... lite här och där. Ett exemplar av alla dessa märkliga människor dök idag upp på jobbet (butik); en pappa med sin lilla pojke på cirka 1,5 - 2 år gammal. Åldern på pappan har ingen betydelse för historien, därför avböjer jag att försöka gissa dennes ålder. Jag tyckte redan i början av vår konversation att pappan var lite - i mitt tycke - "märklig". När det var dags för att betala DVD:n, så upptäckte de att det finns hundar bakom disken!!
Nu är det så att jag försöker - så gott det nu går - hålla en så låg profil som möjligt med hundarnas närvaro. Detta pga eventuella misstycken av olika orsaker till exempel allergi eller hundrädsla.
Nu har jag i och för sig haft hund med på jobbet ända sedan 1990, och så gott som ALLA är positiva till hundarna. I alla fall till 99 procent. Nä! Nu överdriver jag. Det är nog bara 98,5 procent som tycker det är MYCKET positivt med jyckarnas närvaro. Det är ofta man hör att föräldrar uppmanar sina barn att gå och hälsa på hundarna medan de själva går runt i butiken. Ibland så hör jag till och med att föräldrarna går iväg till andra butiker, och lämnar deras små telningar helt själva med hundarna. Vår butik har blivit som någon slags barnpassningsställe. ;)
Detta är ju helt underbart att folk tycker om djur, och jag uppskattar verkligen deras entusiasm, men.... Det är inte alltid så passande. Allra helst när en utav mina hundar inte är så himla förtjust - i just barn. Men... Detta är ju mitt problem, och min sak att lösa. Därför så brukar jag - så diskret som möjligt - kommendera Spirou att sätta sig en bit ifrån grinden som finns där intill kassan. Däremot när jag har tid, och full uppsikt, så får han - om han själv vill - komma fram för att hälsa, och eventuellt få en godbit från barnet (eller mig). Nu har ju Spirou blivit så van med detta förfarande, så om ett barn dyker upp, så går han ofta självmant bort ifrån grinden, och sätter sig runt hörnet, .
Tillbaks till dagens händelse...
Pappan upptäcker hundarna. Sätter upp den lilla pojken uppe på disken. Barnet böjer sig ned för att spana ner mot hundarna. Ja, ni alla hundexperter vet ju vad hundar tycker om varelser/saker som böjer sig ned över dom. Detta kan en hund uppfatta som ett hot. Men mina hundar bryr sig inte. Eller rättare sagt: Spirou går bort till mig, där jag står vid CD/DVD-hurtsarna för att leta rätt på pappans filmer. Spirou tigger godis! Yes!!! :)))
Jag hör nu (bakom min rygg) att pappan uppmanar sin lilla pojke att klappa hundarna. "Du kan går runt där! Då når du!", och visar runt hörnet mot grinden. "Nämen oj! Här var det en grind!!", säger pappan förvånat. När jag nu vänder mig om, så upptäcker jag att pappan ÖPPNAR grinden för att släppa in sin lilla lilla pojke bland mina tre (i den lilla pojkens ögon) STORA springer spanielarna. Jag uppmanar dock - med BESTÄMDHET - att inte låta barnet gå in bakom kassan! Jag förklarar lite att bakom kassan "är deras revir", och att den ena hunden "den som jag har sagt åt att gå ifrån, har tidigare blivit skrämd av ett barn". Pappan visar sin förvåning över detta. Han förklarar sedan att han har vänner som har jakthundar som bor i hundgård, och att hans lilla pojke ofta leker med dom inne i båsen.
Pojken är mycket fascinerad av mina hundar. Men han är PRECIS lika mycket fascinerad av alla batterierna som hänger i stället uppe på disken. Innan de går låter jag Spirou och Gromit visa upp lite konster (bl a snurra, skäms och backa). Jag tror att det var pappan som blev mest imponerad av hundarnas konster! *s*
Jag vill förresten tillägga att pappan var mycket trevlig - bara lite... märklig (i mitt tycke). Att den lilla pojken var ganska söt, behöver jag väl ändå inte nämna, eller hur?
Det är HELT OKEJ att folk vill hälsa på mina hundar. Jag uppskattar verkligen deras positivitet, men.... jag önskar att de frågar först - och VÄNTAR på mitt svar - för deras - och min - och mina hundars - skull!!!
Wilbur tror han är agent Pudel 007.