... att... Hm? Ja, vadå? I morse när jag satt i bilen på väg till jobbet, så hade jag flera uppslag till dagens dagboksinlägg. Rubriken skulle bli ovanstående "Det är väl ändå lite märkligt... ". Men.. nu så kommer jag inte ihåg vad det var som var så in i vassen "märkligt". Ska fundera lite, medan jag kollar in TV:n lite. Kommer strax tillbaka....
Nu e jag tillbaks!
En sak som väl ändå är lite märkligt, är det jag alldeles nyss såg på TV:n. (Detta är alltså inte det jag tänkte på imorse i bilen.) Det var "Hundskolan" i SVT:s program Gokväll. Det är en tant med en tillsynes ganska ouppfostrad afganhund (5 år). Problemet är att hunden drar iväg till mötande hundar och människor. Tanten har inte en chans att hålla tillbaka den stora och starka hunden.
Det första som hundexperten åtgärdar är att byta halsbandet till en strypkedja. (Av hundexperten kallad "en länk".) Med hjälp av så pass kraftiga ryck i kopplet, så att hunden gruffar till mot hundexperten (som förklarar gruffet med att hunden känner smärta (!)), så lär sig hunden att i sakta mak följa sin ägare istället för att rusa iväg mot mötande hundar. Mmm... Ja, så kan man också göra!
Det är väl ändå lite märkligt att man fortfarande gör så som man gjorde för typ 20 - 30 år sedan. Jovisst! Det funkade då - och det funkar nu! Fast... hunden såg inte så särskilt lycklig ut...
Foto: Louise Medman.
Nu till en mycket lyckligare hund...
Igår hade vi avslutning på agilitykursen (Grund 1) med som vanligt en liten skojtävling. På nybörjarkurser så brukar jag ha lite hemmagjorda regler:
Ingen kan diska sig, man får ha så många vägran som helst och ingen tidtagning. Förutom felpoäng för rivning, vägran etc, så kan man få pluspoäng istället om hunden sitter kvar i starten, föraren visar med "rätt" arm och om de gör tjusiga sidbyten. Man fick även pluspoäng om föraren utstrålade "pondus och jäklar anamma". Däremot kunde de få minuspoäng om de inte kom ihåg banan. Med andra ord så var det viktigaste att vara så tydlig som möjligt mot sin lagkamrat hunden.
En av kursdeltagarna var en liten söt japansk spets. En anledning till att hon gick kursen var för att hon var lite osäker av sig. Just det... var! Redan efter typ andra kurstillfället så berättade ägarna glatt att Elsa hade blivit mycket mer självsäker.
Detta fick mig att tänka på en welsh springer som jag hade på kurs för många år sedan. Denna tik hade också varit mycket osäker av sig innan agilitykursen. Jag minns så väl vid första kurstillfället att hon stod stilla och tryckte tätt intill sin matte. Hon spanade försiktigt och oroligt mot de andra hundarna samt bort mot de där märkliga tingesten som stod på agilityplanen (hindren, alltså).
Åtta veckor senare - på avslutningsdagen - ser jag samma hund komma mot agilityplanen. Fast nu är det som om det vore en helt annan hund. Istället för att oroligt gå vid mattes/husses sida, så drog hunden glatt och uppfordrande i kopplet. Det såg ut som om hon tänkte: "Flytta på er jyckar! Här kommer JAG! Jag ska köra agility!!". Denna hund vann avslutningstävlingen.
Denna historia om den föredetta osäkra welsh springern berättade jag för den osäkra japanska spetsens ägare, och nämnde även självklart att denna hund hade vunnit avslutningstävlingen. "But no pressure!", skojade jag med dom.
Igår när jag åkte hem från brukshundklubben, så utbrister jag överraskat och högt för mig själv i bilen: "Men.. Nu blev det ju så igen! Det var ju det jag sa!".
Ja, visst är väl det ändå lite märkligt att just den (föredetta) osäkra hunden vann kursens avslutningstävling!!
Visst är det väl ändå lite märkligt att det nu "plötsligt" har blivit lugn i min lilla flock. (Det är mot mitt bättre vetande att skriva om detta. Tala om att utmana ödet!)
Det är nu över en månad sedan som det har blivit slagsmål (dagbok 09-20) här hemma. Gromit går (oftast utan min vägledning) självmant bort från oroligheter. De andra hundarna gör likaså.
Jovisst, så morras det lite här och där om hur nära man egentligen får ligga varandra - speciellet i soffan. Soffan, som tydligen är "Den gudomliga tronen" där enbart de bästa får ligga. Att få ligga i soffan är det som alla strävar efter. Att få ligga i soffan är den allra yttersta lyckan här i livet. Soffan är som kronan på verket.
Ja, det måste ju vara så eftersom det är ju där i soffan som matte mest tillbringar sin tid - gloendes på TV:n, knappandes på datorn, läsandes nån hundtidning (händer dock vid mycket sällsynta tillfällen att hon läser en dagstidning. Dock aldrig en bok. "Vadå? Finns ju inga bilder!!". Jo, okej, då! Hundböcker - med bilder!).
Fast mest så tillbringar hon sin tid i soffan - sovandes! Med tre hundar inklämda lite här och var. (Fyra får helt enkelt inte plats. Det har mycket grundligt och vetenskapligt testats med tyvärr nedslående resultat.)
PS. Det händer också - ganska ofta - att hon sitter/ligger bekvämt i soffan och planerar att gå ut och träna jyckarna... sedan. "Ska bara blunda lite först...!" *snark* DS.
Det här var inte alls det jag tänkte på imorse... Tror jag!