... dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dum-Grompan!! Ja, ja! Jag vet att det inte är hans fel, men ändå. Dumma dum-Gromit!
Veterinären ringde imorse för att tala om provsvaren från gårdagens veterinärsbesök. Dum-Grompans värden har ju blivit sämre igen! Dum, dum, dum!! :(
Jag hörde redan på hennes ton vid de inledande artighetsfraserna att det skulle komma tråkbesked. Det positiva - förutom att Gromit själv är pigg och glad - är att han faktiskt reagerar på kortisonet. Blodvärdena blev ju genast bättre när vi påbörjade kortisonkuren, men blev (enligt gårdagens prover) sämre nu när vi har trappat ned dosen. Nu blir det en "dunderkur" och nya prover nästa vecka.
Ja, ja... Ja, så blir det när man hoppas så där (se dagboksinlägg 8:e jan). Ja, för det måste ju bero på det, min förhoppning - inte faktumet att han har fått färre piller eller att han är sjuk.
Gromit är alltid beredd. Kan det bli utdelning, måntro? En bild från förr.
Senaste veckan tycker jag har varit lite småjobbig. Undrar vad Gromit själv tycker? Han går ju nu på två piller (förutom blodtrycksänkande) fenemal och kortison, som båda gör en både hungrig och törstig, med följden att man blir rackarns kissnödig. Med andra ord får han dubbel dos av "jag-är-jätte-hungrig-och-jätte-törstig-och-jättre-kissnööödig"-piller.
De senaste nätterna så har Gromit väckt mig flera gånger för att han är hungrig. Till exempel igår så väckte han mig först vid midnatt, sedan vid tre-tiden och slutligen vid sex-tiden. Sedan klockan sju satt klockradio-tjutet igång, alltså då det är piller- och frukostdags på riktigt. Jag har börjat längta efter att få sova en hel natt.
Jag är fullkomligt medveten om att jag förstärker hans beteende att väcka mig mitt i natten när jag faktiskt ger honom lite käk, men jag har testat att vara hård och bara säga åt honom att gå och lägga sig. Fast han ger sig inte. Bara efter en liten stund, som bäst kanske tjugo-trettio minuter senare, så är han på mig igen. Igår föll jag för hans matvädjan vid midnatt och vid tre-tiden, dock inte vid sex-tiden eftersom det då bara var cirka en timme till riktiga frukosten.
Den bästa tiden på dygnet är när han precis har fått sin frukost eller middag, då han faktiskt lägger sig sött och sover en stund. Till synes mätt och belåten.
Zzzzzzz
Jaha, och nu ska han få "dunder-kuren" med ännu mer kortison. Hur ska det gå? Hur ska det gå?!
Jag passade på att fråga veterinären hur stor chansen är att Gromit blir bra (det är alltså njurarna som trilskas). Veterinären svarade lite uppgivet: "Det kan... " "Det är kanske en dum fråga", inflikade jag. Veterinären fortsatte något modfälld: "Det kan... Det kan jag inte svara på..."
När jag lite senare gick mot jobbet, så hade jag veterinärens ord och besked ringande i huvudet. Och jag får väl erkänna att jag för en stund hade lite "Buster-känsla". Och jag menar då framför allt den här ovissheten om man gör rätt, och att man önskar att allt bara ska vara över. Fast... då är man kanske en hund fattigare... Nä, dumheter! Skärpning! Nu är det så här - gilla läget! Vi försöker igen. Nu "dunder-kur" + tisdag provtagning = vi får se!
Måste avsluta med en lite komisk grej..
Inte nog att man blir väckt mitt i natten av en hungrig alternativt kissnödig Gromit, utan en natt var det Wilbur som tyckte att nåt var dumt. Sedan natten mot i söndags så ringer min ena brorsa klockan 02.28 och berättar att han har fått fel på bilen - i UPPSALA! Jaha, ansvarsfull lillasyster som man är, så kliver man upp - något sömndrucken - klär på sig och åker iväg med hundarna - lika nyvakna som sin matte - där bak i bilen. Känslan av att det är som förgjort att få sova en hel natt befinner sig, liksom.
Idag när jag tar ut Gromit för en kort kisspaus från jobbet, så råkar brorsan köra förbi med sin lånebil (!). Han kör in på Preem och jag - dum som jag är - går fram för att säga hej till brorsan, som nu står och fumlar med sin plånbok intill "bensintappen". "Hej!", svarar brorsan, "Eh.. Har du ditt bensinkort på dig? Jag tycks ha åkt ifrån mitt..." Det hade jag. *suck* :))
Tjänster och gentjänster. Här en gammal bild från 2008 när jag och mina hundar fick låna brorsans bil när vår hade gått sönder.