Vi kom hem vid 19.00-tiden från agilitytävlingarna i Västerås. Och varför trippar jag på små rosa moln? Vann Gromit och jag? Näe! Kom vi på prispallsplats? Absolut inte! Fick vi uppflyttningspinne? Haha! Nej! Nollade vi lopp? Nej, då! Inga hinderfel? Jo, vi fick en del! Men...? Varför då dessa rosa moln??? Jo! Vi kom i mål!!! I det ena loppet, alltså.
Tänk att för cirka tre månader sedan såg Gromits "agilitykarriär" ganska totalt nattsvart ut. Men nu.... Vi kom i mål!!! Yes!!! :))))))
Okej, från början...
Det första loppet gick relativt bra - fram till A-hindret - som var det andra hindret på banan! *skrattar* Nja, nu överdriver jag. Men jag kände inte att jag hade mycket kontroll på Grompan, och när vi kom till slalomet (sjunde hindret), så blev det fel - och han flipprade ut totalt. Vi blev diskade på grund av för många vägran vid hopphindren efter slalomet. Jag själv var ganska värdelös, otydlig och mesig.
(När vi nu var diskade, passade jag på att ta Gungbrädan och Balansbommen på vägen ut från banan för att träna kontaktfälten.)
Först deppade jag lite grann över min uppstressade idiot till jycke, men förvånansvärt snabbt började jag istället tänka: Revansch!! (Och att jag måste hitta bättre starter.)
Efter l-å-n-g väntan - i iskall blåst - så var det dags för andra loppet (Det var två agilityklasslopp på dagens tävling). Gromit tjyvstartade även här, och for iväg flygandes över Balansbommen (andra hindret). Alltså inte en tillstymmelse till antydan till kontaktfältstagande. Jag stannar upp, sätter Gromit ned i ett försök att lugna ned honom. Sedan fortsätter vi banan - som går som på räls! Med andra ord: De (hela) 17,47 felpoängen vi fick kom vid det andra hindret (balansbommen) - 10 hinderfel och 7,47 i tidsfel som berodde framför allt på mitt "nedlugn-ingsförsök av utflipprad Grompa". Okej, jag måste alltså på något sätt få till mer kontrollerade starter. Nytt försök imorrn på Sthlm S:a BK i Ågesta.
Jo! Vi kom på 38:e plats av 77 starter, varav 34 diskade sig - men inte vi!!! :) Vad var det man sa om den där skadeglädjen...? ;)
Vill passa på att säga GRATTIS till Annelie och Lina som kom tvåa i dagens andra agilityklass-lopp. De vann en jätte-tjusig prisrosett med en lika tjusig plakett. Om jag minns rätt så kom de även femma i det första loppet. Dock utan dessa åtrovärda uppflyttningspinnar.
Sandra och Tindra placerade sig också mycket bra - minns nu inte vilken plats. Men det var typ på topp fem. Jag har för mig att det även gick bra för Sandras syrra Sabina. Vet inte om det blev några pinnar där.
Och så har vi dom där proffsen.... Haha! Nu retas jag. Dom där vinnarskallarna som blir mer eller mindre besvikna om det inte blir några uppflyttningspinnar. Eller... jag har nog fel. De blir nog glada - så där lite inombords - fast de inte erövrade toppvinster. Jag tycker att Eowyn, Dimma och Coda gjorde utomordentligt fina lopp.
Och själv är jag så rackarns lycklig att Grompan kom i mål - i alla fall ett lopp - och att han lever och frodas och mår bra. Vi kom i MÅL!! Jippee!!
Apropå ingenting: Jag var inte ett dugg nervös inför loppen. Vid ett tillfälle under bilfärden mot Västerås kom jag på mig själv att jag satt och "stor-log" när jag fantiserade om dagens kommande lopp. Jag är inte riktigt klok! Men det känns väldans bra. :)
Bilder kommer sen.... Nån gång....