Jaha, så var årets agility- och lydnads-SM över. Nja... inte riktigt - för alla. Det är en del ännu kvar att pyssla med för vissa. Det stora cirkustältet ska monteras ned med mera. Men för mig själv är det över - så snart jag har skrivit klart detta alldeles för långa dagboksinlägg.
Banvandring under söndagens regnväder. Det var verkligen synd att det var sådant tråkigt väder. Under lördagen var vädret bättre, och då naturligtvis mer publik.
Lägg märke till den fina tjusiga muren. Den har vår eminente allt-i-allo och även proffsförare Mats Nelson egenhändigt byggt och målat. Undrar om han använde sån där rut-färg som tomtenissarna har på julafton?
Okej, jag kan nu (ett antal månader senare) vara ärlig att erkänna att när frågan kom upp på agilitymötet om vi, Österåkers BK, skulle tacka ja till att vara huvudansvarig för årets agility-SM, så var min spontana tysta tanke: "Nejjjj!". Men de andra var mycket positiva till det hela, så jag höll tyst. Och... den som är tyst medhåller (sägs det). Anledningen till min tystnad är att jag vill absolut inte - någonsin - punktera någons entuiasm att fixa och dona samt göra det roligt, trevligt och trivsamt för andra. Detta är lite av ett dilemma; att vara tyst och ge sken av att man tycker det är en bra idé och att vara ärlig att man egentligen tycker att detta kommer bara bli jobb, jobb, jobb och jobbigt. Ärligt talat, eftersom jag nu lömskt undviker allt tävlingsarrangerande, så är det som undertecknad tycker är jobbigt, är att behöva känna skam och ha dåligt samvete över att man inte känner samma engagemang, som de andra, och vill göra som de vill göra.
De få gånger som jag har öppet avslöjat min ovilja till att arrangera riktiga tävlingar, så har jag alltid fått höra ett skarpt, surt och menande: "Men du själv tycker ju om att tävla... Om alla tänker som du blir det inga tävlingar!" *suck*
Ja, om det nu skulle vara så att alla är precis som jag (vilket de inte är, och det är världsalltet mycket tacksamma över, inklusive jag själv), så blir det aldrig mer några tävlingar. So what! Då får vi alla - inklusive jag själv - skylla oss själva! Men faktum är att det finns de som tycker att tävlings-arrangerande är roligt. Jobbigt? Ja! Men roligt - ändå.
Denna söta lilla vovve var inte lika intresserad av loppen som människorna.
Det är speciellt allt planerande inför tävlingar som jag riktigt avskyr; inköp av priser, tiggande av sponsorer, hinderfix - i massor (alternativt inköp), att elektronisk tidtagare och ljudutrustning finns - och då ska den även vara i gott fungerande skick, få folk att ställa upp som funktionärer, mat till alla, hitta domare (och om domaren är långväga ifrån, se till att denne får mat och logi), transport av ALLT!! (och där ingår att hitta transportmedel, lastbil, släp, hästsläp, traktorer, cementblandare eller vad sjutton som helst som kan lastas i) plus förare till detta färdmedel vad det nu månde vara, det ska packas prispåsar, komma överens med och vara synkroniserad med "grannkommittéer" (gäller stora arrangemang typ just SM), att banband eller liknande finns i tillräcklig mängd, tält gånger flera (sekretariat, funktionärs-mat-och-pust-ställe, till start- och målgång med mera), datorer inklusive MASSOR med elkabel, småpryttlar som pennor, papper, pärmar, muggar, sop-påsar, snören etc, bananer, päron och annat godis för att hålla alla vid gott mod, verktyg och silvertejp till akut lagning eller annat fix och för att inte tala om en liten detalj som att det verkligen finns ett fungerande mäthjul (för att kolla banlängden). Puh! Nu har jag inte nämnt allt - det är mera. Jag lovar!
Jag verkligen - av hela mitt hjärta - beundrar alla ni som fixar allt detta. Tack för att ni finns! Alla ni som inte är som jag.
Vad jag däremot inte har något emot är att vara tillgänglig under själva tävlingsdagen (förutom min vanliga vånda: att komma i tid. Det är hemskt att komma sent när andra är beroende av en. Jag var faktiskt riktigt nervös på lördagsmorgonen att jag skulle bli försenad. "Det här är ju värre än att tävla själv!", tänkte jag), som tidtagare, hinderfixare eller ögon. Inropare, skrivare eller speaker är nog inte riktigt min grej, eftersom jag och papper och siffror inte riktigt går ihop. Under helgens tävlingar blev jag dock liite sugen på att "uppgradera" mig själv att någon gång i framtiden vara speaker, men... det är det där med papper och siffror som stör min speaker-dröm.
