Jag har länge tänkt - när jag inte har varit vid min dator - att jag borde ju berätta om Pingu-strulet och bilen. Ni, stamkunder... nej, så heter det väl inte.. Trogna läsare, kanske? Eh.. i alla fall ni som någongång har läst här förut, kanske kommer ihåg att jag tidigare hade ett helsike (typ) att få Pingu att hoppa in i bilen. Han ville vara kvar hemma på tomten och leka istället för att åka bil till dit vi nu skulle, dit som ju ofta är tråkjobbet. Pingu smet iväg och försökte få igång en katt- och råttalek med mig - vilket jag aldrig föll för. Ha!
Istället försökte jag det ena listigare "tricket" efter det andra; allt ifrån en jätte-belöning när han väl skuttade in i bilen till att helt enkelt koppla honom och tvinga in honom. Jag var noga med att den leksak (eller vad han nu hade fått fatt i) som han ville få igång en lek med, fick han alltid med sig in i bilen, om det så var världens längsta pinne.
Ett tag funkade det alldeles utmärkt med att jag bara sa "Kör!" (som i agilityn) och riktade in honom mot bilen. Och detta irriterande problem var löst!
Ha!! Trodde jag, ja!
"Hörru, matte! Ska vi stanna hemma och leka istället för att åka bil?!"
Rätt som det var så var det bakslag! Och det liksom med bestämda steg eskalerade, typ. Jag märkte också i denna veva att han tyckte det var mycket obehagligt att bli upplyft och "inputtad" i bilen. Han totalvägrade att lyfta tassarna och ta stegen in så att jag kunde stänga bakluckan. Och vad gör man? Jag menar, när man ju måste iväg - och har bråttom! Pingu hade öronen bakåt och ofta så morrade han även lite mot Wilbur som för det mesta kikade in genom lastgallret ifrån baksätet. Och jag förstod Pingu. Det är inte trevligt att bli tvingad att gå "hotfullt" emot sin fiende när man absolut inte vill mucka gräl. Jag försökte (ofta förgäves) att få Wilbur att gå därifrån, men det är inte så lätt när pensionärs-jycken är så gott som döv.
Det märkliga var också att ibland så skuttade Pingu in - som ingenting! Utan att tveka det allra minsta. På infartsparkeringen så totalvägrade han redan nån meter ifrån bilen, så att jag var tvungen att helt resolut bära och lyfta in honom i bilen. Men typ tio minuter senare, hemma hos brorsan (vi hämtar Wilbur och Linus), så skuttade Pingu in - lätt och vig som en hind - utan minsta tvekan.
Pingu sitter högst uppe på bergsknallen vid staketet, och vill inte åka därifrån - fortfarande med sin sko i munnen.
Den senaste tiden så har jag haft som vana att helt enkelt ta med "snabb-kopplet" (som de flesta kallar retrieverkoppel) när jag går bort för att öppna grinden, och sen på tillbakavägen mot bilen lugnt och bestämt kopplar jag Pingu. Han fick oftast en godbit för att han stod stilla och lät sig bli kopplad - trots leksak i munnen. Och sen en liten godbit när han väl var inne i bilen.
När jag var utan min bil (den var på verkstad i två och en halv lååååånga dagar), så fick jag ju låna brorsans bil. Pingu tyckte det var..... avskyvärt! Speciellt just när bakluckan skulle stängas. Fast jag brydde mig inte. Pingu fick helt enkelt stå ut!
Det märkliga är att nu, efter jag fick tillbaka vår bil, så skuttar han in - hur lätt som helst- oavsett var vi är, eller om Wilbur kikar på honom - utan den allra minsta tvekan. Precis som om även han är lättad och glad över att vi har fått tillbaka vår egen bil. Jag säger bara: "Nu ska vi åka bil.", så rusar han mot bilen - och skuttar glatt in.
Ja, du! Om man nån gång skulle förstå och begripa vad som rör sig i dessa jyckars huvuden.
"Näe, matte! Jag vill inte!!"
Och apropå bilen, och hemma hos brorsan och Wilbur...
Den sista tiden så vägrar han ju att hoppa ur (!) bilen när vi ska hämta Wilbur och Linus hemma hos brorsan. Vi lockar och har oss, men icke. Så jag har slutat att bry mig; om han vill hoppa ur bilen, så får han väl göra det i sin egen takt.
Jag misstänker att han tycker det är obehagligt just det här att möta Wilbur efter att de har varit ifrån varandra. Ibland så hoppar han ur bilen, men är mycket tveksam över att gå in i huset. Jag antar att han tycker att det liksom är Wilburs territorium, ellet nåt.
De andra hundarna springer runt och har kul...
Fast de senaste dagarna så har Pingu faktiskt hoppat ur sin tillflyktsort bilen; när det har varit godisutdelning bara några meter ifrån. Då kan man faktiskt inte motstå frestelsen; lite godis kan man gott riskera livet för. ;)
... men Pingu tycker det känns bäst och tryggast i bilen.
Förresten, apropå det! Det är nu läääänge sedan som det har varit gruff mellan Pingu och Wilbur. De båda undviker varandra, men ibland så kan inte Pingu låta bli att nosa Wilbur nyfiket i rumpan, men då säger jag åt honom att låta Wilbur vara ifred - och han lyder direkt. När de möts till exempel i hallen, så har jag dom under sträng uppsikt, och styr och ställer om det behövs, men oftast så kan jag lugnt berömma Pingu för att han sköter sig. Jag är övertygad om att berömmet har betydelse, att det underlättar och vägleder honom, ger bekräftelse att han gör rätt - plus att det lättar upp eventuell spänd stämning.
Man kan i och för sig tycka att det är en självklarhet att man inte slåss - och att det inte då behövs ge beröm eftersom det är självklart (att inte slåss, alltså), men jag tror på berömmets positiva inverkan på flockstämningen. Det är glatt och trevligt, istället för tryckt, spänt och oroligt.
På koppelpromenad så kan de två föredetta (?) stridstupparna Pingu och Wilbur stå och nosa på en luktfläck tätt intill varandra utan minsta antydan till gruff, men jag har dom under noggrann uppsikt, och jag bestämmer vem som ska gå ifrån först (med hjälp av kopplet). När de är lösa så vågar jag dock inte låta dom nosa så tätt intill varandra. Jag tilllåter helt inkelt inte att sådana situationer uppstår längre. Jag är mycket rädd om den numera ganska bräckliga Wilbur, 14 år och snart fem månader gammal (om man nu törs ta ut sånt i förskott).
Däremot när det är gosstund, så flockas alla fyra hundarna runt mig för att få sin beskärda del av goset. Senast så typ backade Pingu in sin rumpa - "den vänliga sidan" - för att inte utmana eller komma för nära Wilbur, som ju även han ville vara med tätt intill. Men när/om det känns för nära så går Wilbur därifrån - eller Pingu. Jag måste nog säga att det är lite av en konst att vara cool i dessa lägen, att inte avslöja att jag egentligen är ganska beredd... ifall att.
Jag låter aldrig heller längre Pingu och Wilbur vara ensamma tillsammans hemma.
