Ja, så sa jag, elak och fortfarande ganska bedrövad som jag är, till min lilla Pingu för cirka en vecka sedan när han såg sådär extra söt ut. Direkt efter jag hade spontant sagt orden, så fick jag genast dåligt samvete över att jag är orättvis. Lilla Pingu kan ju inte rå för att han är "istsället för". Min lilla bus-Pingu.
Saknaden av Gromit är där; numera nästan hela tiden. Och det stör mig lite; att det finns stunder då jag inte saknar honom. Jag är rädd att glömma, vill aldrig glömma, får inte glömma. Min bästa lill-Grompa. ♥
Jag tycker om att tala om Gromit; jag vill tala, berätta, visa bilder på Gromit. Min älskade hund. Han var ju bäst! Han var min "once in a lifetime"-hund. Visserligen har jag hittills haft tre "once in a lifetime"-jyckar, men de andra två, Baloo och Keaton, fick leva hela sina liv. Det fick inte min älskade Gromit. Vi hann liksom inte bli "klara" med varandra.
Det finns dock fördelar med att inte ha nån hund med epilepsi. Till exempel härom dagen då jyckarna fick vara kvar i bilen medan jag gick och handlade. Jag behövde inte alls vara orolig över att någon hund skulle få ep-anfall. Visserligen hände det aldrig att Grompan fick anfall sådär mitt på dagen, men risken var ändå större att han skulle få anfall, än att någon av mina andra hundar skulle få det. (Hundhypokondriken med ett visst sunt förnuft har talat. ;))
En annan fördel är att slippa passa alla piller-tider, och att slösa bort massor med tid med att köa på apoteket, samt för inte tala om att slippa lägga ut mängder med pengar för piller och veterinärbesök. Det finns stunder då det är väldans behändigt att ha hunden försäkrad.
Fast den största fördelen med att inte ha en ep-hund är att man slipper den där gnagande oron som tär på en ständigt - varje dag, twentyfour/seven.
Men....
Den största nackdelen är....
... att Grompan inte är här hos mig. ♥
Fyra månader av stor saknad.
