dom; "Lagt kort ligger" eller "Som man bäddar får man ligga".
Mitt under fartig (?) agilitytävling tar Spirou en liten "trassla-in-sig-frivilligt-i-tunnelsläp"-paus. Domare och jag försöker övertala Spirre att komma ut medan glad hinderfixare iakttar spektaklet. :)
Istället så uppskattar man verkligen när hunden mår bra, när man lyckats träna upp en krånglig och jobbig hund dit man vill, och när man har så där himla roligt tillsammans med sin älskade, vackra, gosiga yrväder - eller slashas - till hund.
Som sagt: Jag klagar inte - bara förmedlar fakta. ;)