Två blivande agilitystjärnor, kanske?
De som hade hand om alla funktionärer med ansvarige Rosie Dahle i spetsen hade fått ihop ett bra gäng. Tillräckligt många så att - i alla fall jag - hade tid att mingla runt litegrann, äta lunch och att rasta sina egna hundar mellan funktionärsjobben. Själv var jag ju ögon i sekretariatet. Vi hade det ganska skoj därinne, med glada skratt när vi kivades med varandra och åt speakerns ibland tokiga infall, samtidigt som vi alla var djupt koncentrerade på respektive arbetsuppgifter, och även vara medhjälplig att stötta och hjälpa varandra om något strulade. Vi var ett magnefikt team!
Eftersom stoppuren (till den manuella tidtagningen) inte är riktigt vattentäta, så fick även de "regnkläder" precis som deras manövrerare.
Det är inte bara scouter som är redo - alltid redo. Även agilitytidtagare - i ur och skur!
Okej, lite då och då under tiden jag satt där, så gick tankarna till mina egna hundar och mitt eget tävlande. Tänk att någon gång få starta på SM! Vilken känsla det måtte vara! Att gå in på planen till denna utmanande och roliga samt ännu av en själv okörd bana. Att höra speakern presentera en, att höra publikens hejarop och uppmanande "Hela vägen nu!!!". Att höra domarens startsignal, att höra tystnaden. Att höra sin egen hunds - sin lagkamrats - laddade andning och kanske skall. Att gå bort till sin startposition. Att höra sig själv säga... "Kör!"
En vacker dag kommer kanske denna lilla parvel stå i startposition på SM.
Det är kul att se hur de olika förarna går in mot starten. Hur de riktar in hunden. Hur de ofta ömt ger sin jycke pussar och smek - helt för sig själva - men inför alla. (Fast ibland undrar jag om hunden verkligen uppskattar denna ömhetsbetygelse just där och nu, när den istället bara vill rusa iväg och köra agility. Men det ser ju sött och trevligt ut.) En del måste sedan upprepa kvar-kommando på jycken, en del går bara med pondus bort till sin startposition, och en del kör flygande start.
Igår på large-klassens agilitylopp (finalloppet) jämförde jag hur den då blivande guldmedaljören äntrade banan mot de andra. Under denna press klappade hon hårt sig själv i ansiktet och på låren - likt en höjdhoppare inför språnget - medan hon såg mycket fokuserad ut över banan, sedan stod hon helt stilla i djup koncentration, för att slutligen ge hunden hastigt några pussar och klappar innan hon lämnade den och gick bort till sin startposition. Sååå koncentrerad!
Det sista startande ekipaget, som alltså hade god medaljchans, gick in på banan med ett litet leende. Kanske hon log åt speakerns upphetsade röst och ord: "Nu är det spännandeeee! Skaaa det gå hela vääägen?! Ska deeet.... !". Kanske hon hörde omgivningen för mycket? Var det en pytteliten brist på koncentration som avgjorde denna proffessionella förare att tyvärr diska sig? Hunden tog fel väg. Det är ju vinna eller försvinna som gäller.
Observera att detta jämförde jag efteråt hemma när jag kollade in tävlingarna på nätet. De två kämparna var Damm v/s Elfström. Jenny vann guldet individuellt large-klass med sin bc Ina.
Nä, jag kommer aldrig komma till SM. Helt beroende på att jag är för lat och bekväm av mig.
Guld- och silvermedaljörerna i medium individuellt springer ärovarv inför publikens ovationer! Thomas med Aston och Linda Enberg med Buffy. Observera guldvinnarpudeln är som alla pudlar, det vill säga oftare i ögonhöjd än i knähöjd. :)
Bronsmedaljören Annika Mojanis med Izor kom lite på efterkälken både bokstavligt och bildligt talat. Här med liten telning på axlarna. :)
Guldmedaljörs-ekipaget Thomas Malteryd och Aston pustar ut i ett lyckorus. Strax före denna bild togs blev de hissade av sina kompisar. Synd att jag missade att fota det. Trots att det regnar är humöret på topp. Ja, vinner man SM-guld, så...
