Sent igår kväll åkte jag och Pingu och de andra jyckarna upp till brukshundklubben för ett rallylydnadspass. Ja, ett rallylydnadspass!! Jag hade bestämt innan att denna gång ska vi bara träna rally. Hmpf!! De där rackarns agilityhindren stod därborta och viskade förföriskt väsande: "Kom... Kom... Kom hiiiit till vår famn... Så ska vi viiiiisa dig hur riktig roooolig hundträning är...." Det var faktiskt nästan lite otäckt. Jag sneglade lite oroligt bort mot agilityplanen flertalet gånger. Men till slut så var det kört.
Pingu och jag klarade i alla fall av lite rallyträning, men det var lite det, innan agilityfrestelsen blev för stor. Rallyträningen bestod mest av kontakt mellan momenten (de få jag hann med innan agilityhindren sög tag i mig), det är ju där, vid fotgåendet, jag "tappar" honom.
"Tappad" Pingu-grabb i fotgående. Foto: Louise Medman.
På agilityplanen stod redan en nästan perfekt "rundbana" med hopphinder, tunnlar och slalom. Pingu klarade av allt galant; starten (ingen tjuvstart), bakombyte, hindersug och slalom (både höger- och vänsterhandling).
Sedan inledde jag de första trevande stegen att lära jycken att ta hinder från andra hållet (alltså att gå runt hopphinderstödet, och hoppa mot mig). Först fattade Pingu nada! Envist så smet han bara förbi mina ben. "Man ska hoppa åt det här hållet! Så det så!!", demonstrerade han tjurskalligt och envist självrådigt. Med andra ord så hade jag påbörjat det hela för svårt, klantmajan till matte. Fast å andra sidan (till mitt försvar) så var jag inte beredd på att han var så himla ivrigt envis att ta hindret. Så när jag lyckades coola ned honom, samt få till vinkeln bättre/lättare, så fattade jycken till slut vad jag ville.
Det började nu att skymma ordentligt, så jag avslutade agilityträningen med att köra rundbanan (utan slalomet) ett par varv åt varsitt håll. Alltså, jycken har bra rackarns hindersug, och han läser av min (ringrostiga) handling så bra! Så kul!!!
När vi sen, färdigtränade, går bort mot borden (för att hämta prylar) innan vi går till bilen, så kommer jag på att vi har inte tränat långhoppet på ett bra tag. Långhoppet är ju så bökigt att flytta, så jag "glömmer" ofta det. Kombinationen småtrött hund, skymmning och otränat långhopp är egentligen inte en så särdeles bra kombination. Mycket riktigt så totalkvaddar han långhoppet (lätt överdrift, i och för sig, som tur är). Pingu spanar lite oroligt bakåt mot långhoppskramlet (han är ju lite ljudkänslig, lillgrabben). Jag tjoar glatt till för att visa att jag, hans pålitliga matte *harkl* tycker att långhoppskvaddskrammelljud är det roligaste som finns i hela världen. Pingu följer nyfiket med och kollar medan jag sätter upp långhoppet igen. *puh* Pingu (med bättre ansats denna gång) får sen flyyyyyga över långhoppet utan besvär. Duktig vovve! Nu är agilityträningspasset slut.
Lyckliga går vi bort till bilen, släpper ut pensionärsgänget (alltså, Wilbur, Spirou och Linus) och vi går en nedvarvningsrunda runt brukshundklubbens (arrenderade) markägor.
Nedvarvningstur, som såg ungefär ut så här, om man tänker bort att bilden är tagen på annan plats och med andra hundar (förutom Spirou, då).
"Jag ska apportera! Nej! Jag ska!! Släpp!!"
I morse får jag spontant för mig att träna lite apportering med dummisar. Bara så där, bara! Spirou, Pingu och Linus följer glatt med ut på tomten. Wilbur stannar kvar inne i soffan. Brydde sig inte det minsta.
Vis från sist (vilket var flera månader sen) så såg jag till att Pingu inte fick chans att rusa runt hej vilt och härja med dummisarna. Han fick mest sitta still och titta på medan Spirou visade framtassarna. Min tanke var att utnyttja Spirou för att träna Pingu, som fick lov att sitta still (då jag för säkerhets skull hade ett stadigt grepp om långörat, och han fick godisbelöning för att han satt still) medan Spirou jobbade duktigt på med att söka och apportera hem dummyn. Jag var också beredd på att när Spirou levererade dummy till min hand, så skulle Pingu försöka rusa iväg, bort för att kolla vad Spirou hade gjort därborta bland buskarna, eller om det fanns nån dummy kvar att leka med. Observera att leka med för sig själv, egoistisk som han är.
