Får man skriva om vad man vill på sin egen hemsida? Jag menar, om jag skulle vilja skriva: Får man skriva om vad man vill på sin egen hemsida, får jag göra det då? Hum..? Det är nåt att fundera på.
Hihi! Skrattar åt mig själv att jag blev så väldans nöjd över ovanstående formulering, som är nån typ av ett inside joke... eller nåt. Förresten så är jag på ett bedrövligt hemskt humör. (Som vanligt, då, tänker väl ni. Dumskallar! Det finns nog risk att nytillkomna "tittare" kommer bli lite förskräckta över detta dagboksinlägg. Ni som inte är vana att undertecknad lite då och då surar till.)
När jag idag kom hem efter jobbet, så gick jag en rask promenad med bara Pingu - i mörkret, med pannlampa, HATAR mörkret. De andra hundarna fick vara kvar hemma, i bilen (!). Som sagt, så var jag redan då på dåligt humör. Det blev inte bättre av att plötsligt bara rycker han (Pingu, alltså) ned mig (nästan) ner i diket. Jag famlar runt i mörkret, mina fötter försöker desperat att hitta nåt fotfäste - i mörkret. Jag håller mig dock stående. Detta hände precis samtidigt som två bilar kör förbi på den smala grusvägen - i mörkret. Hatar mörkret!
Under promenadens gång (nöjd igen med formuleringen) så försöker jag träna jycken att gå som en normal hund (läs: uppfostrad att gå fint i koppel). Jag tvärnitar när kopplet spänns. Jag tvärnitar och tvärstannar - om och om igen. Jag förstärker med att plötsligt byta riktning. Jag förstärker... med konstens alla regler. Jag förstärker med att plötsligt få ett utbrott och högt utbrista: "Men fatta då!!!"
Men Pingu fattar inte. Jag kunde likväl ha lagt ut en omonterad Billy-hylla från IKEA med beskrivning framför fötterna på honom och ilsket utbrista: "Men fatta då!!!" Med största sannolikhet skulle han inte med flinka tassar då duktigt montera ihop möbeln. Han skulle nog (?) bara med förbryllad min glo på mig med sina söta, mörka, fina ögon. Sedan skulle han dra därifrån. För Pingu har bråttom, att nosa och kolla och sniffa och pinka och.... att dra i kopplet. Och att plötsligt börja leka dragkamp - med kopplet.
Bild från ett par veckor sedan när Spirou hade "kräksjukan" och fick dietmat (ris och kokt fisk). Mums, tyckte Spirre. Ni ser väl riskornet som fastnat på hans näsa? :) ♥
Sedan när Pingu och jag kom hem igen, så bytte jag ut honom mot Spirou. Han och jag gick en kort promenad - i mörkret. Hade det inte varit så förbövelens mörkt, så hade det varit trevligt. Spirou tyckte dock att det var trevligt, för han ser inte mörkret för allt mörker. Han skulle i och för sig inte se mörkret i dagsljus heller... Ehum? Nä, för då är det ju ljust, ju. Dumskalle! (Denna gång är "dumskallen" jag själv.)
Jag är fortfarande sur och grinig när vi kommer tillbaka hem. Dock inte lika sur som innan, men jag ska strax bli tvärilsk igen. Fast det visste jag inte då, men snart...
Jag tar först ut Wilbur och Linus ur bilen, sedan ryggsäcken som jag ställer ned på marken medan jag öppnar bakluckan för att släppa ut Pingu. Pingu får tillåtelse att skutta ur bilen. Han kör sitt sedvanliga svanhopp över Linus, som vant duckar - i mörkret. Trodde jag, ja! Nä, för dum-Linus står och supermarkerar över min ryggsäck! DET var den sista droppen (ganska nöjd dock med formuleringen) som fick mattes redan urdåliga humör att svämma över. Stackars vovvar!