Det andra mina tankar ibland flög iväg till när jag satt där på första parkett i sekretariatet (utan att verkligen se ett endaste helt lopp, bara en domares eventuella handtecken), var min oro över Gromit, som på lördagen var under mina funktionärspass, precis som Spirou och Wilbur i sina respektive burar i tältet.
Jo, jag har fört lite statistik. Utav Gromit sammanlagt 17 epilepsi-anfall (sedan 1 jan -10) har fem stycken kommit samma dag som vi pysslat med aktivitet som kan uppfattas som uppstressande, och två gånger med uppstressande aktivitet dagen före. Med andra ord så har anfallen nio gånger varit "utan orsak", typ. Fast motvikt till detta är alla de gånger vi har tävlat och utsatt oss för stress - utan att han har fått något anfall. Vilket är flertalet gånger! Exakt hur många gånger det är har jag dock ingen koll på... än. Gromits senaste veterinär anser att han absolut ska få vara med och få ägna sig åt det han tycker är skoj. Medicinen ska hålla anfallen i schack.
Men... jag oroar mig förstås ändå. Till exemel nu under helgen. "Tänk om han - mot förmodan - får anfall i buren. Han kan i och för sig inte skada sig, men han kommer få panik. Men då borde väl någon höra honom. Eller..?!", funderar jag i mitt inre. Så gott som varje gång jag närmar mig tält, burar eller bil när hundarna har varit själva, så drar jag en lättnadens suck när jag ser att allt står rätt till. Ja, jag är väl en riktig hönsmatte.
Regnar gör det här!! Hopplagklass small.
På SM:ets andra dag, så hade jag tackat nej till funktionärandet. Jag fick en efterlängtad sovmorgon utan någon egentlig tid att passa (förutom pillertiden strax efter sex - morgon som kväll. Ja, jag är mycket nöjd med mig själv att jag kom ihåg att packa med mig piller, eftersom jag visste att vi inte skulle vara hemma till kl 18.00 vare sig på lör- eller söndagen.) Men.. när jag under min frukost tittade på livesändningarna från agilityn, så kunde jag inte hålla mig hemma. Trots regn så åkte jag dit tidig eftermiddag.
Jag hade även dock betänkligheter om jag verkligen skulle fara dit, eftersom Gromit fick någon sorts ordentlig typ frossa på morgonen. Vet inte om det var ett litet EP-anfall, eller vad det var.
Jag vaknar till av att Gromit kliver över mig där jag ligger i soffan och snarkar. Wilbur som ligger vid mina fötter morrar som vanligt lite varnande att Gromit ska vara försiktig, vilket han är. Gromit sätter sig mellan mig och soffryggstödet. Spirou kommer fram, och jag tror först att han vill hälsa/väcka mig (jag är fortfarande halvt sovande), men han bryr sig inte om mig. Det är på Spirous uppförande som jag märker att Gromit är "konstig". Hela hans kropp (Gromits, alltså) darrar och skakar rejält. Jag sätter mig upp och håller om honom samt talar lugnande till alla tre hundarna. Speciellt till Spirou som är mycket på, och vill bestämt tala om för Gromit att han ska genast sluta med att vara "så där konstig". Gromit sitter nu med frambenen på golvet, men jag håller honom kvar i min famn. Jag släpper honom inte. Lite då och då vänder han huvudet upp mot mig. Hans ängsligt uppspärrade ögon söker min blick. Jag undviker dock att få ögonkontakt, jag fortsätter bara att hålla om honom och att tala lugnt. Efter cirka 1,5 - två minuter är allt som vanligt igen.
Gromit-stackarn blev ju jordgeting-stucken vid vänstra ögat precis innan vi åkte från tävlingsplatsen på lördagen. Han ruskade, samt ålade och drog huvudet hårt på marken (och mot mig) när det hände. Det gjorde nog ordentligt ont. När vi kom hem hade ögat svullnat upp rejält. Men på morgonen efter hade svullnaden nästan gått ned helt. Kan hans frossa berott på getingsticket, tro? Nä, inte så många timmar efteråt, väl?
Vad är det där för ett spöke som ugglar där upp? Jo, över-domaren Magnus Andkvist. Det ser mysigt ut, va?!
Hur som helst, så åkte vi dit till tävlingarna på eftermiddagen, men jyckarna fick stanna kvar i bilen. Jag tror att de hade det lugnare och tryggare där än i sina burar.
