För en tid sedan råkade jag stöta på den här videon på nån agilitysida....
... och jag blev både mycket rörd - och inspirerad - precis som sig bör.
I mitten av januari stötte jag sedan på uppföljaren...
Filmsnuttar: Emelie Magnusson
När slutorden på dataskärmen "skriker" åt mig, så bara brister det. Helt plötsligt bara så börjar jag störtgråta, och tänker hulkande: "Ja, men om hundkräket går och dör!! Hur gör man då..? Ska jag ta urnan fram till startlinjen och..?"
Samtidigt så småler jag lite inombords över min bisarra Monty Python-humor. Sedan funderar jag åter på videons slutord "Never give up!", och efter en liten stunds gråtande bestämmer jag mig för att det är ju det jag gör med Pingu, min "Never give up"-Pingu, min "istället-för"-hund. Måtte det inte bli nåt fel på Pingu! För vad sjutton gör jag då?
Idag är det tio månader sedan. I skrivande stund nästan exakt på klockslaget. Det är lite märkligt det där hur sorgen numera går lite upp och ned. Oftast så gör det inte längre sådär stickande ont i hjärtat, men saknaden finns där hela tiden, lite dovt gnagande. Det är just nån vecka innan "månadsdagen" som den plötsligt tilltar och åter väcks till liv (!). Jag vet inte om vilket som kommer först; min vetskap om att det snart är den åttonde eller att jag känner saknaden börjar så smått pyra inombords, och jag då tänker efter vilket datum det är.
Jag är faktiskt lite överraskad över hur hårt jag tydligen har tagit Gromits död. Jag minns till exempel när vi hade tävlingar i somras här hemma på klubben (och jag var funktionär), och när det var dags för banvandring och den uppeppande musiken började ljuda från högtalaranläggningen, så... ja, jag fick lov att gå åt sidan, gömma mig lite... för tårarna bara vällde upp. Jag var inte alls beredd på det. Men jag borde ha förstått för jag har alltid, alltid tyckt så mycket om när arrangörerna har musik till banvandringen; man blir så taggad - och jag bara går runt och njuter samtidigt som man memorerar banan. Den där taggade känslan är obeskrivlig. Men nu... i somras... så var jag bara, enbart, ensam, en enkel vanlig funktionär - inte en tävlande, inte en del av ett tvåmanna lag - jag och min hund...
Jag anser fortfarande att det är orättvist. Han var ju så fin, så bäst, så.... allting. Ja, även en störtjobbig liten byracka på fyra vita tassar och med en fläckig, söt, fuktig nos.
Foto: Jenny Drakenlind.
Grompan, vilt bjäbbande!
♥