"Skogstokig! Skogstokig! Hon är skogstokig!", ser de alla fyra på mig när jag blir... skogstokig. Jag lämnar de fyra, nu mycket förbryllade hundarna, nere på gårdplanen. Jag går ilsket muttrande upp till huset. Resten är censurerat, men det var dörrar som slogs hårt igen med vansinnesskrin och stampande fötter och.... tja... Man skulle kunna beskriva det hela som ett ordinärt, ilsket, frustrerat och sedvanligt vansinnesutbrott. Hundarna fick vara kvar utomhus tills jag hade lugnat ned mig. Det var nog bäst så. Sedan när man fick lite mat i magen, så blev allt bättre. Med iskall cola. *psssst, ahhhh* (ljudillustration)
Hihi! Nu finns det säkert en och annan som tänker: "Det är inte konstigt att den där Pingu och pudeln slåss när det är sån där disharmoni i familjen/flocken".Ja, kanske det. Fast... nu har de inte slagits på länge (definitionsfråga). Det var inget i helgen. Inget när de möttes idag efter jobbet. Ingenting. De två slagskämparna har förstås ett par ständigt och kritiskt iakttagande ögon på sig, som oavbrutet vägleder "di två" på rätt path; Den fridsamma och fredliga "pathen" eller stigen då, om man så uttrycka sig vill (sic).
Apropå slagsmål och Fb: en bild från slutet av september.
Jag hade tidigare Fb-kommenterat om att jag mitt i natten stött på en hare - mitt i centrum, i P-huset! - och varit förundrad över att det numera är sällsynt att man ser några harar - och så träffar man på en - i P-huset!. Självklart började man förstås att spåna lite om ligistharar som härjar och röjer, samt om hargäng och kanindito som har nattliga uppgörelser i centrum. Den nattliga "Ligistharen" träffade jag på även en gång till en sen kväll i P-garaget.
Nån vecka senare såg jag denna hare trycka i gräset, som mycket väl kan vara "ligistharen", mitt på ljusan dag, ett stenkast från P-huset.
Vare sig Spirou och Pingu upptäckte haren, fast vi gick bara några meter ifrån den. Vilka jakthundar!
Apropå slagsmål...
En favo i repris (från Fb, men här lite redigerad):
Det var i söndags. Jag hör pudelmorr från ute i köket. Jag inser snabbt att Pingu och nån pudel (duh) är där. Istället för att ropa något surt åt dom, så börjar jag sjunga lite ljust och glatt där jag sitter bekvämt i vardagsrumssoffan: "Huuundarnaaaa ska vaaaara glaaaada och sjuuunga idaaaa. Viiiifta på svaaaansen och sjuuuunga idaaaa..." (en mycket improviserad text och melodi *harkl*)
Jag hör Pingu-steg gå sakta hitåt. Han stannar i hallen och glor. Han står där stilla och glor förundrat läääänge på mig. Fast jag nu har slutat att sjunga. Om han hade varit en människo-slyngel hade han nog ruskat uppgivet på huvudet och himlat med ögonen. Äsch, men vadå? Lite får man väl bjuda på - vad som helst för att undvika slagsmål.
Pudeln som morrade var förresten Linus, så det var liksom aldrig någon slagsmålsrisk. Jag tycker fortfarande det är lite besynnerligt att slyngel-Pingu enbart hyser lömskt agg mot gamla Wilbur. Jag menar Linus är ju "inkräktaren" i flocken, och är lika ilsk och sur mot Pingu som Wilbur är. Men Pingu tar tydligen inte sur-Linus på allvar. Och den där respekten för gammel-Wilbur som Pingu hade under valptiden är helt som bortblåst. Nja... inte helt kanske. Intressant är det ändå.
Apropå harar...
En morgon när jag kom till jobbet så upptäckte jag Pingus groda simmande i vattenskålen! Vad pysslar leksakerna med om nätterna egentligen när ingen ser dom?
Skuttar "trampolinhopp", eller?
(Detta är en arrangerad bild, vilket den ovanför inte är. Den var "tagen på bar gärning")
Apropå dåligt humör...
Nu är jag gladare igen. Mitt i natten. Trots mörkret utanför. När man egentligen borde sova. Om man ska kunna vakna imorrn (eller idag då, om man ska vara noga). Men den dagen den sorgen. Äh! Fiiika!! :)