... eftersom jag inte har tränat en endaste fotingång på hela dan. Kan hända att jag inte gjorde det igår heller.
På tal om om Gromit är smart eller inte, så bestämde jag nyss på koppelpromenaden att han inte är det. Där vi gick där på den asfalterade gångvägen, så hör jag ett litet kort metalliskt ljud från marken. Jag tänker att jag råkade sparka till en kapsyl eller nåt liknande. Ljudet fortsätter dock att låta, och jag tycker att det inte är sannolikt att jag råkar sparka till kapsylen åter igen. "Hm... ", tänker jag, "Den kanske har fastnat under skon. Jag stannar för att kolla under skorna - men ljudet fortsätter ändå - fast jag står still!?? Nu upptäcker jag en viss liten brunfläckig hund - Gromit - tassa runt med en kapsyl inkilad under den vänstra baktassen. Gissa om han brydde sig? Inte ett smack!! Han bara knatade på utan att vare sig halta eller kolla efter på tassen. Är man dum, eller?? Efter några steg ramlade dock kapsylen av helt av sig själv.
Gromit tuggar is. "Delicious!"
Detta fick mig att minnas en viss annan brunfläckig hund - Spirou - som när han var valp en gång hittade en så gott som tom Fanta-pappmugg från McDonalds. Han stack in nosen för att slicka i sig de sista Fanta-dropparna, men pappmuggen fastnade runt nosen. Han gjorde först lite tafatta försök att få bort den, men bestämde sig väldigt snabbt att man kan leva med en begagnad Fanta-pappmugg från McDonalds runt nosen. Det går sååå bra så! Han skuttade glatt vidare med muggen runt nosen. (Detta rekommenderas verkligen INTE!! Kvävningsrisk!!!)
Tänk er en Fanta-pappmugg runt denna nos. Passar perfekt!
Även detta får mig att minnas ytterligare en annan brunfläckig hund - Spirous morbror Keaton. En gång när vi hade någon typ av agility-träningstävling, så greppade han en nummerskylt modell liten plastkon. Konen vickade till över nosen, så att han inte såg NÅGONTING! Men han skuttade överlycklig - nästan euforisk - vidare i full galopp inne på denna plan full med agilityhinder - fast han inte såg NÅGONTING. Jag ropade på honom. Men han gav inte mycket notis till sin matte. Efter en liten stund vände han dock mot mitt håll, och rusade - i full fart - rakt mot agilitybordet (detta var alltså ganska länge sedan, då bordet fortfarande användes). Ett förfärat sus drog igenom publiken. Alla - förutom den kon-försedda och tillfälligt blinda Keaton - såg ju vad som strax skulle hända; Keaton kommer krasha rakt in i bordet! Ja, det gjorde han. Med ett hiskeligt kaboom!! Men han var lika glad för det. Han skuttade bara vidare - överlycklig med sin plastkon i mun! :) Älskade Keaton!
"Tjohoo!" Keaton på agilitybanan, c:a 10 år senare.
Dessa tre historier om vissa brunfläckiga hundar får mig att fundera på Wilbur, Baloo och Didrik. Ingen av dessa - mellanpudlar - har någonsin låtit något främmande ting fastna på dom. Om så vore, skulle detta föremål genast och omedelbart förpassas bort från deras ståtliga kroppar. Om de inte skulle ha förmågan att själv avlägsna föremålet, så skulle de ställa sig uppfordrande intill sin matte (jag, alltså) och kräva att jag gör något åt det. "Fixa, matte! Annars!!"
"Jag är perfekt! Och inget får störa det perfekta!", anser Wilbur.
Ja, jag säger då det. Mellanpudel v/s Springer spaniel. *suckar med ett fniss* De två ultimata raserna. ;)
Bilder kommer snart - sen när jag har lust, och "Pip-Gromit" fått sin middag. "Jag svälter ju ihjäl!!!!", piper han just nu förtvivlat.
Nu är bilderna här. Och Gromit är mätt. *pust*