Så var det äntligen dags - att fira Grompans fjärde födelsedag. Allt var som vanligt; samma chokladkaka, samma ICA:s frys-kanelbullar, samma chokladkex och samma fotografering inför hundarnas tårt-ätning.
Första gästen anländer.
Alla mina hundar sitter fint innanför dörren och väntar snällt medan gästerna i lugn och ro tar av sig ytterkläderna. Haha! Och jag har aldrig någonsin ljugit i hela mitt liv... ;)
Se så stilla han sitter medan min äldsta brorsa tar fram presenten, som både kunde ätas upp, lekas med och inhandla Gromits egen hundbädd till jobbet. Som sagt jag har aldrig aldrig någonsin ljugit i hela mitt liv. Fast det där med vad presenten innehöll var helt sant.
Mums! Blandat med godbitarna låg en - tennisboll!! :)
Här visar Grompan stolt upp sin nya fina studsiga tennisboll!
Medan vi fikade så kollade lilla Miranda in alla fina prisrosetter. Jag tror att hon tycker dom är ganska fina, för hon beundrade dom även på Wilburs kalas.
Wilbur brer ut sig i soffan.
(Det där svarta fältet i mitten är Wilbur. Ni får titta noga)
Undrar vad det är Spirou ligger och väntar på..?
Kan det möjligtvis vara det här? Födelsedagstårtbitarna!
Felix frysta pannbiffar med färdiglagade plättar med Kalles prickiga kaviar och Dennis hotdogs skurna i tärningar. Mums!
Och så den sedvanliga fotograferingen.
Som ni (inte) ser så har jyckarna dagen till ära sina party-slipsar/rosetter på sig.
Underbart är kort.. *slafs* och så var tårtbiten slut.
Avslutningsvis en bild från igår.
Vi alla ligger tätt intill varandra i soffan. Spirou längst bort (syns knappt), Gromit, som jag bäddat in i en filt för att han frös så att han darrade. Han hade precis innan varit ute i kylan (20 minus) - och käkat is! Inte undra på att han blev fryssen. Wilbur använder mig som huvudkudde. Själv fick jag inte riktigt plats i soffan - fick lov att lägga fötterna uppe på bordet för att kunna ligga någerlunda bekvämt. Fast varmt och gosigt blev det!
Alla hundar skötte sig exemplariskt på kalaset. Okej, då... Välkomst-kommittén var väl ganska högljudd och kaotisk. Vadå vänta stilla på att gästerna ska få komma in i lugn och ro? "Vi vill ha godis NUUUU!!", skriker alla hundarna i kör - öronbedövande!
><
Lite jobbigt var det dock cirka en tre timmar efter att alla gästerna åkt hem, då passade nämligen födelsedagsbarnet på att få ett epilepsianfall, som dock flöt på ganska bra. Ni kanske kom ihåg att vid det förra anfallet så lyckades Gromit "krampa" sönder några tangenter på datorn, som jag brukar lägga ned på golvet, så att han inte ska trassla in sig i sladdarna. Igår (!) fick jag plötsligt en snilleblixt; Självklart drar jag istället ur sladdarna, och låter datorn ligga kvar uppe på bordet. Det funkar ju förstås mycket bättre. Fattar inte varför jag inte kommit på detta tidigare för. Jag som annars är så himla klok! ;)
Mina epilepsi-rutiner blir visst bättre för varje gång. Efter datorsladdsutdragning, så stängde jag först in Spirou in i sovrummet, därefter hämtade jag stackars Wilbur som räddhågat tryckte i soffan. Jag bär in honom in till sovrummet, och stänger in de båda där. De skäller dock irriterande högljutt. En epilepsikrampande hund bör ha det lugnt och tyst. Jag tar fram "rump-medicinen", stoppar in den, lirkar fram stackars "hög-krampande" Gromit som lyckats fastna med huvudet under fåtöljen. Jag står sedan nedböjd över honom med händena runt hans krampande kropp - och väntar. Efter att han fått "rump-medicinen" höll anfallet på i cirka två minuter.
Denna gång släppte jag först ut Gromit själv ut på tomten, medan jag satte på mig ytterkläderna. Han och jag är sedan ute en stund för oss själva innan jag låter även de andra två komma ut. Idag var inte Gromit lika nafsig som han har varit de senaste gångerna. Så jag släppte ut Spirou och Wilbur ganska snart. Gromit visar även tydligt att han vill att flocken ska vara samlad. Han blir liksom lugnare då. Fast det blir lite tokigt precis när de möts. Gromit blir så himla glad, och han är då ganska burdus. Vilket Wilbur absolut verkligen ogillar. Det blev ett litet kort råkurr mellan honom och Gromit, men jag får ett stadigt tag - trots att jag hade tumvantar på mig - runt Gromits hals, och med honom mellan mina knän, så jag kan dra honom ifrån Wilbur. Jag får dock lov att verkligen ryta dovt och strängt till både Wilbur och Spirou att de ska hålla sig på avstånd. Detta kändes lite orättvist mot speciellt Wilbur, som vill komma nära sin matte när det känns otryggt och obehagligt. Men det gick ju inte för jag höll ju i Gromit, som var i ännu större behov av en mattes trygga hand.
Men alldeles strax kunde jag släppa Gromit lös igen utan gruff. Fast jag höll ett riktigt hököga på dom, och vid allra allra minsta tecken på gruff-risk, så påminde jag om att alla håller sig på sin kant.
Måste fakstiskt säga att jag blev lite förvånad över mig själv att man kan försätta sig i ett sådant lugn, fast man egentligen tycker att allt är så obehagligt. Jag blev överraskad över att allt ändå flöt på så pass bra. Jag talade lugnt med alla hundarna, klappade och smekte dom, samt berömde dom och talade om hur duktiga de var.
Nu ligger alla i varsitt hörn och snusar sött.
