Igår var jag, ja, just det - JAG - med på något så fantastiskt som på - koordinationsträning! Jo! Ni läste rätt! Jag skuttade omkring på en fys-aktivitet. Jag, som gör allt jag kan för att bibehålla min image att vara en lat soffpotatis. Och kanske framför allt - JAG, som svor ett löfte tyst för mig själv när jag gick ut plugget, att ALDRIG MER SÄTTA MIN FOT I EN GYMNASTIK-SAL!
När jag svor detta tysta löfte, var jag så lättad att elva års plåga ÄNTLIGEN var över! Om man tänker efter så är det rätt så hemskt vad skolväsendet kan ställa till med. Jag var alltså den där som ALDRIG någonsin blev vald när det var dags för att välja basket- eller volleyboll-lag, eller vad det nu var för elände. Jag kände faktiskt aldrig någon bitterhet till mina så kallade klasskompisar, för jag förstod dom fullkomligt - de ville ju vinna - och jag var inge bra. Det jag däremot tyst suckande och uppgivet skakade på huvudet åt var lärarna som inte fattade bättre. Och de skulle vara de kloka vuxna... Självklart skulle lärarna bestämma lagen, så att de blev jämna. Och i alla fall försöka uppmuntra eleverna att hjälpa varandra.
Hur som helst så bröt jag ganska snart mitt löfte, att aldrig gå in i en gymnastiksal igen. Och det var framför allt tack vare mina syskon och arbetskamrater. Jag har i perioder spelat t ex badminton, innebandy och var till och med med i mix-korpen i fotboll. Visserligen var jag ganska urusel (ja, ärligt talat var nog hela vårt lag relativt urusla - vi förlorade typ varje match) - men vi hade KUL TILLSAMMANS!
Tillbaka till koordinations-träningen...
Klubbens agility-gäng hade fixat detta. Man är ju faktiskt två på banan - hunden OCH föraren. Det gäller att BÄGGE är fit for fight! Föraren bör ju ha styrka och koordinationen i kroppen för att vara ett steg före, för att bättre kunna visa vägen för hunden.
Det var med lite darrande fingrar som jag svarade ja till inbjudan över mailen. Och bara för att visa min osäkerhet, råkade jag nämna något om semlor - eftersom det just nu är semmel-säsong. Det ena ledde till det andra, och rätt som det var blev det en "liten grej" med det där med semlorna. Vi var några stycken (6 av 17) semmel-fantaster som inte alls hade något emot att ha semmel-fika efter de fysiska ansträngningarna. Det fanns föstås andra som tyckte att vi "sabbade" hela grejen - förstår inte varför ;) Det är ju så vi jobbar med hund-träningen - först arbeta - sedan belöning, eller hur? EllenoTess-Daniel tyckte att man skulle äta banan (?!) efteråt. Rå banan! Banan ska endast förtäras tillagad - i tårta eller som smaskig söt efterätt med glass!!
Hur som helst blev det en del "mail-krigande" mellan oss innan träningen - semla eller inte semla.
Väl på själva kursen/träningen så hade jag (o de andra också verkar det som) jätte-kul. Först fick vi leka med boll (jag är som Keaton - jag tycker om bollar), som uppvärmning. Sedan började själva koordinations-träningen, som också var roligt upplagd. Tiden gick mkt fort, så det var bara fem stycken kvar till styrketräningen som var på övertid. En del av de andra hade blivit tvungna att åka, och en del gick ned till omklädningsrummet för det efterlängtade semmel-fikat!! Jag stannade kvar på träningen (!) - det hade blivit lite prestige i det hela - så länge EllenoTess-Daniel var kvar, så var jag det!!!
Det var lite komiskt tyckte jag, att typ det sista tränaren sa var att dricka läsk efter träningen var HELT FÖRKASTLIGT! "Sockret! Usch! Usch! Och Fy!". EllenoTess-Daniel nickade nöjt medstämmande...
Sedan när allt var över, gick jag ned till min smaskiga läckra och himmelskt goda semla, som väntade troget nere i omklädningsrummet. Därtill drack jag en äkta coca-cola med äkta socker! Efter det åkte jag till McDonalds och beställde en Chicken El Maco meny med cola på McDriven som efterätt...
Idag känner jag mig lite stel, men inte så farligt faktiskt. Det är mest när man just har rest sig upp, men när man väl har rört sig lite, så märker man det knappt.