Pingu var riktigt duktig på att sitta still, men det var hela tiden på ett hår när att han föll för frestelsen att rusa åstad. Sen försökte jag mig på att han skulle apportera (läs: ge mig dummyn från marken), men han fattar inte. Då gick jag tillbaka till steg 1: Belöning om han bara nosar på dummyn. Ja, det funkar bra - om jag håller den i handen, ja. Och i höger hand. Höll jag den i vänster hand, så nänä. Fattar inte. Om jag la den på marken, så körde han targettramp. Eftersom jag inte vill riskera sabba hans targettramp, som ju inte är riktigt tillfredställande bra, så avbröt jag. Men jag var nöjd över att passivitetsstadgan (medan Spirou apporterade) var i alla fall hyfsad.
Spirou var förresten jätteduktig! Han fick leta ganska länge, men han gav sig inte, och så kom han duktigt in med dummyn med fint grepp. Duktiga Spirre!!
Urgammal bild, där Spirou ej har så snyggt grepp om dummyn.
Idag hade jag precis hela dagen på mig att komma iväg till brukshundklubben för träning - innan det blir mörkt. Ha! Hur många trodde att man skulle klara av det? Ingen, antar jag. Fast å andra sidan, så var det nog bara bra. Nu så "såg" skymningen till att jag skärpte till mig och slutade i tid - innan jycken blev helt utmattad.
Pingu protestvoffar!! Foto: Jennie Ejneroos.
Idag hade jag bestämt att Pingu och jag bara skulle köra rallylydnad... *harkl* Vi börjar träningspasset med att stå och prata med några bekanta. Bra passivitetsträning som Pingu behöver så väl. Han var riktigt duktig ett bra tag, men sen klarade han inte av längre, det slog över. Det positiva var att jag kunde hantera honom ändå, trots uppfordrande och irriterande voffningar och hans ännu mer irriterande "slänga sig på rygg och nafsa, så får man som man vill"-triumfkort. *suck* Men det gick ändå - i mitt tycke - över förväntan.
När vi hade pratat färdigt, så ser jag mig själv gå hemvant bort till agilityplanen... Men... vi skulle ju inte... vi skulle ju.... rallylydnad... Asså, de där förföriska agilityhindren!! Det går ju bara inte!
Det blev plan B (mycket plötslig uttänkt): Vi använder rallylydnadsträning som uppvärmning till agilityn. Alltid. Det är liksom bara att ge upp. Fast... man skulle ju kunna vända på det; att agilityn blir som en belöning för väl utförd rallylydnadsträning. Mmmm. Det lät väl bra, va?! :)
Med hjälp av den lilla pipleksaken, så gick rallyträningen riktigt bra. Jag fick god kontakt vid transportsträckor mellan momenten. Pingu har blivit riktigt duktig med vänstersvängen; han läser av mitt handtecken finfint. Gillar! Nu körde jag förstås utan skyltar, men ändå.
Icke en rallylydnadsskylt, men en skylt som vädjar (?) näst intill uppgivet (?) till lydnad.
Gårdagens agilityrundbana stod kvar. Jag la till en start med däcket och ett avslut med ett staket*. Fina Pingu satt fint kvar i starten, skuttade däcket så tjusigt så, missade dock slalomingången (som var lite väl svår för en rookie-grabb som Pingu), han fick till slalomet i tredje försöket (då jag inte hafsade iväg honom, utan tog handlingen ordentligt), han sög tunnelingången så rätt - trots att jag var kvar vid hopphindret före, jag är duktig och rusar på medan jycken är inne i "banantunneln" så jag skulle hinna med att visa "går-runt-hopphinder" efter en lång rak tunnel, och Pingu-grabben fixar "gå-runt"-hinder perfekt!!!! Belöning i massor!
Vid nästa varv ställer jag mig inte så nära slalomet, men han missar slalomingången i alla fall, men det blir rätt på andra försöket (det var en svår ingång, så han är "förlåten"). Denna gång så fortsätter jag efter "gå-runt"-hindret; tre hopphinder med bakombyte med mycket tvär högersväng mot slalomet (som Pingu fixar magnifikt, både bakombyte och slalom), sedan avslutar vi kombinationen med hopphinderstaketet, vilket han fixar storstilat och brilijant! :) Sicken jycke!!
