Jag har undrat och funderat i flera dagar, veckor nu: "När kommer det?" I går - eller rättare sagt: natten till igår - så kom det. "Vadå?!", funderar ni. Jo, Gromits nästa epilepsi-anfall. Det kom så där vid strax före tre på natten. Jag tror att det faktiskt var Spirou som väckte mig: "Hjälp! Lill-brorsan är så där läskig igen! Matte vakna!" Gromit låg på golvet intill soffan (ja, jag sov - igen - i soffan). Han var precis i början av anfallet, då han böjer sig sådär otäckt stelt åt sidan med glasartad, hemsk och orolig samt nästintill skräckslagen blick. Undrar hur medveten över situationen han egentligen är?
Det inte mycket att säga om själva anfallet. Rutinerna flöt på ungefär som vanligt. Jag minns i alla fall att Gromit och jag gick ut på tomten klockan tre på natten. En knapp halvtimme senare släppte jag ut Spirou och Wilbur, och hundarna var åter förenade - till Gromits STORA lycka! De andra var som vanligt inte lika lyckliga över lill-brorsans mycket burdusa hälsningsritualer (slagsmålrisken - på grund av missförstånd - hänger i luften). Spirou och Wilbur var förresten inte heller lyckliga över att de nyss var instängda i sovrummet. De skällde uppfordrande att jag skulle släppa ut dom. Jag minns att jag blev hiskeligt irriterad på dom. Gromit bör ju ha lugnt omkring sig, och en lugn matte. Men plötsligt så fick jag ett vredesutbrott, bankade på sovrumsfönstret (jag och Gromit var ju ute), och röt åt dom att hålla truten därinne. De tystnade.
Här är det "tvärtom"; Gromit kikar ut genom vardagsrumsfönstret.
Jag minns också att jag var väldigt trött, ville allra helst ligga kvar i varma soffan och sova. Skulle ju upp igen strax före sju - alltså om knappt fyra timmar. Men jag vet sedan tidigare att det är ingen idé att gå in, för Gromit är så speedad efter anfallet. Det tar ett tag innan han kan slappna av, och då är det bättre att han får fritt spelrum för att rusa omkring.
Det blåste iskallt ute. Halva min tomt består av ishal blankis, ville inte ramla pladask och slå ihjäl mig när vi strosade runt på tomten. Den andra halvan av tomten består av djup snö, där skaren så där nästan håller att bära ens tyngd - man sjunker dock ofrånkomligt ned med benet i snön. Och det känns kallt, eftersom snön på något märklig sätt alltid lyckas komma in i stövlarna - trots att dom har högt skaft. Hatar att bli blöt om fötterna.
Nu när den värsta stressen hade gått över började jag åter att känna att jag egentligen var ganska kissnödig - och toan fungerar fortfarande inte som den ska. Jag kom även på att jag inte hade känt av "dumma foten" som på sistone har varit dum nog att göra så pass ont att jag ibland haltar. Men nu så ömmade den bara litegrann.
Sedan funderade jag ganska länge på vilken veckodag det egentligen var. Till slut kom jag fram till att det var onsdag - mycket tidig onsdagsmorgon.
Spirou och Wilbur skuttade runt mig lite uppfordrande. "Kan du inte slänga ut lite godis?" visade de envist. Grompan svischar om och om igen förbi oss, hakar ibland på litegrann i godis-tiggeriet, för att sekunden senare svischa iväg igen. Men på grund av slagsmål-risk med ett stycke hund som ännu ej är vid sina sinnens full bruk, så avstår jag den sedvanliga godis-söket ute på tomten. Oron över EP-Grompan känns tråkig att behöva vara med om.
Hur som helst så minns jag att jag tyckte att allt liksom kändes... motigt; Epilepsi-oro, isbana, djup snö, iskallt, kissnödig, ingen fullt fungerande toa, dumma foten som ibland värker och iskall blåst. Men... jag minns att min nästa tanke var: "Fast.. det skulle ju ha kunnat regna, så man blev alldeles dyngsur också. Och det gör det ju inte!" Jag tittade upp mot den stjärnklara himlen. Beundrade Karlavagnen en stund. Den lyste så tydligt och klart strax snett ovanför mitt huvud (fast på ett gaaanska långt avstånd). Någon minut senare, cirka en dryg timme efter Gromits anfall, gick vi - jag och hundarna in.
Alla i soffan - som vanligt (fast vid ett annat tillfälle).
Väl inne så la sig jyckarna strax i varsitt hörn av soffan. Gromit frös så att han skakade. Han hade ju därute käkat en massa isbitar, eftersom han blir törstig (och hungrig) av kroppens krampanfall, som tär en massa energi. Gromits mage var nog iskall. Jag bäddade in honom i en filt, där han låg tätt intill Spirou, och bakom min rygg. Han hade riktig frossa, och han jämrade sig i takt med frossan, min stackars lilla hund.
Jag brukar ofta fundera på att jag är allt Gromit har; Det är jag, som matte, som är den som alltid ska ta de rätta besluten, att jag är den enda som står bakom Gromit, som står på hans sida, som skyddar honom, som kämpar för honom, som tycker så mycket om honom, min lilla gullfjupp(!)
Den 14:e april ska jag skjutsa Gromit till Ultuna djursjukhus. Sedan ska jag hålla tassen medan han träffar denna proffs-veterinär. Undrar vad hon kommer att säga....