Först minglade jag omkring litegrann i lugn och ro i regnet, tog lite få bilder, för att slutligen få min högsta önskan (litet inside joke) att få vara ögon igen i sista final-klassen.
I det andra "tornet" satt Thomas Szabo som fixade livesändningarna. :)
Sedan när allt var färdigtävlat börjar det roliga (?) jobbet att plocka ihop allting igen: alla tält, banband, staket, tält igen (en del mindre en del gigantiska), stolar i mängder, bord i ännu mer mängder (kändes det som eftersom de är tyngre), blomdekorationer, massor med småpryttlar etc, etc etc..... Allt mer eller mind... fel! ALLT blött och ännu blötare. När allt var nedpackat, så skulle även allt även fraktas tillbaka där det kom ifrån, men innan det skulle alla sopsäckar flyttas bort till en container en bra bit bort. Haha! Bara det lilla problemet att containern var redan full. Tja... en container är aldrig helt full, kom vi snabbt fram till. Det går alltid in en sopsäck till! *pressa, pressa*
Sedan in med alla staket (lånade från två olika stall/ridhus), alla agilityhinder (en del skulle till hemmaklubben, en del till grannklubbarna) i diverse olika bilar av olika slag och sedan iväg i regnet.
Klockan var väl en cirka halv nio när vi kom från det nu helt återställda tävlingsområdet (så när på det stora cirkustältet, bland annat). När man sedan väl var hemma efter avstjälpning av prylar på klubben har jag inte riktigt koll på. Närmare 22-tiden, kanske? Och då "råkade" jag smita ifrån ytterligare en "avstjälpningstur". Jag, som hade endast varit "on duty" så gott som hela lördagen, men bara halva söndagen. Fy på mig!
Denna bild är bevis på att bilderna är tagna på SM-tävlingarna. Observera den stor-gäspande funktionären i sekretariat-tältet. ;)
Jo, det var skönt att äntligen komma hem, få på sig torra kläder och få mat i sig. Och det första jag gjorde var att sätta igång inspelningarna från livesändingarna från SM-agilityn! Jag ville ju nu själv få se de där "fantastiska sidbytena" och de "otroliga slalomingångarna" samt "häftiga kontaktfältstagande" som mina vänner i sekretariatet flertalet gånger imponerande talade högt och glatt om. Grrr! :)
Full fart i tunneln så att regndropparna ryker!
En pigg tax som inte alls kommer strax - den forcerade slalomet i en hiskelig fart!!
Med detta trevliga agilitygäng, så har jag efter denna helg fått mersmak att vara funktionär, men dock inte planeringen före. Den vill jag även fortsättningsvis få slippa. Haha! Det var förresten lite intressant att se hur en del av ens klubbkamrater i takt med tröttheten (många hade jobbat intensivt med tävlingsarrangemangets slutliga uppbyggnad minst redan från torsdagen) råka haspla ur sig lite menande kommentarer runt sig. Haha! Skönt att få höra att även ni är mänskliga! ;)
Ser ni den lilla parveln i knät?
Visst ser det mysigt ut?!
Jag måste säga att jag under helgens begivelser stolt bar min (lånade) gula funktionärsväst. Är även stolt och glad över SM-tröjan som man nu har i sin ägo, samt att man tillhör samma klubb som så galant klarar av ett sådant stort arrangemang utan några missar (mig veterligen) eller fördröjningar, utan vi var ofta till och med före tidsschemat.
Tyvärr missade jag "kusin" Lizzies framfart på lydnadsplanen. Tänk att man var så nära, men ändå så långt ifrån. Grattis till SM-debuten, och det kommer gå ännu bättre nästa år!
Jag och jyckarna körde lite rallylydnad på lördagen. Vi uppfann en ny svårighetsgrad: Brace, kanske, alltså en förare med två, eller som jag nu körde, tre hundar - samtidigt. Med lite träning så skulle det absolut gå.
Slutligen ett JÄTTE-STORT GRATTIS till klubbkompisarnas tävlingsprestationer på SM:et. Kjell och Phoebe som vann brons-medaljen i lagklassen! Även grattis till Tina med Naya och Yvonne med Lifa som under deras SM-debut individuellt gjorde fin-fina resultat. Alla samtidigt som de råddade och funktionärade.
Alla bilder är klickbara.