Rubriken är lite märklig för att jag funderade ett slag vad jag skulle hitta på att skriva om.
Har just kommit in efter en dylika koppelpromenad med alla fyra jyckarna. Nu är de blöta, grusiga och fina. De ligger skönt och torkar uppe i möblerna. :)
Jag har numera börjat med att gamle Keaton får "sitta" i pensionärsdosan - flexikopplet, alltså - även när jag går med alla fyra. Fast bara när jag går på så gott som bil- och folkfria vägar. Det känns faktiskt som en liten befrielse för oss alla, när man får mer spelrum mellan de ivriga ungtupparna och gamle Keaton som nu får gå mer i sin egen takt.
Men det är en konst att använda flexikoppel. Det gäller att komma ihåg att ALLTID låsa kopplet i lagom längd, när det är bajsupp-plockningsdags eller hund- eller bilmöten. Likaså när man ska passera vägkorsningar och sånt.
Ja, just det!! Det finns en LÅS-ANORDNING på flexikoppel! Det är nog en hel del människor som inte har upptäckt denna påhittiga låsnings-funktion.
Anledningen till att så många har negativa uppfattningar om flexikoppel, är nog för att det är ALLDELES FÖR MÅNGA som inte kan hantera ett dylikt koppel. (Eh.. Va jag har börjat använda ordet dylik?! Två gånger på bara några rader... Mystiskt!?)
I alla fall så är flexikopplet perfekt till gamla pensionärer - Jag menar alltså hundar som är pensionärer. ;) De får röra sig mer fritt, gå mer i sin makliga takt, och de andra hundarna inklusive jag själv, får mer "free space". Men som sagt det gäller att vara med, så att linan inte trasslar in sig i de andras koppel. Man får vara lite flink i fingrarna!
Bilderna är från i somras. Keaton begriper inte varför vi inte går för. Grinden är DITÅT!!
Gromit har en benägenhet att dra i kopplet - faktiskt! Det trodde ni inte, va?! Skojar bara. Att lära hundar att gå fint i koppel är jag... VÄRDELÖS på! TOTALT VÄRDELÖS! Jag har inte tålamodet. Äh! De brukar sluta att dra när de kommer upp i fem-sex års åldern. Det har i alla fall mina hundar gjort hitintills. Gromit är nu två och ett halvt. Ja, ja...
Jo, han är lite lustig. Gromit, alltså. Eller rättare sagt olustig. Han går så där och smådrar hela tiden. Han tycker vi går ALLDELES för l-å-n-g-s-a-m-t! Lite då och då skuttar han tillbaka och går fint några steg vid min sida, för att liksom "valla" in mig. Och det är ju trevligt - att han märker att det finns något/någon i andra änden av kopplet.
Fast han går självmant vid mig bara några steg, sen kan han inte hålla sig längre, utan travar på hela kopplet ut, och fortsätter att smådra. Men... sedan. Rätt som det är, så tar han liksom sats, och TOKDRAR med JÄMFOTA HOPP! Precis som han rätt som det är bara inte kan motstå frestelsen att rusa framåt - Han bara måste dit och dit och hit och ända dit bort med! Det finns ju så MÅNGA lukter att nosa upp. Världen är fullproppad av spännande lukter - DE MÅSTE UTFORSKAS - NU!!! "Vi har inte tid att vänta på gamle Keaton! Kom igen nu!!!", tycks han ivrigt tänka.
Men hallå, matte! Vad har du glömt nu, då?! Du e ju hopplös!
Jag gick tillbaka för att lämna kameran hemma. Keaton spanar dock enträget mot grinden.
Lite väl ofta så provar Gromit en annan taktik för att komma fram fortare. Han springer runt Spirou på hans högra sida, för att sedan backa tillbaka och lägga sig till vänster om Spirou igen. Så där cirklar han runt Spirou om och om igen. Innan jag upptäckte vad han höll på med, så undrade jag varför kopplen blev liksom kortare och kortare samt hårt intrasslade. Numera är det förbjudet för Gromit att cirkulera runt Spirou.
Gromit o Spirou spanar in ett flygplan som passerar uppe i luften.
En annan lustighet han har för sig, är att på vissa platser så börjar han alltid att tokdra. Till exempel vid vissa tomter. För att sedan lugna ned sig tillbaka till sitt smådragande istället. De som bor där vid "drag-ställena" måste ju tro att Gromit tokdrar HELA TIDEN under promenaden. Det är ju lite pinsamt, ju. Jo, för alla boende sitter ju bakom någon gran på deras tomter och väntar på att jag lite då och då ska gå förbi, så de kan studera mina hundars eventuella brister i att gå fint i koppel. Ja, något annat kan de ju inte ha för sig om dagarna. Eh...? Jag! Självupptagen? Näe!! ;)
För ganska länge sedan, så fick jag för mig att använda klickern vid just början av promenaderna. Eftersom det är just då - när de är som ivrigast - drar som värst. Det var lite lustigt att de lärde sig ganska snabbt att gå fint just vid denna första sträcka. För att sedan strunta totalt i mig, eftersom jag - som vanligt - tröttnade på att träna "gå fint" alldeles för fort.
Nu har de i och för sig glömt bort träningen, men faktiskt ibland så brukar någon jycke komma på att det var ju här man förr i tiden fick lite klicker-träning. Och då hänger förstås alla hundarna på, och ivrigt "kampar" om den närmaste platsen intill matte. Eh... läs: Mattes godis-ficka! ;)))
"Men... vad händer? Varför går vi inte för?!", undrar gamle Keaton.
Äntligen!!! Nu drar vi!
Gromit har annat irriterande för sig på promenaderna. Han stannar upp lite då och då precis framför mina fötter för att ruska på sig. Förr så skuttade jag undan, så jag inte gjorde honom illa, och för att jag inte skulle stå på näsan.
Men... numera går jag bara rakt på honom. Jag tänkte att ibland så får en liten hund lära sig saker den hårda vägen. Men pyttsan! Visst kan han kolla upp på mig lite förundrat när jag kliver rakt på honom, men... det dröjer inte länge förrän han är där mitt framför fötterna igen. Dessa dumma spaniels! Fattar inga "små-hintar", dom inte. Ja, för att bli "brutalt ihjältrampad" (obs! Överdrift. Okej! Om det var Wilbur, mellanpudel, så hade han tyckt att det var en underdrift istället. :)) är som en liten "små-hint" i en Gromits värld.
