Haha! Eller så kan man placera dessa "mycket viktiga meddelanden" under kategorin skryt.
1. Jag har lyckats få Grompan att sluta fly fältet i panik när det är dags för örontvätt och örondroppar.
"Hur då?", är det kanske nån som undrar. Om du inte gör det så kan du hoppa över detta stycke som är kryddat av mängder av skryttrams. Hoppa ned direkt till nummer 2. Eller...? Hm..? Äh, hoppa över alltihopa. Läs en bra bok istället. Eller se en bra såp-opera på TV eller en dålig såp-opera. Man får ju faktiskt inte skryta så här som jag gör. Skäms på mig!
Men för er andra som fortfarande är nyfikna...
När det är öronrengöringsdags så brukar jag oftast göra det innan matdags. (hm.. väldigt mycket "dags" det blev då) Hundarna skuttar glatt med in i köket, i tron att de ska få sin middag/frukost utan "besvär". Ha! Tji får dom. De får alltså då maten som en rolig belöning efter "örontortyren".
Grompan har hitintills alltid meddetsamma han ser att jag - istället för matskålen - tar fram öronrensflaskan med tillhörande bomullstussar, ljudlöst och kvickt flytt in i sovrummet, hoppat upp i sängen, och lagt sig ned platt i förhoppning att jag inte ska finna honom. Han inbillade sig att han därmed skulle lyckas undkomma "örondränktningen".
Istället för att tjata och locka på honom, har jag helt resolut bara gått in till sovrummet, och med en lugn bestämdhet lyft upp honom och burit in honom i köket - utan att i princip säga något alls. Den allra allra första gången jag lyfte upp honom ur sängen så testade han faktiskt att morra åt mig. Detta ignorerade jag med ett litet förlöjligande muttrande. Gromit provade detta "morr-trick" enbart en endaste gång.
När jag satt ned honom i köket, så har jag sagt "Sitt!" När han då sätter sig, så får han en godbit som belöning. Sedan fixas öronen, medan jag ofta glatt sjungit "Örontvättarsången". Jag har absolut ingen aaaning om hur den går eller vilken text den har. Ärligt talat så har det nog blivit en ny version för varje tillfälle. Hur som helst så är örontvättsituationen alltid under en glad och lättsam stämmning. Gromit sitter stilla kvar utan försök till att rymma iväg.
Den senaste veckan har det varit en intensiv öronfixarvecka med tvätt och örondroppar (som ska i cirka en kvart efter tvätten) - två gånger om dagen - eftersom han har haft typ öroninflammation. I och med att jag har lärt mig exakt när han brukar försöka fly in i sovrummet, har jag kunnat föregå, och kommenderat sitt precis innan han flytt iväg. Numera slipper jag alltså gå in och hämtat tillbaka honom in i köket.
Igår (eller var det i förrgår) så gick jag in i köket för att ge honom örondropparna (en stund efter öronrengöringen som följdes av middagen). Grompan följer glatt efter - i tron att det kanske är matdags IGEN (önsketänkande), men stannar tvärt i hallen när han ser att jag greppar örondroppsflaskan. "Äh, kom igen nu Grompan!", uppmanar jag honom glatt, varav han faktiskt väljer att komma in i köket. Genast tar jag då steg bakåt för att "dra" in honom till mig. Han fortsätter att ta steg mot mig, visserligen med bakåtstrukna öron - men han kommer självmant till mig, och lugnt tar sina medicin. Han fick flera godbitar som belöning. Victory!! Duktig vovve!
"Nej, jag vill inte!" Gromit försöker gömma sig.
2. Nya numret av Hundsport (10/2010) kom för nån dag sedan. Först låg den oläst ett tag, sedan bläddrade jag igenom den, läste nån insändare (replik) om "Plock upp", Mickies kåseri (beundrade länge den ståtliga stor-pudeln på den motsatta sidan), Anders Hallgrens "eftertanke" och artikeln om testet av "anti-drag-dosan" (Klurig manick. Hur blir det om man själv drar/halar in jycken?).
Resten ögnade jag lätt igenom (för att läsa mer noggrannt senare). Avslutade det hela med Lindströms Hundar. Innan jag la ifrån mig tidningen kollade jag rubriken på "från våra läsare" för att se om den skulle locka mig till att läsa kåseriet. Eftersom jag inte riktigt förstod rubriken "En via Dolorosa-vandring" (jag är tydligen inte allmänbildad*), så valde jag att lägga ifrån mig tidningen, ta av mig glasögonen och virade in mig i filten för att slumra in istället.
Igår kväll fick jag ett meddelande på Facebook från Louise. Jag begrep absolut ingenting. Men tack vare Carinas kommentar, så greppade jag förundrat Hundsport för att kolla vad sjutton de talade om. Nu upptäcker jag att detta ovan nämnda kåseri är mitt (som jag kallar "Fyra hundar och en tävling"). "Men...??? Hur??? Vad är det här?!!!, utbrister jag högt för mig själv, "Hur sjutton har dom fått tag i den här?!" Sedan minns jag lite vagt att visst skickade jag in ett kåseri till tidningen för lääänge sedan. Jag kollar upp min "skickat-mail", och finner att jag för TVÅ ÅR (!) sedan skickade in detta kåseri till Hundsport. Jag hade totalt glömt bort detta.
Roligt och lite hedrande att få något publicerat - i en riktig tidning! :))
Visserligen har de ändrat lite här och där... Om ni vill läsa originalet finns det här.
Numera har man hundgrindar i bilen som underlättar en hel del.
Fyra vilda monster.
Och nu förtiden är det mest tygburar som gäller.
"Lugn och ro" - ja, faktiskt.
* Numera - tack vare google - så är jag mer allmänbildad än förut. Nu vet jag vad en... vad hette det nu igen..? Dolorosa-vandring är för något.