Jag gillar fyrverkerier. Ja, jag är hundägare och jag gillar fyrverkerier. Gör det mig till en gräsligt dålig matte? Ja, jag erkänner; Jag är en av dessa "jävla IDIOTER!!!!!!!!", som såna som jag ofta beskrivs på olika mediaforum.
Nja, jag inhandlar dock inte själv dylika hemska tingestar eller fyrar av dom, men jag står gärna och beundrar blixt- och dunderskådespelet på himlavalvet. Jag gillar krutluktspänningen i luften. I plead guilty! Jag är lika vansinnigt hemsk och oempatisk djurplågare som de som skjuter upp kabooooom-raketerna. Jag är en av den tysta massan som visserligen inte handgripligen själv "mobbar", jag bara ser på utan att ingripa.
Nja, när jag snubblar över fyrverkerirester på marken och det råkar vara en papperskorg i närheten, så händer det ofta att jag råkar ta upp och slänga det. Vilken hjälte jag är!!
När jag ser Spirou våndas, när jag ser honom ängsligt se upp mot himlen och runt omkring, när jag ser honom sitta och trycka tätt intill bilen (om vi är ute på tomten) eller när han visar att han helst är kvar inne när vi ska gå ut, så smärtar det i mitt hjärta. Jag vill kunna förklara att det inte är farligt, det knallar bara. Inget mer. Jag lovar! Himlen kommer inte att falla ned över hans huvud. Jag lovar och bedyrar att allt är helt okej, allt är som det ska vara, precis som det ska vara.
Men Spirre är fånig! "Himlen kan visst ramla ned!", ser han skrämt upp. Han kanske minns när vi var på Tierps BK och var hejarklack till Grompan. Då föll det fallskärmshoppare ned från ovan runt om oss. De var hiskeligt farliga och läskiga, tyckte Spirou alltså. Han spanade ängsligt upp mot skyn och voffade dovt: "Aliens above us!!"
Vad är det där?!!!
Den kommer närmare!!!!
Morrrrrr!
På själva tolvslaget var jag och hundarna hemma hos mina brorsor. Vi gick - som vanligt - ut för att beskåda fyrverkerispektaklet. Det pangades på rejält kan man säga. Hundarna fick givetvis stanna inne.
Hörru!! Varför får inte vi följa med ut för?
Pingu och Linus ville med ut. Vi fick lov att "kasta" in dom flera gånger. Jag hörde att de båda skällde därinne. Jag vet dock inte om deras skall var för allt knallande och smällande utanför eller om de tyckte att vi var dumma som inte lät de följa med ut.
Det åskar utanför, och Spirre gillar det inte.
Nån halvtimme senare när vi fikar, så ser jag att Spirou hässjar, och han spanar lite grann ut mot fönstren. Jag vet dock inte säkert om hässjningen berodde på anspänningen av allt KABOOOMANDE därute eller om han bara var varm. Pingu hässjade också, fast hans kroppspråk visade absolut ingen oro överhuvudtaget.
Apropå Pingu, så trodde jag innan nyårsafton att han skulle vara berörd av pangandet, men... icke. :)
Inför Spirous kastration (pga testikeltumörer) så förklarade veterinären (bland annat) att en ängslig hund kan bli ännu ängsligare efter ingreppet. Men eftersom vi inte hade så mycket annat att välja på, så var det förstås bara att köra på. Självklart så vet jag ju inte om kastrationen har förstärkt Spirres förmåga att vara ängslig.
Även om jag i mitt hjärta känner för hans oro, så tycker jag att han ändå är fånig. Jag tror - och jag tycker mig märka - att min glada, tuffa och lite oförstående attityd stärker hans självförtroende. I morse var han lite låg efter morgonpromenaden (jag hade fått ett vansinnesutbrott över slyngel-Pingu), och väl hemma så satt han och tryckte tätt intill bilen. Jag ignorerar hans nedstämdhet totalt, helt totalt. Jag leksmyger mot honom, sakta, sakta: "Nu kommer jag och tar dig! Nuuuu kommer jaaag och taaaaar diiiig!", väser jag dovt och lekfullt.
Spirou är först lite försiktig när vi lekbrottas, men strax så är han på mig och nafsar lekfullt i ärmarna, och han till och med hoppar upp på mig med tassarna för att få igång mig igen när jag pausar lite. Han nafsar och håller hårt i mina händer, så pass hårt så jag faktiskt måste förmana honom att hålla mer försiktigt. Han lyder direkt, och sen så sätter leken igång - om och om igen. Vad det är skönt att se sin hund vifta glatt på svansen!
Buuuuuus!!!
Redan idag så sätter jag igång!
Jag letade reda på en fyrverkerisnutt på Youtube som hade både smällar, knallar och vinande raketljud. Nu är det ju förstås inte "the real thing", men nästan litegrann i alla fall. Krutlukten fattas. Får väl tända lite ljus eller nåt.
Först när jag satte igång filmsnutten så reagerade inte Spirou överhuvudtaget, vilket mycket väl kan bero på att han sov. Lite senare så tittade han upp, lyssnade ut mot fönstren en liten stund, sedan la han ned sitt söta huvud och somnade om.
Vi får se om lite fyrverkeriterapi under året gör nån skillnad, positivt, negativt eller ingen skillnad alls?
Apropå träning...
Riktigt bakslag på Pingus antidragikoppel-träning idag. Det var anledningen till mitt mycket otajmiga och dumma vansinnesutbrott som jag nämnde här ovanför. Ja, jag är dum!!!! Rub it in, bara! En riktigt dum "jävla IDIOT!!!!!!!" :)
Alla bilderna är från andra tillfällen.
PS. En positiv överraskning hände på promenaden!! Strax efter nån av hundarnas toalettbestyr, så får vi ett "nästan-hundmöte". Och gissa vad Linus gör? Han sätter upp sina små framtassar upp mot mitt ben - istället för att göra fåniga bjäbbutfall i kopplet. Tyvärr så hann jag inte att direkt belöna honom eftersom jag var upptagen med att knyta bajspåsen, så han hann även med att göra ett litet halvdant utfallsryck i kopplet mot de främmande hundarna.
Nu kan det i och för sig vara så att Linus trodde att mitt fipplande med bajspåsen var att jag hade godis på gång. Men vadå? Han ignorerade först "nästan hundmötet" (de passerade vägkorsning cirka 20 meter bort). Det tar sig!
Haha! Vet ni vad dumjycken gör senare på promenaden? Jo, jag lät Spirou gå lös för jag höll nämligen på att totalt tappa besinningen när den ena hunden drar framåt (Pingu) - och den andra drar typ bakåt (Spirre), och när Spirou kommer ifatt oss lite då och då, så gör dumhunden Linus små halvdana utfall mot anländande Spirou. Hörru, dumhund! Spirou är med oss!!