Alltså på det där varg-seminariumet som var igår. För att fatta mig kort, svar: Ja!
Jaha, då var det avklarat. Vad ska man skriva om nu då? Jo, snön har nästan smält bort nu. Det gör mig ingenting. Just nu är det Skavlan på TV. Repris från i fredags. Jo, vet ni vad?!!! Min kaktus BLOMMAR!!!!!! Verkligen kors i taket! I detta hus (eller rättare sagt stuga) lever (förutom mina hundar och jag samt en å annan skogsmus, lite spindlar och några stycken dammkvalster) tre blommor. Tja.... lever och lever? Det är en definitionsfråga.
De står på fönsterbrädan mitt emot soffan i vardagsrummet, snett bakom TV:n. Med andra ord så är de i mitt blickfång jämt och ständigt. Trots detta - att jag hela tiden ser (och nästan till och med hör) hur de förtvivlat skriker efter vätska - så behagar jag mig alltför sällan (läs: aldrig) att resa mig upp och göra nåt åt saken. Vattenkannen står på fönsterbrädan bakom TV:n. Oftast välfylld. Men... man ska ju skjuta upp allt till sen, eller hur?
På denna fönsterbräda har jag - på förekommen anledning - tagit bort alla blomväxter.
Sankt Paulan (heter det väl) befinner sig nog litegrann i gränslandet mellan liv och död. Blomman intill (för mig okänd art, den är grön med tjocka rundformade blad, har inte en tillstymmelse till blommor på sig, men har haft en gång i tiden, anno tjugohundra... ) påminner mer om det lutande tornet i Pisa än en frodande välmående blomväxt. Längst till höger står denna - nu blommande - novemberkaktus med lite illavarslande gulgröna blad (Hm..? Har kaktusar "blad"?).
Just det! Det står faktiskt en till blomma - i vas, med helt avdunstat vatten - på denna fönsterbräda. Den har stått där... sen ett halvår tillbaka. Snittblommorna är helt vissna och bruna. Förutom tre stycken blå.. fel! ...dammblå ena som nu har blivit typ torkade.
Tja... vad ska man skriva om nu, då? Tar en liten paus.... Nä, jag kommer inte på nåt mer...
Här en annan blomma "från förr".
Jo!!! Varg-seminariumet! (Att jag har så himla svårt att skriva seminaru.. seminariumet! Varje gång jag skriver seminari... Oj, jag gjorde rätt! Annars har jag varje gång jag hittills skrivit detta ord bytt plats på i:et och u:et i ..ariumet.)
Tänk hur kunskap kan ändra ens tänkande och nästan helt eliminera ens oro.Om (ja, jag är en ifrågasättande själ) de två föreläsande personerna håller sig till sanningen, så känner jag mig nu mycket mindre orolig än innan. Inte för att jag var sååå himla orolig före att mina hundar skulle kunna bli vargattackerade, men ändå. Och visst, risken finns, men... de kan råka ut för annat hemskt också. Allt från sjukdomar, fästingsmitta, ilskna viltsvin och älgar samt aggressiva främmande jyckar till att ramla ned i stup eller bli överkörda av bilar. Och hitintills har vi klarat oss. Eh... Fast om man vänder på det, så nu får man - eller behöver man verkligen det? - även se upp för vargar.
Men det är nu här denna kunskap spelar in. Jag har med åren lärt mig att jag inte ska ha lösa hundar intill trafikerade vägar. Det vill säga: om jag inte vill leva "on the edge of danger" och utsätta mina hundar för "onödig" fara. Faran finns därute överallt. Himlen kan ju faktiskt ramla ned över ens huvud. Om man ska tro på de gamla gallerna. Ni vet Asterix, Obelix och grabbarna. Och lilla Idefix. Gallerna var ju absolut inte rädda för någonting här i världen - förutom att himlen skulle ramla ned över deras huvuden.
Eh....? Man ska inte släppa mig lös så här intill en dator. Var sjutton kom Asterix och gallerna in i detta dagboksinlägg som egentligen skulle handla om gårdagens varg-seminarium?! Jippeee! Jag gjorde rätt - igen - med i:et och u:et!!! Jag har äntligen lärt mig!
