Jaha! Nu har hon varit framme igen - "Envisa Kerstin"!
Det har ju varit ett sådant lugn o avslappnad stämning i flocken nu under en lång period.... Så... då.... bara måste "Envisa Kerstin" utmana ödet - igen!
Katta o Zero var hemma och "vabbade" i torsdags. Då var det fritt fram för mig att experimentera lite grann på jobbet. Hehe!
Det var ett bra tag sedan jag har bjudit mina jyckar på var sitt oxhudsben. Detta beroende på att Keaton egentligen inte borde käka sådana läckra tingestar pga hans allergi. Fast det händer stundom att jag tummar på reglerna - ibland är glädje och lycka viktigare än förnuft och medicinska förordningar. Allra helst eftersom Keatons mage numera mår bra.
Det råkade ligga två oxhudsben och skräpade inne i pentryt. Tre prickiga "hängtrutar" låg och vilade bakom disken. Visst! Jag är dålig på matte, men jag insåg faktiskt direkt att två ben och tre hundar kommer bli ganska orättvist fördelat. Men jag bryr mig inte om det - livet är orättvist ibland.
Keaton låg och sov djupt, så det dröjde ganska länge innan han upptäckte att både sin systerson Spirou och ungspolingen Gromit mumsade på var sitt ben. Nja! Gromit mumsade inte. Jag vet inte varför, men han hade tagit sitt ben, för att sedan släppa det på golvet. Han kunde kanske inte riktigt komma till ro, för att sätta igång med gnag-förmågan.
Keaton hade först vädrat in Spirou, som lät sig väl smaka. Sedan kollade han in Gromit lite försiktigt. "Smack!" Gromit flög på gamle Keaton direkt. Det tog mig högst fem sekunder (!) att sära på dom. Spirou hade först tänkt "hjälpa till" (undrar vilken "sida" han skulle ha valt), men han ångrade sig direkt. Antingen beroende på min tillrättavisning eller (troligast) att han insåg att om han lämnade "sitt" ben obevakat, så fanns det stor risk att någon skulle tjyva det.
Gromit fick en mycket sträng förmaning av mig. När jag sedan vänder mig om ser jag stackars Keaton darra av rädsla eller osäkerhet. Stora ångerkänslor flög igenom min kropp. Vad det var svårt att nu inte vara mänsklig. Hela jag ville bara ge honom en stor bamsekram för att trösta honom. Jag ville pussa o smeka honom.
Istället ger jag honom benet. Han tar det, och lägger sig ned. Fast han börjar inte att tugga på det. Han ser olyckligt på mig med fortfarande darrande ben. Suck! I och med att han inte längre hör, så vet jag att det är ingen idé att tala uppmuntrande med honom. Så jag försöker istället att lugnt le mot honom, och att "vifta på svansen" så som bara en människa kan. Genast ger han mig tillbaka två svanstipp-viftningar, och böjer ner huvudet mot tuggbenet. Men han tvekar - han ser upp på mig igen med olyckliga ögon. Åter igen ler jag, och "svansviftar". Han ger mig ånyo två svanstipp-viftningar, för att sedan börja tugga lugnt på benet. Keaton var lycklig - igen!
Visst är det fascinerande hur man kan kommunicera med en annan art med så små medel!!
Och vad gjorde Gromit? Jo, han la sig ned med huvudet vilande på ena tassen. Han iakttog lugnt sina "bröder" när de mumsade. Efter en liten stund la han sig raklång på sidan. Han hade insett att det var kört. Fast efter ett tag så lämnade Keaton sitt ben, för att gå att dricka vatten - då passade Gromit genast på att sno åt sig benet. Ja, Keaton fick faktiskt skylla sig själv!
Keaton o Gromit vid ett annat tillfälle - mumsandes varsitt oxhudspinne.
Anledningen att jag nu "utmanade ödet" var för jag vill lära min flock att kunna samsas om tillgångar. Nyss låg Gromit här i soffan, och även Wilbur ville komma upp för att lägga sig. De fixade det helt själva med långsamma och tydliga signaler att ingen av dom vill fightas - båda två ville bara sova bekvämt och i ro!