Idag har Gromit och jag gått kurs för Camilla Brundin. Ja, vi var inte ensamma i det vackra vädret, utan det var sex glada ekipage till med jyckarna Lina, Hjördis, Crozza, Lifa, Lilla Vieux, Sharon, Sheena och så dom där jag nu inte kommer ihåg vad de hette, men matten heter i alla fall Lovisa (sorry).
Det här var första gången sen i slutet av november, typ, som Gromit och jag körde en hel bana. Vi hade enbart haft två korta träningspass innan med korta hinderkombinationer förra helgen och helgen före det. Dagens banor var verkligen utmanande och roliga. Eller så är det väl så att det är kul när även jycken tycker det är kul (no offense, Spirre).
Jo, apropå Spirou! Vet ni vad jag har gjort?!!!!! Jag har anmält mig och Spirre till en officiell lydnadstävling den 7:e maj här hemma på brukshundklubben. Det är betalt och klart! Vad har jag gjort?!!!!!! *ojjar mig* Jaha, så det är bara att sätta igång att träna in lite lydnadsmoment då. Vad jag vet redan nu så kommer vi nolla ettans apportering. Spirou är en springande apporterande hund - inte en sån där fånig "sitta-still-och-tråk-ta-apport-i-mun"-hund. ;) Jag tror inte att jag kommer klara av att lära in det på en månad. Haha! Inte med tanke på att jag även ska lära in allt det andra också! *skrattar och skakar på huvudet* Vad har jag gjort?????
Tillbaks till dagens agilitybravader. Grompan var hur duktig som helst - över all förväntan! Vi till och med fick till några jaakko-svängar, vilket vi aldrig tidigare har provat på. *funderar lite* Jo, jag har nog någon gång, för typ ett år sedan, visat - utan hund - på nån kurs, för att demonstrera kursdeltagarna lite olika typer av handlings-"konster". Tja... Kan man utan hund, så kan man även med hund. Eh..? Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad jag egentligen gör - jag bara gör och hoppas. :)
Så gott som det mesta kändes hur bra som helst. Jag är helnöjd och glad över min fina agility-Grompa!
Gromit mitt i slalomet. Hm..? Fast borde inte jycken koncentrera sig på slalompinnarna istället för att kolla in sin matte? Foto: Louise Medman.
Louise är smart nog (till skillnad mot vissa andra. *harkl*) att ta med sig kameran. Denna bild har jag med berått mod snott. Louise, du får skicka räkningen sen. :P
Okej, nu för att vara lite självkritisk...
Starterna kändes bra, men Gromit tjuvstartade en gång. Då bröt jag, och gjorde om (duktig matte). Det märktes att han blev pipigare och ivrigare ju mer vi körde = tjuvstarten liksom hängde i luften (träna mera starter där jag utmanar honom med mer störningar).
Kontaktfälten tar han, men har inte det beteende jag egentligen vill (ligga och ligga kvar tills jag säger "Kör!") vid hel bana. Det känns inte riktigt stabilt, typ, allra helst eftersom han alltför ofta inte inväntar mitt "Kör"-kommando. På riktig tävling kommer han antagligen hoppa och sticka iväg - och jag släntrar efter... (träna mer med MASSOR av utmanande störningar).
Slalomet gjorde han rätt för det mesta, otroligt nog speciellt ingångarna. Men han "fuskade" lite då och då inne i slalomet. De flesta gångerna nu idag såg jag mellan fingrarna med detta, utan körde bara på eftersom det viktiga i dagens övningar var själva handlingen - inte hindersäkerheten (och anledningen till att det blev fel kan ha varit att han på grund av mitt handlings-strul kom i obalans och därmed tog "felsteg" och kom i otakt med slalomportarna, typ).Men vid ett tillfälle när han nästan i alla fall uppenbart bara slarvade, så envisades jag med att det faktiskt är noga att det blir rätt.
När det blev fel på grund av mina tillkortakommanden (långsam, slö och visade fel), så var jag trots allt duktig att tänka på att berömma min stackars förvirrade hund.
Gromit hade hindersug! Han gjorde inte några av sina berömda fulsnurrar framför fötterna på mig. Detta kan i och för sig bero på att jag försökte verkligen att springa på samt visa tydligt vägen, och gav därmed honom ingen chans (eller anledning) att snurra runt.
Bakombytena funkade!! :)
Hjördis löpte och detta gav ju tillfälle att träna detta. Jag menar alltså att träna Gromit att inte plötsligt börja ägna sig åt friarstråt istället för att köra agility. Han var på väg ett tag att "kära ned sig" när vi stod och väntade vid starten, typ. Men väl inne på banan var friar-tankarna som bortblåsta. (Duktig vovve).
Gromit uppförde sig som en väluppfostrad hund - inget gruff eller några andra dumheter. Fast han blev lite gramse på Wilbur när jag vid en paus råkade stå med alla tre hundarna vid en löptikluktfläck. Men det hände inget mer än ett kort surt muttrande morr med griniga blickar mellan de två kärlekskranka gossarna (efter mattes/min inrådan. Att inte bråka, alltså).
Något som dock irriterade mig väldigt under dagen, var att min "dum-fot" fortsätter att trilskas. Dumma "dum-fot"! (Nu känns det ömt även i den andra - "snälla" - foten.). Men jag har bestämt att dum-foten snart blir bra - helt av sig själv.
Under själva loppen kände jag inget av det onda - adrenalin-hormonen och deras "släktingar" - skötte sitt jobb. Er kan man lita på (till skillnad mot vissa dumma fötter). Tack!
Efter agilitykursen åkte vi till skogen för en kort promenad (med ordentligt värkande fötter och ben. Ajaj!). Vi passade på att åka till "Fästing-skogen" innan fästingarna har hunnit fått ett ordentligt fäste i den. Efter skogsturen kom jag ihåg att stretcha Gromit (duktig matte).
Vi hittade en liten "skogstjärn" att svalka tassarna i. Ni ser väl Wilbur i förgrunden?
"Åhh! Det var skönt!", tyckte både Gromit och Spirou.
En smolk i bägaren:
Hemma några timmar senare fick Gromit ett "lill-anfall". Han fick sån där otäck tom glasartad blick, och hade svansen mellan benen. Han var frånvarande i en knapp minut (reagerade inte på tilltal), och sedan var han närgånget nosande på mig. Men det gick dock strax över. Nu törs jag knappt låta honom få sova. Jag vill INTE att han ska få riktigt krampanfall. Snälla!!! (Har hittills inte sett något samband mellan agility eller annan stressrelaterad aktivitet med anfall).
Måste ju sluta inlägget med något positivt...
Spirou verkade inte bry sig sååå himla mycket med att det var MH - med skott (förstås) - samtidigt som agilitykursen. Han kollade mest runt vid skotten, men såg inte egentligen rädd ut (i alla fall inte därifrån jag stod, på avstånd). Cool matte - cool hund! (Nja... större chans för cool hund, i alla fall.)
Wilbur visade även denna gång upp sina fenomenala "godis-stubbe"-färdigheter. Trots att denna stubbe var en bra bit ifrån där vi gick, så upptäckte han den.