Bättre sent än aldrig. Hm.. Eller? (Med tanke på hur himla lååångt det blev, så kanske det skulle varit bättre med aldrig.) Här kommer i alla fall den tidigare (4/9) utlovade fortsättningen på lördagens spännande tävling - full med vackra hundar och mycket trevligt springer-folk.
Dagen började med utställningsdelen. Det var tur att Lena, som har Gromits brorsa Albin, var där (de är utställningsproffs), för jag själv har inte mycket koll på detta. Som exempel: När jag tyckte att det var ett utmärkt tillfälle att sätta igång att äta frukost, så protesterade Lena lugnt: "Nej, det är det inte! Vi ska in alldeles strax!" Med en liten suck fick jag lägga tillbaka termosen med varm choklad och mina simpla ostmackor, och istället sätta igång att borsta av Gromit det värsta gräset. Vi var alltså i en stor hästhage vid Skånelahoms slott (eller vad det nu är för nåt).
Resultaten har jag ju redan avslöjat. Om ni är nyfikna, så kan ni antingen kolla på den 4/9 eller så klickar ni iväg er till Springer Östras hemsida.
Jo, utställningskritiken kan jag ju dela med mig. Först ut Gromit (3:a i öppenklass med HP):
"Hane av god typ. Maskulint huvud med vackra ögon. Härlig benstomme och tassar. Tillräckligt vinklad fram o bak. Vacker päls med härlig kvalitet. Skulle önska mer drive i steget. Trevligt presenterad." (Alla felstavningar är eliminerade. Min komm. ;))
Här kommer Spirous (som jag för övrigt inte hann borsta av gräs alls. "Oj, ska vi in nu direkt?!") kritiker (1:a veteranklass med HP):
"Veteranhane av god typ. Vackert välskuret huvud med ögon av utm färg. Tillräckligt vinklad runt om. Fin benstomme med vackra tassar. Härlig päls. Trevligt presenterad."
Mina kommentarer till utställningsdelen av cupen:
Hur sjutton domaren hann se hur Grompan travade är för mig en gåta. Men med ett vant öga så kanske man hinner se fast jycken drar och skuttar och har sig. Fast i och för sig började vi få till det på slutet.
Det jag suger åt mig mest är "Trevligt presenterad". Nu vet i och för sig inte jag om det är något som man bara skriver dit typ slentrianmässigt, men ifall det inte är så, så tycker jag det var kul. Tydligen gjorde jag i alla fall något rätt. Fast när man jämför hur fint de andra jyckarna stod, så förstår jag att man har mycket att lära om utställningshandling.
I nästa klass - som heter... "Bästa hane", kanske (?), så åkte både Gromit och Spirou ut direkt - med all rätt. Tack Lena och Annelie för handlingshjälpen. Det är ju liiite svårt att visa upp två jyckar samtidigt. I alla fall för en glad och improviserande rookie som jag. :)
Jag är glad att hundrackarn går i vattnet överhuvudtaget. Det gjorde han inte förra sommaren.
Efter utställningsdelen var det dags för vattenarbete. Jycken ska alltså hämta fågel-lik (!) ute i sjön. Det var nu som den stora förvirringen började; Hur sjutton hittar man dit?
Vi var sex stycken som irrade omkring på området som sju virriga höns. Till slut gav vi upp. En av oss fick masa sig tillbaka till hästhagen där utställningen var (det var faktiskt en bra bit att gå) för bättre vägvisning. Man skullle ju kunna tycka att man kunde kanske har markerat vägen med skyltar, snitslar eller nåt. Jo, en snitsel såg vi, men den pekade liksom inte åt vilken riktning man skulle gå... Någon uppenbar stig eller nåt fanns inte heller. Och att man skulle klättra igenom staket.... Ja, ja. Vi kom fram till slut i alla fall.
Det var lite synd att det var trångt vid vattenstället, så man inte riktigt kunde se de andra ekipagen som var före. I alla fall för en annan som inte har någon större aaaning om hur det egentligen går till. Jo, apportera fågel, men detaljer, detaljer! Och så är det ju roligt att få se hur det går för sina medtävlande.
Jag lät ivriga Gromit få starta först. Detta för att försöka få lite tröga Spirou mer taggad. Eh...? Jo, har jag nämnt att Spirre är skottberörd? Det skjuts en del på spanielprov. På riktigt så ska ju fåglarna liksom dimpa ned från luften. Jag var ju redan från början något tveksam om man verkligen skulle utsätta stackars Spirou för detta. Men ljudet av skott är inte farligt - om skytten sköter sig det vill säga. Jag skulle bra gärna vilja kunna förmedla det till Spirre. Sekunden efter varje skott så "tryckte" jag in köttbullsbitar i munnen på honom - utan att se eller på något annat sätt kommunicera med honom. Detta för att avdramatisera det hela; Skott är fullkomligt naturligt här i världen, och man får köttbullar!