Nej, skärpning! För att fatta mig kort... ;))) Mina fem frågor jag undrade över tidigare (dagboken 2/11):
Jo, först måste jag påpeka att texten och exemplen är min fria tolkning av det som sades på seminariumet.
1. Hur nära går en varg? Tja, vem vet. Men de är skygga mot människor. Ett ganska talande exempel: När forskarna skulle kolla valparna som föddes här i Riala-reviret, så flydde det vuxna vargparet, alltså föräldrarna, från lyan. De lämnade med andra ord sina ungar i sticket för att rädda sig själva. Kanske inte så trevligt för valparna, men rätt så "bekvämt" för oss människor. Vargarna "resonerar" väl som så: Bad luck! Vi får fixa nya valpar nästa år.
Så med andra ord, om man som människa för oväsen vid skogspromenad med hund och håller jycken i ens direkta närhet, så borde det inte vara någon större fara. Men... visst kan även en varg vara knäpp. Precis som en främmande tamhund man möter i skogen kan vara så.
Att man har god lydnad på sin egen hund underlättar allt.
2. Plinghalsbandens ljud är ett ljud som inte hör skogen till. Därmed borde vargen skygga ljudet. Fakta (om det stämmer, ifrågasättande Kärran är vid tangentbordet) tyder på det. Flera tusen plinghalsband har delats ut (kommer inte ihåg det exakta antalet), men det är bara tre (eller var det fyra) plinghalsbandförsedda hundar som har blivit varg-attackerade. Så att plingandet skulle locka till sig vargen är föga troligt.
En annan anledning till att plinget antagligen inte lockar till sig vargen är att situationen att en plinghalsbandförsedd hund och varg alltför sällan stöter ihop. Det sker för sällan för att vargen ska lära sig sambandet. Jämför med att du säger "Sitt!" åt din hund, som ännu inte har lärt sig kommandot, typ en gång i veckan (eller ännu mer sällan). Jag tvivlar på att denna hund någonsin kommer lära sig sitt-kommandot eftersom retningen är alltför sällan.
Visserligen är vargar mycket bättre på problemlösningar än tamhunden. Till exempel hur man tar sig ut från en inhängnad. Hunden däremot är dock mycket mycket bättre på ovan nämda typ av inlärning (betingad inlärning heter det väl på sånt där fackspråk), som vargen är ganska värdelös på. Det finns alltså en anledning varför man inte har - eller kan ha - vargar som lydig förig tamhund.
3. Samma sak som i punkt 2 gäller med skällande hundar.
4. Om man nu råkar - mot förmodan - stöta ihop med en varg, så för oväsen och försök skrämma iväg den. Gör dock icke detta mot en björn!
5. Frågan om varför den nu så skygga vargen rör sig i/intill bebyggt område, så är svaret: Ja, varför inte?!
Så länge inga människor syns/hörs till. Andra vilda djur som rådjur, grävlingar, rävar, igelkottar etc gör så, så varför skulle inte vargar göra det? Till och med älgar traskar ju ibland genom tätbebyggda områden.
Det gäller ju att minska vargens motivation att vara där. Skrämma iväg, och att inte förvara ätbart tillgängligt för de vilda djuren.
Som exempel vid jakt i skogen, så flyr allt vilt området. De kan ju inte veta vem/vilka som människorna jagar. Men så fort jägarna har knallat hem, så kommer ju viltet tillbaka. Samma sak gäller inne i samhället, där djuren oftast rör sig fritt ute på gatorna nattetid när de flesta människor ligger tryggt i sina sängar och sover.
Samma sak gäller även min lilla söta skogsmus som huserar runt litegrann här hemma hos mig. Och fåglarna ute vid fågelbordet; Så fort jag eller hundarna är i närheten flaxar de iväg till behörigt avstånd. De flyr inte några längre sträckor. Det slösar för mycket energi. Direkt efter jag eller hundarna passerat flyger de tillbaka till käket igen.
Brist på vargbild - en hyena á la Disney.
Helhetsintrycket på seminariumet (lyckades trycka rätt igen!):
Det var bra att föreläsningen började med vargens beteenden, och sedan hundens för att slutligen komma till när det eventuellt blir konflikter, som då blev mer lättförståeliga.
