Nu är en massa bilder hitlastade. Det tog typ 20 år. Minst! Nån gång i framtiden, så kommer jag att skriva dit lite text om varför dessa bilder är här, och vad de egentligen föreställer och illustrerar och så... Sen nångång... inom en snar framtid... nångång.. typ sen, alltså.
Dom här bilderna har förresten inte mycket med det jag i det förra dagboksinlägget tänkte skriva om. Bara så ni vet.
Okej, första bilden. (Nu har det det blivit "en snar framtid, typ sen".) Pingu i Fängelseskogen. Det var typ evigheter sen vi gick där sist. Det var knappt vi kände igen oss (lätt överdrift). Här står Pingu och är lite skrajsen. Gissa varför? Jo, en gök kokoar. "Vad är det där för hiskeligt läskigt ljud?!", spanar Pingu på darrande ben. Han stannade till flera gånger och spanade oroligt bort mot gök-kokoandet. Han till och med klämde till med ett par "skrämma-iväg-läskiga-saker-och-ljud"-voff. Ja, vad säger man?
Här har vi som kontrast till skrajsna Pingu en lirare som visar sig på styva linan, eller en trädstam då; Wilbur skulle envist skutta upp och balansera. Ja, är man snart 14 år och sex månader så vill man göra så. För så har man alltid gjort! Så det så!!
Här är Pingu och jag helt själva i "Fängelseskogen-fast-på-andra-sidan"-skogen. De andra hundarna fick stanna hemma medan Pingu och jag roade oss kungligt i skogen. Orättvist, va!
Och här har vi feg-Pingu igen. Längre än så här vågade han inte ta sig ut i vågornas kluckande vågspel (eh?). Han är drygt ett år - och har ännu inte tagit ett endaste simtag med sina tassar. Man skäms, ju!
Fast lite stilig är han ändå på sin tron av sten. (Eller är han det? Tycker han ser lite konstig ut på bilden)
Haha! Ja, vissa hundar... är ju inte så himla mycket bättre... Det här är en relativt gammal bild (tror jag glömt visa den). Spirou, Wilbur, Linus och jag gick i fårhagen. Och vet ni vad vi stötte på där? Jo, FÅR!!!
"Vad är det där för hiskeligt hemska varelser? Och hur låter dom egentligen? Huva!!", spanar Linus oroligt. Spirou och Wilbur couldn´t care less.
Linus spanade faktiskt oroligt bakåt läääänge. Om de där hiskeligt hemska varelserna skulle förfölja honom, så var han beredd.
Visst har jag visat dom här bilderna förut? Eller? Synd att Wilburs fina lila flexikoppel och matchande lila halsband inte riktigt kommer till sin rätt på bilden. Han är annars väldans stilig.
Här är Pingu och Linus ute själva i Stava-skogen. Ja, jag är förstås med. Gammelhundarna Wilbur och Spirou fick stanna kvar hemma.
Dumma matte (Pingus åsikt.. okej, det är nog Linus åsikt också, om jag tänker efter) fick för sig att gömma godis i barken på några träd. Här väntar Linus och Pingu otåligt på att jag ska bli klar nångång. Som synes är Pingu måttligt road.
Linus fattade grejen direkt!!
Till skillnad mot Pingu som bara lallade runt omkring istället.
Envis Linus skrapar med tassarna för att få loss godbiten. Pingu fortsätter sitt lallande runt omkring oss.
"Öh, vad pysslar du med?", kollar plötsligt Pingu läget.
"Det ska du f-n skita i!!", morrbjäbbar Linus som svar. Ingen, och absolut inte Pingu, ska få fatt i Linus utvalda godbit.
Men titta! Team-work, eller? (nja, de jobbar åtminstone sida vid sida - utan tjafs)
Och nämen titta här!! Det gick till sist upp ett ljus för en viss liten odåga till jycke.
Pingu må vara en fegis när det gäller kokoande gökar och böljande vågor, men veterinärer och djursjukhus räds han inte. Här har han egenmäktigt, och på eget bevåg klättrat upp på undersökningsbordet. Jag hann tyvärr inte ta bild medan han hävde sig envist upp. Tokhund!
Veterinären uppskattade dock att Pingu var något försigkommen (en lätt underdrift), men det blev dock liiiite jobbigt när Pingu hela tiden nyfiket, envist och djupt ingående skulle undersöka precis allt som hon fixade med - både på honom och på Spirou och överallt annanstans. "Vad gör du nu?", frågade han närgånget när det skulle lyssnas på hjärta, kännas på leder, mage etc och stickas för blodprov och så vidare. Självklart skulle även alla prylar, nålar etc närgånget och minutiöst undersökas.
Nu är vi hemma efter veterinärbesöket. Det syns inte så bra på bilden, men Spirou har fått en inbyggd vattenballong under nackskinnet.
Spirou hade hög feber och var slö samt blodvärden var lite halvdåliga, men inte alarmerande, men ändå. Det visade sig sen på provsvaren att han visar positivt för borrelia. Anaplasma-provsvaret har i skrivande stund inte ännu kommit.
Febern är nu borta och han är pigg och glad, men hans "bakvagn" är under all kritik; "tasstestet" var jätte-negativt, och han är vinglig och dan i "bakvagnen" ("tasstest" = man böjer bakåt tassen så jycket typ står på tå, och så ska ju jycken sen reflexmässigt vicka tillbaka tassen till rätt köl, men det gör inte Spirre). När han har tillfrisknat efter borrelia-kuren, så ska vi undersöka det här.
Rubrikens siffror är förresten inte nån sån där GPS-koordination, utan Spirous febersiffror de senaste dygnen.
Vad är det här då för bild?
Jo, Pingu på Sommarcupen - som startande tävlingshund! :)
Den här dagen har jag ju längtat efter i över ett års tid - och äntligen var den här. I bilen på väg mot brukshundklubben så hade jag ett stort fånigt leende på läpparna: "Tänk nu är det dags! Pingu och jag ska tävla tillsammans - ute på agilityplanen, där vi hör hemma!"
Efter en sån lång frånvaro så var man där - igen!
Hur det gick? Jo, över förväntan, men samtidigt också som jag trodde. Hur det nu går ihop? I Blåbärsklassen gick det bättre än jag trodde. Min största miss var när jag liksom glömde kolla hunden; jag trodde att Pingu hade klockrent rusat in i en tunnel, med det visade sig att han hade sprungit bredvid och bort för att lite lätt kolla in långhoppets nummerskylt. Men resten av banan gick hur bra som helst för att vara en rookie-hund.
Vi ställde även upp i ordinarie Hopp- och Agilityklasserna, men där är ju banorna egentligen alldeles för svåra för Pingu - och även för ringrostiga mig. Fast vad gör det? Huvudsaken att man har kul. Jag blev positivt förvånad över att han klarade att hoppa på så höga hinder, 55 cm. Femtio centimeter är annars det högsta vi har tränat på. Jag tror han bara rev ett hinder.
I Agilityklassen körde vi en egen påhittad bana eftersom Pingu ännu inte kan något balanshinder. Det mest positiva i det loppet var att han grejade slalomet! Längtar redan efter nästa onsdag.