Ett tag var jag mycket tvivlande till min "skott-plan", eftersom Spirou visade tydligt att han tyckte det var obehagligt, och att han ville därifrån. Han satt stilla "pekande" bortåt med öronen bakåtstrukna. Senare när vi var vid fältdelen, så svalde han inte längre köttbullarna - de ramlade ur munnen på honom.
När jag körde Gromit så lejde jag "köttbulls-matare". Då hade Spirou faktiskt vänt sig om för att se vad matte och brorsan höll på med.
När han själv körde - utan skott förstås - så släppte han obehaget och jobbade på. Både i vattnet och på fältet. Visserligen hade han inte en aaaning om vad han skulle göra. Men han skuttade glatt omkring. Detta var mycket skönt att se!!
Spirou i gröngräset.
Hur som helst så apporterade inte någon av mina hundar riktiga fåglar. "Vadå? Ska man ta i det där?", tvekade de när de nosade försiktigt på fågel-liken. När jag tog upp fågeln (något tveksamt, inte ens jag är van att ta i döda fåglar. Jo, i och för sig, så käkar jag ganska ofta grillad kyckling, och det är definitivt en död fågel) i ett försök att få igång en lek, så tog faktiskt Gromit lyra när jag slängde iväg den, och apporterade den till mig. Spirou vägrade dock. "Dummies! Var är alla dummies?!", undrade han.
Jo, vid vattendelen så var Gromit ganska nära att ta upp fågeln. Han vände cirka fem meter ifrån. Jag vet inte om det var åsynen av gubben i ekan (som hade slängt ut fågeln) eller avståndet från matte som gjorde att han inte vågade simma hela vägen fram.
Spirou var inte i närheten. Han apporterade lite vass istället. Hade det vart dummies och lite närmare hade det nog/kanske gått bättre. Det kändes faktiskt lite tråkigt att inte alls få lyckas. Det skulle varit roligare - för både förare och hund - om man hade fått apportera (utom tävlan) nåt i alla fall som avslut. Detta gjordes bättre vid fältdelen.
Gromits bedömning:
Vattenarbete: "Orolig i skott. Går så småningom i och simmar halvvägs."
Fältarbete: "Hane med dagens lääängsta avspringning :). Jobbar med mkt bra fart och stil. Dock ej med oss människor idag. Lite mer lydnad så har denne herre god potential att gå långt."
Apportering: "Stannar ej på skott. Markerar och finner apport snabbt. Apporterar ej. Föraren kastar om. Då apporterar han och lämnar av fint."
Min kommentar: Jag själv upplevde inte alls vid vattendelen detta på samma vis som domaren. Jag märkte inte att han skulle blivit orolig vid skottet, och att han möjligtvis tvekade att gå i vattnet var för att han inte hade en aning om vad han egentligen skulle göra.
Vid fältarbetet så tycker jag att bedömmningen stämmer. Gromit smet ju iväg direkt när han blev lös - som skjuten ur en kanon. "Äntligen fri!!!!", sa han och rusade iväg mot horizonten. Suck! Och att komma på inkallning...? "Vad är det?!" *dubbel-suck*
Spirous bedömning:
Vattenarbete: "Inget skott. Markerar nedslag. Går tillslut i och simmar halvvägs."
Fältarbete: "Jobbar i lågt tempo. Kommer igång efter en stund. Vet inte riktigt vad som krävs av honom och blir därför ngt tryckt idag."
Apportering: "Föraren avstår skott. Hunden springer på kastet. Tycker fågeln är lite mysko. Föraren leker med fågeln så han inte förblir tryckt. Behöver träna apport samt viltkontakt."
Min kommentar: Det stämmer helt att han inte hade en aning om vad han skulle göra. Annars så apporterar han relativt bra - fast med dummy eller apportbock.
När det gäller stadgan så behöver bägge jyckarna uppenbart mer träning. ;)
Utråkad Gromit väntar på sin tur vid agilitytävling.
Nu när vår egen uppvisning var klar, så väntade en lååååååååååååång väntan på att alla andra skulle bli klara - och sen blev det en ytterligare lååååååång väntan - medan resultaten räknades ut. Jag tror att vi satt där i hästhagen - väntandes - i tre och en halv till fyra timmar. Det var rackarns tur att det var vackert väder.
Man försökte få tiden att gå genom att promenera runt hagen par tre gånger. Tränade lite konster. Pratade lite. Kollade in några får som gick i hagen bredvid. Spirou blev mycket fascinerad av dom. Fikade lite mer. Längtade hem. Undrade hur långt de andra hade kommit. Funderade på att gå bort och titta. Avstod på grund av avståndet, och risken att när man väl kom dit, så kanske allt precis blivit klart. Fikade lite till istället. Tja.. Man hade lite så där lagom halvtråkigt.
Om någon skulle frågat mig när jag åkte därifrån om jag hade fått mersmak till spanieljaktarbete, och vill ställa upp igen nästa år, så skulle nog svaret bli: "Nja..!"
En sak är i alla fall säkert; Man SKA i så fall träna innan!!! ;)