Det var smart av tjejen från länsstyrelsen (kommer inte ihåg namnet på henne, sorry) att börja med att förtydliga att det är politikerna som bestämmer varg-frågorna. Länsstyrelsen etc bara förmedlar forskning och dylikt. "Don´t shoot the messenger, please", typ.
(Anm. 20/11, hennes namn är: Hanna Dittrich Söderman.)
Det var också mycket smart av huvudföreläsaren Tobias Gustavsson att börja med att berätta att han själv bor mitt i ett stort varg-revir med sina hundar. Han kan till och med ibland höra inne i sitt vardagsrum hur vargarna ylar där ute i skogen. Hans hundar har aldrig blivit varg-attackerade. (Eller "ofredade" när de löper.) Men han berättade att om de skulle bli attackerade, så skulle det naturligtvis vara en oerhörd sorg och förtvivlan från hans sida.
Tobias själv är - förutom etolog - även jägare. Därmed kan man anta att han är objektiv i frågan. Han skulle självklart kunna ljuga, men varför skulle han göra det? Han drog sig inte heller för att visa otäcka bilder på vargdödade hundar, och han beskrev kort hundarnas förfärliga sår.
Han föreläste med stor humor (åt det krassa jordnära hållet, och ibland näst intill på morbid humor. Med andra ord: humor i mitt tycke), som gav många skratt från "publiken" (det heter åhörare, va?). Jag gillade verkligen honom, och jag skulle inte alls ha något emot att gå på fler föreläsningar som han håller (om han nu gör det).
Förutom att han var en duktig föreläsare tycktes han även ha ungefär samma värderingar och tankar som jag själv har i ämnet hundhållning och -träning i allmänhet.
Tobias Gustavsson var djärv nog att påpeka viss kritik till både forskare, jägare, hundcoacher och allmänt hundfolk. Han visade även stor medkänsla och förståelse till de jägare som faktiskt verkligen bryr sig om sina jakthundar. Alla släpper inte sina hundar "vind för våg", utan tränar sina jakthundar. Tobias påpekade dock att många av våra jakthundar borde verkligen få en bättre inlärning innan de släpps ut i markerna. Till exempel ska hunden spåra rätt byte - absolut inte varg. För då.... Ja, ni fattar.
Tyvärr blev det lite tekniska strul i början av föreläsningen, men det blev nästan bara lite komiskt och mänskligt på nåt vis. Föreläsningen filmades, som ska visas sen på länsstyrelsens hemsida. Haha! Undrar hur den filmen verkligen blir? Lycka till med redigeringsarbetet!! Hihi!
(Anm. 20 nov. Här finns länsstyrelsens dokumentationsfilm.)
Tråkigare var dock att det hela avslutades lite... så där... lite vagt, typ. Det hela hade dragit ut på tiden, och de flesta ville höra mer samt en del hade fler frågor. Men de som var tvungna att gå därifrån började dra sig till dörren, så det blev lite stökigt med folk som gick omkring. Det hela blev absolut inte bättre av att en person (som först hade i mitt tycke en mycket vettig åsikt) skenade iväg med sin fråga, som egentligen bara flöt pladdrande iväg till en.... ja, inte vet jag! Det blev lite dålig stämning kan man säga, tyvärr. Synd, på en annars mycket informativ och bra föreläsning!
Sedan kan man ju undra om föreläsarna verkligen delar med sig all fakta. Om, eller rättare sagt: hur mycket som hemligstämplas på grund av viljan att skydda vargarna (och människorna) mot illegal jakt och annan allmän mänsklig nyfikenhet.
Det är liiite mystiskt med den här vargen som har setts i Flaxenvik strax intill Åkersberga. Enligt pejlingsignals-grejerna så har den inte varit där. Var det då en annan varg, eller var det ingen varg där överhuvudtaget. Och i så fall, vad var det då?
På frågan om vad som kommer hända med de fyra valparna som föddes i våras i Rialareviret blev - det krassa - svaret: Ja... troligtvis kommer de bli trafikdödade....
Nu borde jag ha en bild på en varg här, men Wilbur får duga. Det är ungefär samma sak - inuti. Ja, Wilbur själv tror det ja!. ;)
