Om två dagar så åker vi till Furuvik för att hämta hem lilla Pingu (om allt nu går som det är tänkt, alltid bäst att lägga in en liten brasklapp *suck*). Wilbur, Spirou och jag går nu och bara njuter av lugnet före stormen. Ja... hundarna vet förstås inte om att de njuter av lugnet. Hehe! Stackars Wilbur! Nu är han sååå glad. Han skulle bara veta vad som komma skall!
Apropå det, "komma skall". Jag själv har ju typ precis kommit ut ur ett elände. För några dagar sedan fick jag veta att en person i min bekantskapskrets precis har påbörjat sitt elände. Jag faktiskt bokstavligen rös när jag talade med honom/henne; kände hur hårstråna reste sig från nacken ända ut till fingertopparna. Jag blev faktiskt lite förundrad över detta "rysfenomen" själv. Jag lider verkligen med dom. Men... ännu vet vi inte hur det egentligen är ställt. Man ska inte ta ut något i förskott; varken elände eller roliga saker. Men... som sagt, jag lider verkligen med dom.
(Här tog jag en paus i skrivandet. Kollade in - för tretusende gången - in mina två Gromit-tributefilmsnuttar. Denna gång blev jag så glad att få höra hans röst igen, vilken tur att man har honom filmad.. Gromit skäller ju ihållande när han kör agility. Hm..? Jag borde förstås skriva "skällde" och "körde agility". Hrmf! Än så länge vägrar jag. Han är här hos mig! *sagt i samma ton som Baloo säger till Bagheera om Mowgli*)
Ni ska bara veta hur mycket jag saknar honom! Gromit, alltså. *djup suck* Kändes det verkligen så här när Keaton dog? Eller Baloo? Eller Buster? Skillnaden med Keaton och Baloo var förstås att de fick leva ett helt hundliv - inte bara "en liten stund".
När jag i morse gick promenad i skogen, med Wilbur och Spirou, förstås, så funderade jag på det här. Keaton och Baloo de finns även de alltid där omkring mig, och även faktiskt Didrik, min inneboende i två år. Buster, däremot, han håller sig längre bort, och det beror nog på att jag nog aldrig riktigt hann få lära känna honom; han blev ju bara lite drygt ett år.
><
Spirou har urtrist medan matte städar hallen och tvättar bland annat bilhundfiltar.
Idag har jag faktiskt städat hallen (!). Samtidigt så letade jag rätt på ett halsband och koppel till lilla valpen Pingu. Självklart får han ärva, här köps inget nytt i onödan, inte! Ena hundburen är typ tvättad (liggdynan, alltså), städad (alltså, snabbt vänd upp och ned för att skaka ur det värsta) och vädrad (för att vädra ur eventuell gammal bod-lukt, hundburarna förvaras alltså ute i boden). Detta enkom för den lille Pingu. Nu står den inne i vardagsrummet som en trevlig liten koja. Här påbörjas tillvänjning av hundbur på en gång för framtida agilitytävlingar etc.
Hoppas den lille kommer att tycka om mig! Jag längtar i alla fall att få börja träna och leka med honom.
Jag hittade Wilburs gamla sök-täcke när jag städade. Givetvis så bara måste Wilbur få prova den. Den passar fortfarande perfekt! :) Visst är han söt?!
Här ligger Pingus halsband och koppel och väntar... Nu fattas bara valpen.
><
Nu till lite äldre bilder...
För nån helg sedan så räfsade jag lite löv. Wilbur "hjälpte till".
Spirou lipar (!) åt en vitsippa! Vet inte vad han egentligen har emot vitsippor?!
><
Nu lite bilder från butiksflytten...
Ser ni vilka som gömmer sig bakom fönstret?
Ja, det var inte Baloo.
... utan Spirou och Wilbur. Här är Spirou mycket misstänksam mot Baloo, the real thing (nja, typ).
Haha! Spirou totalvägrade att gå den minsta millimeter i närheten av Simba! Wilbur däremot bara traskade fram för att nosa.
Spirou var även rackarns rädd för den nya butikens framdörr, en sån där jalusi-dörr som rasslar och har sig - och kommer från himlen!!! Hu! Va läskigt!!
Fast nu.. efter lite positiv förstärkning (läs: han associerar nu jalusidörren med trevligheter samt godis) så rusar han numera fort som attan fram till dörren när den börjar rassla, och sätter sig - och tigger godis - utan att visa den minsta oro eller ängslan. När denna bild togs så hade han kommit till "acceptans-läge"; sitter kvar, men ogillar fortfarande ganska mycket.
Spirou kikar upp från lagret.
Wilbur kollar vad vi håller på med att flytta. Att han själv råkar ställa sig i en låda på hjul... "So what?", säger Wilbur tufft.
"Vad gör ni dääär nere?!"
Spirou kikar ut från vår nya butikslokal. Han ser ut att numera tycka att det nya stället är helt okej. Såklart när man har "egen altan" (läs: gemensam lastkaj).
Madonna, som är kvar i den gamla lokalen, är däremot ganska ledsen och bedrövad över att vi har flyttat ifrån henne.