Jag hade ju bestämt att denna vecka ska Spirre och jag träna varannan dag. Och... tokigt nog så inföll "varannan dag" igår onsdag - och då har jag ju agilitykurs på kvällen. Det vill säga: jag kommer så där strax efter nio-snåret känna mig trött, frusen och enbart inhysa en stor längtan att så fort som möjligt ta mig hem till varma soffan och en varm kopp choklad.
Så vad gjorde jag nu igår efter kursen, då? Jo, jag ser mig själv ta ut Spirou ur bilen för en liten kort träningsstund. Haha! Visserligen blev denna - mycket korta - träningspass uppe på parkeringen, istället för att förflytta mig cirka 20 meter bort till appellplanen. Samtidigt som jag kör Spirou så pratar jag med Katta och Louise. Men det var ändock ett träningspass. Idag är det träningsfritt förutom om Spirre spontant själv bjuder på lydnadsbeteenden.
En glad Spirou.
Jo, på agilitykursen så tog jag med Gromit för att han skulle få debutera som "demonstrations-hund". Jag ville visa lite kontaktfälts- och targetträning. Det sistnämnda kan han egentligen inte, så på ett vis var det bra, så jag kunde visa lite hur man börjar. Däremot att ligga på kontaktfälten kan han - det vill säga: inte om man är på tävling och kör hela banan (vilket man ju oftast gör just på tävling). Oj! Det råkade jag glömma bort att nämna för alla mina imponerade kursdeltagare, att han inte är så där duktig när han är uppe i varv vid tävling. Ja, ja... *fniss*
Apropå det! När en utav kursarna (en ung tjej) såg att jag hade Gromit med mig, utbrast hon högt: "Det är ju han som du hade med dig vid avslutningen på förra kursen. Han busade och gjorde ju ingenting av det du ville!!". *harkl* Ha! Hon var tyst sen, efter Grompan hade visat upp sina färdigheter. Ha!
Därför är jag extra glad över att min Grompis skötte sig exemplariskt igår. Han skällde inte när han satt uppbunden (jag svor för mig själv i bilen på väg mot brukshundklubben för att jag glömde ta med buren), han visade upp tjusiga kontaktfältstagande (i våra mått mätt) och framför allt: Han åt inte upp en endaste en utav kursdeltagarnas hundar (!). När de vartefter kom insläntrande till kursen, så förklarade jag lugnt att Gromit inte är så förtjust i andra han-hundar. Den hund som jag innan var mest lite orolig för är en schäfer/sibirian husky-blandning. Jycken är jättesöt och go. Han är nog världens snällaste hund, men min Grompa gillar inte riktigt stora och ståtliga hundar. Han anser att han ska ha ensamrätt på dylika egenskaper. Inte för att han egentligen är varken stor eller ståtlig, men han själv tycker nog det.
Vad tror ni händer? Jo, vid ett tillfälle så får schäfer/husky-hunden fnatt och rusar bort rakt fram till Gromit som sitter uppbunden. Jag inser meddetsamma att jag hinner ju inte dit, så samtidigt som jag ser Gromits reaktion, så ropar jag berömmande ord till honom. Gromit hade nämligen blivit mest överrumplad över denna lite tillspetsade situation när denna stora hund kommer rusande till honom. Gromit drar öronen bakåt och ser mest förskräckt ut. Haha! Det var första gången jag har sett honom backa för en främmande hanhund.
Här en gammal bild när Spirou "mobbade" liten Grompa som ropar: "Hjälp!".
Senare när jag skulle visa upp A-hindret, så råkade Gromit och schäfer/huskyn komma liiite väl nära varann. Jag hade ännu inte hunnnit få av Gromit kopplet, han tjuvade nämligen upp på A-hindret innan jag hade hunnit förberett mig, och då så hängde jag bara på, men såg noga till att kopplet inte fastnade vid A-hindertoppen. Jag såg på Gromit när han stod/låg på nedfartens kontaktfält hur han valde: Komma till matte och få godis eller att gruffa med dum ful jycke. Han valde att komma till mig istället för att mucka gräl med den enligt alla andra så ståtliga och mycket snälla schäfer/huskyn.
Gromit at the top of the world!