Vi kom "nyss" (en definitionsfråga ;)) hem från Brukshundklubben efter medlemsmöte och en av mig icke planerad agilitybaneträning. Jag skulle ju åka hem efter mötet (efter skogspromenaden), men jag blev så sugen på att testa banan de andra (läs: de ambitiösa) agilityfolket hade byggt upp. Det var en ganska klurig, men rolig bana. Den hade visst varit med på Knivsta-tävlingarna i helgen. De flesta utav startfältet hade då diskat sig på lite olika ställen på banan.
Ibland blir jag så - positivt - överraskad av min lilla "B-hund" Grompis. Han tjyvstartade inte, han tog slalomet klockrent fast jag kom på efterkälken. Sedan blev det lite strul och skutt hit och dit, och fel tunnelingång. Men vadå??! Sedan in igen i rätt tunnelingång, och därefter glömde jag bort hur resten av banan gick. Jag hade faktiskt bara gått den EN gång. Det blev verkligen så uppenbart hur viktigt det är att man själv vet EXAKT vad man ska göra. Den minsta lilla pytte-tvekan i handlingen så är det kört - jycken far iväg dit man minst anar (eller nåt).
En bild på Wilbur från förr - när det fortfarande begav sig.
Jag och alla jyckarna var faktiskt och tränade igår (söndags). Till och med Wilbur fick köra lite agility, fast med bommarna nedlagda på marken. Va han tyckte det var kul! Man kunde riktigt se hans glädje gnistra i ögonen på honom när han forcerade slalomet. Visserligen missade han rätt ingång - men vem bryr sig?! Han är ju så rackarns snabb. En riktig utmaning för en ganska långsam förare som mig. Det gäller verkligen att vara kvick i handling-signalerna.
Idag känner sig Wilbur lite väl mör i kroppen, men jag är ganska övertygad om att han ändå tycker att det var värt det. Självklart är jag lite orolig för att han är stel idag. Tydligen värmde jag upp honom alldeles för lite, och ärligt talat blev det ingen nedvarvning alls i rörelse efteråt. Fy på mig! :(
Spirou fick förstås också köra agility i sitt sakta mak. Även han tyckte det var kul. Han småskuttade i slalomet och fick in i alla fall en gång en äkta fin "Platta tunnel-rullning". Precis som på den gamla goda tiden. Vilken lycka!!! Tyckte Spirre-Spirou, alltså.
Gromit fick en mer strukturerad träning: Starter inklusive själva antågandet mot första hindret, kontaktfält och slalom.
Han la sig ned på så gott som vartenda kontaktfält. Jag försökte verkligen utmana honom. Till slut - efter att ha hållt på en bra stund - lyckades jag få honom att sluta bjuda på rätt beteende. Haha! Vilken bra träning, va! INTE! Eller kanske ändå. Envist fick han göra om tills han la sig rätt på kontaktfältet - belöning - sedan la vi av.
Det allra sista vi gjorde var ett roligt och fartigt släpp på målraka med ett hyfsat bra hindersug.
Sedan satt alla tre jyckarna och jag och tittade på medan Marre och Crozza och Catherine och Xanto tränade. Detta var ju egentligen helt fel av mig. Hundarna skulle ju varvas ned. Inte ligga stilla och stelna till. Dumsnut till matte, det är jag det! Sorry, mina jyckar...