Jaha! Efter ett antal blodprover för att kolla om Gromit inte har någon annan sjukdom som kan framkalla krampanfall, så är det med hjälp av uteslutningsmetoden plus hans ålder konstaterat av veterinärskåren att han har epilepsi.
Innan vi går in på Gromit, så vill jag allra allra först undanbe all typ av negativa kommentarer om uppfödare och avelsarbete. Inget blir bättre av elaka anklagelser, utan det är bättre att se framåt, och försöka se en lösning istället.
Jag kan gott erkänna att jag har ringa kunskaper i uppfödning och avel, men jag har dock ett sunt förnuft. Och detta sunda förnuft säger mig:
1. Det enda en uppfödare har att gå efter i sitt val av avelsdjur är de uppgifter som finns - för närvarande den dagen som parningen planeras - i stamtavla, hund- och rasdata med HD, AD, och diverse andra bokstavsförkortningar, MH-test etc.
Vad som kommer att hända de två avelsdjuren i framtiden - om ett halvår, ett år eller senare - vet absolut ingen. Inte ens en hunduppfödare.
2. Det enda sättet att veta vilka hundar som man bör använda till avel är att information kommer fram. Annars så famlar uppfödarna i blindo. Jag tror att alla seriösa uppfödare känner sig mer komfortabel i sitt arbete att få fram mentalt och exteriört välmående hundar i den ras - de nu älskar - med hjälp av kunskap och erfarenhet, än att i blindo falla för "modenycker".
3. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att någon seriös uppfödare med årtionden av erfarenhet med berått mod väljer hundar med någon sjukdom i sitt avelsarbete. Detta skulle ju då med stor risk och med stor sannolikhet spoliera allting; rasen de älskar och sitt goda rykte.
4. Om man endast är intresserad av snabba pengar väljer man nog att pyssla med något enklare än hunduppfödning.
Min ringa kunskap om uppfödning säger mig också att egentligen borde det finnas mer information än den nuvarande genom SKK:s hunddata; Vilka andra (som anses vid nutid vara) ärftliga sjukdomar eller åkommor hundarna har haft (t ex öroninflammation, allergi, sköldkörtelrubbning, epilepsi etc), och vid vilken ålder de avlidit samt varför.
Jag tycker att Svenska Springerklubbens initiativ att skicka ut hälsoenkät till alla valpköpare är ett mycket bra försök att få information. Detta har de gjort två gånger under den tid jag har varit springer-ägare.
Så viljan finns! Sabotera inte detta genom att tala illa om varandra. Detta gagnar icke på något sätt den ras vi alla tycker så mycket om.
Foto: Tina
Jag har under min tid som hundägare och agilityfantast haft en ganska stor otur. Av mina sex hundar som jag hittills har haft - två raser, mellanpudel och ESS med sammanlagt fyra olika uppfödare - har en avlivats i ett års ålder (pga aggressivitet av okänd anledning), två har förtidspensionerats från agilityn pga skada och en hund har inte haft agilityintresse av okänd anledning.
Enbart en hund (Keaton) har förskonats av min och mina hundars otursförföljdhet. Visst, Keaton var borta från agilitytävlandet i över två år (pga skada), men anledningen till den långa konvalensen var antagligen pga min otålighet att börja träna igen för tidigt. Keaton stora handikapp var hans matte.
Och visst igen, Baloo hade kanske kunnat kommit tillbaka till agilityn om nutidens kunskaper i rehabilitering då varit känd.
Under Gromits första epilepsi-provtagningsveterinärsbesök kändes allt så overkligt, som om jag var i en ond dröm. "Detta kan inte vara sant!", tänkte jag. Nu får vi se tiden an vad som kommer hända med Gromit...
Foto: Louise
Gromit mår bra, och är pigg som vanligt. Han är lyckligt ovetandes om sin mattes oro om allt runt omkring denna sjukdom.
Det var förresten efter Gromits - "min blivande agilitystjärna" *suck* - första veterinärsbesök (se dagbok 29:e jan) som jag i ren frustration skottade (nästan) hela min gårdsplan inklusive cirka 30 meter lång uppfart. Tankarna flög fram och tillbaka i huvudet på mig; allt från att skaffa en till hund (nej, vill inte ha fler), avlivning (nej, inget fel på Gromit förutom epilepsin, då), omplacering (nej, inte min Gromit), sluta med agilityn (nej, det är mitt liv).
Det var nu alla B-planer börjades smidas:
Om agilityn (eller lydnad, freestyle) inte är skadligt för honom, så forsätter vi.
Om vi inte får tävlingsdispens så slutar vi med officiella tävlingar.
I så fall kör vi enbart inofficiella träningstävlingar på klubben, typ. Jag kommer då tyvärr sakna gemenskapen på "riktiga" tävlingar.
Jag kanske kan hitta någon som vill låna ut sin hund till agilityträning och -tävling.
Gromits medicinering har precis påbörjats. Hoppas det kommer gå fort och bra att hitta rätt dosering, så han inte under "prövotiden" behöver känna sig hängig och dålig. Hoppas han kommer må bra, min lilla gull-unge.
Foto: Mats eller Tina (kommer inte ihåg)
