Igår vaknade jag först till lite smått, så där vid strax efter sju. På radion spelades Verve med Bitter Sweet Symphony. Det är en av dom bästa låtarna som finns - jag njöt en stund - sedan somnade jag sakta om till tonerna...  Kanske en halvtimme senare, vaknar jag av tre stycken mysiga och goa hundnosar, som sniffar mig lugnt och stilla i ansiktet. Det var Spirou, Gromit och Wilbur. Bruce Springsteen med Badlands spelas nu på radion. Jag är ingen Sprängsten-fantast, men den låten är faktiskt mycket bra. Allra helst att vakna till på morgonen, samtidigt som man blir gosad av tre underbara hund-nosar. Det jag uppskattar mest är att dom har munnarna stängda - inga obehagligt blöta slickningar eller dålig andedräkt flåsande i ansiktet - det är bara mysigt.

    Jag reser mig upp när Badlands är slut, och jag öppnar ytterdörren samt slänger ut en näve godis, så att jyckarna går ut ordentligt. Keaton vaknar, och lufsar ut för att leta upp godbitarna (hans dietmat). Jag ser nu att det är sol på trappan. Jag går tillbaks in för att sätta på mig vinterjackan (ganska kyligt på morgonen), och sätter mig på trappan i det tidiga solskenet. Med vinterjackan på mig kändes det som om jag hade ett mysigt täcke om mig, där jag satt i solen. Jag lyssnar på denna ljudmatta av alla vår-fåglarnas kvitter, samtidigt som jag studerar mina godis-sökande hundar. (Det enda som stör idyllen är ljudet från trafiken på 276:an.)

    Keaton har nu gått bort en bit. Han rullar sig i det ännu vissna vår-gräset och i den fuktiga mossan. Det ser ut som han njuter av morgon-rullningen, där för sig själv en bit från de andra. Wilbur, Spirou och Gromit har efter att även de varit utspridda runt tomten och gjort det nu hundar gör på morgonar, nu upptäckt att jag sitter på trappan. De vill alla gosa. Tre hundnosar turas om att bli klappade och smekta.

    Jag förundras lite över Wilbur och Gromit, som för någon månad sedan verkligen HATADE varandra. Nu så accepterar de varandras existens. Keaton upptäcker oss. Och även han vill ha en gos-stund. Det är inte vanligt! Fast han har sin egen teknik. Han är en "rump-gosare". Han kommer först där med nosen, men genast när man börjar klappa, så vänder han sig om för att få lite "rump-kli". Om jag slutar, så vänder han sig om igen, för att uppmana mig att fortsätta gosa, och när jag klappar, så vänder han baken mot mig igen. Han tycker kanske det känns säkrast att ha den "vänliga sidan till". Efter ett tag tycker Keaton att det var nog, så han gick bort en bit för att lägga sig. 

    Gromit och Wilbur nosar lite försiktigt på varandra (!), och jag fortsatte att förundras över det - i fem sekunder kanske - DE RYKER IHOP! Det var inget morr, spändhet eller nåt sådant uppenbart sekunden innan.Jag blir förbannad och särar på dom - inga problem med det. Sedan fortsätter vi morgon-goset i solskenet, precis som inget har hänt. Kort stubin, och absolut ingen långsinthet där inte!

Senare på eftermiddagen, efter den vanliga vecko-borstningen av fyra hundar. Jo, denna helg blev det även rakning av Keaton-öron, vilket jag gör varannan vecka pga hans kroniska öron-problem - "Mer luft åt Keaton-öron!". Wilbur fick nos och tassar rakade. Det är faktiskt lite märkligt att han så gott som är totalt avslappnad när jag rakar tassarna. Han som annars verkligen ogillar att man rör vid dom. "Morr, morr - låt bli", rycker han envist bort tassen varje gång jag "råkar" röra vid dom vid andra tillfällen. Rakning av nos gillar han dock inte alls, men det accepteras - dock motvilligt, som sagt. Kan... eventuellt ha med att göra att jag en gång lyckades nagga honom med trim-maskinen. Ärret syns fortfarande - Oops! Hur sjutton jag lyckades med det, vet inte jag! Jag var väl klantig, kanske.. Wilbur instämmer!!