Nu börjar vi roa oss med att leka med staketet en liten stund. Vi båda fick kämpa ett bra tag innan vi fick till att tråckla. Pingu tyckte tydligen att det var lite jobbigt (antar jag), för plötsligt så blev han väldigt intresserad av nån doft - på andra sidan fårstängslet, borta på appellplanen (ganska långt bort från staketkombinationen). Jag är dock envis; jycken ska skutta en gång som jag vill/visar innan mitt "varsågod"-kommando kom. Pingu gör rätt, och han får mitt "varsågod" och han rusar bort mot fårstängslet. Han vill igenom. Jag lyfter upp nätet, så jycken kan krypa under, och jag låter honom få nosa runt en stund på andra sidan stängslet. Sedan var det nya tag på tråckelstaketet. Vi fick till det till slut!!
Som avslutning innan hemgång, så körde vi rundbanan i full fart fast åt andra hållet. Pingu gör allt rätt! Vi går därefter för att hämta prylar på bordet...
Haha! Och som vanligt så kommer jag då på att vi har inte tränat targeten på evigheter - trots att jag har tagit med den varje gång. "Ah, vi måste väl!", tänker jag och sätter igång. Både Pingu och jag tycker target-träning är lite småtråkig. Men idag (ikväll) så kom jag på att använda pipleksaken. Och då blev det liv i luckan! Tack vare pipen kunde jag få Pingu att förstå att han ska stå kvar och trampa tills jag säger kör. Plötsligt så faller liksom allt på plats, liksom. Tänk vad en sådan liten detalj kan göra skillnad. Targetträningen blev riktigt lustfylld för oss båda; Pingu ville inte sluta. Men jag var ståndaktig. Duktig mig!
Pingu trampar.
Pingu och jag går efter ett mycket bra träningspass och hämtar de andra jyckarna från bilen för en kort nedvarvningsrunda runt brukshundklubben. Det har nu börjat skymma ordentligt. Vi strosar runt i lugn och ro... ja, förutom när Pingu fick för sig att leka burdus tafatt-lek med ur-ilsken Linus, en lek som jag nu - till slut - lätt kan avbryta, och när Pingu då börjar med sitt dumma protestvoffande, så fixar jag även det, plättlätt. Är så nöjd!
När vi nästan är tillbaka till framsidan av klubben, så rusar plötsligt Pingu iväg - storvaktskällande!!! Han hinner springa en bra sträcka innan jag får upp visselpipan - och få den åt rätt håll - så jag kan vissla tillbaka honom. Pingu vänder på en gång. Duktig hund!
Vi fortsätter att strosa runt, men jag funderar på vad Pingu voffade på. Jag får infallet att (åter igen) testa om belysningen funkar, och blir mäkta förvånad när jag ser att timervredet är påvridet, och att klockan tickar. Öh?!!! Då skymtar jag i mörkret nån borta vid parkeringen, och en stor hund skäller upprört (glatt, otåligt, vaktigt?). Medan jag kvickt kopplar mina hundar, så tänker jag: "Vad är det för en tokig en som tänker träna hund vid det här klockslaget, kvart i tio?!!!" :)
Det var antagligen denne person som Pingu voffade på, när denne var framme och vred om timern till belysningen (som för övrigt inte funkade).
Mycket glad och nöjd över min Pingu - och mina andra hundar - åkte vi mot McDriven för nyttig middag: Sweet Chili Chicken McWrap-meny med cola och garlic dip.
Väl hemma mumsade jag i mig de goda nyttigheterna, och funderade på att jag verkligen behöver de här träningstillfällena när allt (så gott som i alla fall) stämmer; jag behöver få känna flytet i träningen och samarbetet med jycken för min fortsatta motivation och självförtroende. Visst är träningstillfällen som exempelvis Sommarcupen med olika yttre störningar mycket nyttiga (man blir varse hur störningskänslig jycken är), men att få vara helt själv uppe på brukshundklubben tillsammans med sin hund, som då har (nästan) full fokus är träning som är guld värd för att kunna utvecklas tillsammans med hunden (och man slipper den där frustrerande uppgivna känslan när byrackan bara ständigt rymmer ifrån en.
Man blir glad i själen av att få känna att allt (nästan) funkar. Och att om (när) allt funkar i ens störningsfria ensamhet, så finns det stor chans att det - även - kommer funka med en massa yttre störningar.
* Staket = hopphinder står jämte varandra, likt ett staket.