Det är så mycket jag vill skriva...
... men först vill jag tacka er alla för alla snälla ord. Tack!
Ni vet hur det är, och vad man går igenom. Om ni ännu inte har gjort det, så.... Ja, ni vet. Och det är - hur hemskt det än är - värt det. Tänk, fjorton år! År av glädje, svansviftningar, slickar och pussar. Stunder av lek, och stunder av ilska och besvikelse över sin förbaskade jycke som hittar på tokigheter just då de absolut inte skulle hitta på tokigheter. Också stunder av total lycka och oerhörd stolthet över sin fina bästaste av alla bästaste hundar i hela världen, i hela universum.
Precis som några nämnde, så känner jag Keaton där snett bakom mig - hela tiden. Han syns inte, men jag känner honom. Fast jag inte tror på nåt "efter detta". Fast... har man haft någon ständigt gående där varje dag i så många år, så är det väl ändå inte så konstigt. Det konstiga nu är att han inte (egentligen) är där! Apropå det! Gromit skrämde mig för nån timme sen. Han hade legat på golvet på andra sidan bordet. Han satte sig upp och tittade på mig. Jag fick hjärtsnurp för en sekund. I ögonvrån tyckte jag att han var Keaton. I och för sig har det ibland hänt förut att jag för en kort sekund sett (i ögonvrån) fel på dom, fast dom inte egentligen är ett dugg lika, förutom den bräda bläsen.
Keaton och Gromit - sida vid sida.
Keaton...
... Gromit. Eh... Han ligger dock något i lä.
Nä, NU tänker jag i alla fall skriva det där som jag egentligen skulle skriva för några dagboksinlägg sedan. Det där som jag skulle göra sen, men det kom liksom annat i mellan, typ...
Hihi! Hoppas ni har - i alla fall nästan har - samma sjuka och ibland råa humor som jag.
Jo, det är ju tider för att summera (nu förra) året, och ha planer för detta år.
Förra året (2009) så pysslade vi mest med det här:
Spirou och Gromit (o min högra arm)...
... (vid min vänstra arm) Wilbur och Keaton.
Man kan också sova så här. Spirou visar hur man gör.
Ingen kan sova som Spirou. Ja, det skulle vara jag själv, då.
Trots allt sovande, så lyckades Gromit och jag med detta:
Vi nollade ett agilitylopp och vann en prisrosett! Vi är sååå stolta! Tänk hur det hade gått om vi hade tränat lite... Hm..? Jag menar mycket mer.
Det var en "planerad" sak som jag dock inte "lyckades" med 2009. Detta skrev jag 6 jan- 09 inför förra året:
"Det är ju tider nu för att ha mål inför 2009. På flera hemsidors bloggar har det nämnts om vad man har för framtidsplaner. Det första jag själv tänkte på var... Nej, jag törs inte riktigt skriva det... Men... Det är osannoligt att Keaton kommer bli så mycket mer än ett år till. Han är ju nu 13 och halvt. Så... Antagligen någon gång under 2009 kommer det att ske... JAG VILL INTE!!!!!!!!!!!!!!!!! Dumma 2009
Jag har vant mig vid att han alltid finns där. Min....
Ursäkta min ledsamma dramatik, men det här är mitt sätt att förbereda mig. Vi hundägare vet ju att en dag är dagen här. Jag vill inte gömma huvudet i sanden - det är bara att "face it"! A man gotta do, what a man gotta do!
Nu blev det engelska igen... Men har man engelsk springer spaniel, så blir det så ibland. Nu ska jag lägga in mitt nybakade matbröd i frysen. Tillbaka till verkligheten - och så ska jag pussa Keaton på huvudet. Än så länge lever han o frodas. Så det så!"
Ja, det var för ett år sedan, det. Jag hade fel. Det blev inte 2009, men bättre sent än aldrig... Nu så slipper jag "åstadkomma" denna "målsättning" senare i år. Det är ju liksom redan fixat... Dumma 2010! :(
Apropå detta, min familjs ibland lite råa humor...
I fredags så talade jag på telefon med min ena brorsa som lånar Wilbur om dagarna medan jag jobbar. Vi försökte planera det praktiska, hur jag och Wilbur skulle förenas efter jag skjutsat Keaton till det absolut sista veterinärbesöket. Wilbur busade med brorsan där i andra änden av telefonen. Och han lydde inte sin husses uppmaningar att sluta. Då sa jag åt brorsan att han skulle säga till Wilbur att han kan få följa med Keaton till veterinären. "Man kan säkert få ett paketpris!", hotade och skrattade jag rått. Jag hörde nog hur brorsan lite förtvivlat (och rått skrattande) uppmanade Wilbur att passa sig.
><
Tidigare idag när jag fixade käk till jyckarna, så kom jag på mig själv att jag stod och kramade ömt Keatons matskål. Jag fick till och med en ingivelse att pussa på den. Jag hade diskat den tidigare på dan, och nu stod den lite i vägen på diskbänken. Men... jag vill inte ställa undan den. Den står fortfarande - lite i vägen - uppe på diskbänken...
För cirka ett år sedan, när jag borstade hundarna, så spelade jag min "cover-CD" - en CD-samling med original-låtar och bra (!) coverversioner (faktiskt). När jag höll på där och borstade (kammade egentligen) Keaton, så kom dessa låtar. Eftersom det var så länge sedan jag hade fixat CD:n, så hade jag glömt bort vilka låtar som var på den, så det var lite av en överraskning. Först kom John Lennons originalversion, sedan covern med Regina Spector. Hur som helst fick jag plötsligt ett "moment", och jag började storböla samtidigt som jag pussade och pussade och smekte min kära jycke. Nu när jag hör denna låt, så förknippar jag den med min Keaton.
När ni (om ni nu orkar) lyssna på låtarna, tänk på en jycke som glatt leker och busar eller tränar tillsammans med dig. Tänk på när ni gosar och känner det där du och jag.
Keaton på en av hans sista tävlingar. Jag tror att detta är det enda fotot jag har på "Agility-Keaton".
Tack Louise för att du fotar mina jyckar. Ett stort tack!
Det är lite märkligt faktiskt att jag nu - när det oundvikliga har hänt, och är verkligt - så har jag inte fällt så många tårar. Jag grät mer då - flera gånger förra året - när Keaton ibland var dålig, och jag trodde att kanske det skulle hända. Nu känner jag mer ett vemod. Kan tårar ta slut..?
Näh! Det är nog mer att nu är det gjort. Nu är det över. Och att det inte var någon tvekan att det var dags. Liiite synd bara, att det inte blev riktigt som jag ville. Han blev så hastigt så dålig. Jag ville studsa bollar och leka så där för den sista gången. Fast... det kan man inte göra något åt. Nu är det så här. Och vi lekte ju en sista gång. Det är bara så att jag då inte visste om det. Men jag minns...