Efter en liten fika-stund, så sätter jag igång med byte till sommar-tassar på bilen. Medan jag förbereder; rullar fram däcken som ska på, lossar skruvarna på de som ska av etc, är alla jyckarna med. De ska alla mer eller mindre ivrigt "hjälpa till". Rullning av däck nedför den lilla backen tyckte Gromit var mycket roligt och spännande: "Hihi! Jag blir "jagad" av bildäck! Haha!", skuttade han vigt åt sidan runt däcken.

    När det är dags att "lyfta upp" bilen, så åker alla jyckarna in i huset, och jag låser dörren (Spirou = dörröppnare). Jag vill inte vara orolig att nån hund kläms fast under bilen om olyckan mot all förmodan skulle vara framme. Hundarna "låter lite diskret" där inne i huset: "Vadå?! Vi vill också hjälpa till, ju!"

    Själva tass-bytet på bilen börjar med att "fälg-skydden" vägrar först att lossna.- Bu! Och suck! :(

    Lossningen av skruvar - inga problem - med hjälp av ett lite längre rör runt "fälgkorset". Ja, jag vet inte vad saker å ting egentligen heter. Det är inget fälgkors utan mer som en gigantisk sex-kantsnyckel. Inte vet jag vad det heter! Spela roll! Utan hjälp av röret skulle det vara totalt omöjligt att lossa skruvarna. Jag blir varje gång lika förvånad vilken skillnad lite teknik gör!

    När det första sommar-tassen är på och nedhissad, blir jag påmind om att det var ju typ pys-punka på det. Bläh! Min bil är lite halt på vänster baktass! När jag hade lyft upp bilen på motsatt sida, så undvek jag att kolla hur "halt" min stackars bil egentligen var på baktassen. "Vill inte se eländet! Måste hälla i mer luft snarast", påminde jag mig själv om och om igen, medan jag satte på de andra sommar-tassarna utan problem.

    Innan jag sätter igång för att dra åt alla skruvarna, så låter jag hundarna komma ut. Alla blir överlyckliga! Det leks och brottas och jagas och även försök till att "hjälpa Matte med bilen". Jag och hundarna har lite olika uppfattningar om vad "hjälpa till" egentligen är.

    Wilbur och Gromit hade faktiskt drag-kamp om en ganska lång pinne. Det gick bra! Lite otroligt! (Får väl erkänna att jag styrde upp det lite grann. Där var det istället matte som envist "hjälpa till".)

Efter alla bilprylarna var bortplockade var det dags att åka till macken för påfyllning av luft. Jag har i hela mitt "bil-liv" ogillat just detta moment i bildressyr: Att hälla i luft i däcken. Anledningen till detta är att "hälla-i-luft"-manicken (eller apparaten om du hellre vill kalla den för det) och jag i alla år haft meningskiljaktigheter; Jag vill har i mer luft. Manicken häller i mindre luft! Eller rättare sagt: Den pyser ut luften från däcket istället. Fast nu hade macken en ny "hälla-i-luft"-pryl. Den var absolut mer medgörlig - Vi kom faktiskt genast överens!!! Min bils vänstra baktass fick mängders mängder med luft i sig. Så nu ett tag haltar han inte längre. Givetvis kollade jag även de andra tassarna...

    När jag kollar den sista tassen, så lyckas jag...

Hur sjutton lyckas man med att tappa greppet om den lilla gummi-ploppen som sitter på ventilen, så att den ramlar BAKOM fälgskyddet!!! Jag suckade, skakade på huvudet och skrattade lite för mig själv. Det var så komiskt! Skydden som var så svåra att få bort, och jag hade precis tvättat rent mina totalt nedskitade händer. De hade ju efter däckbytet blivit helt svarta med fina smutsränder under naglarna - Eh.. använda skyddshandskar.. Vad e det?! Nu var mina händer rena och insmorda, doftande mild sommaräng... Ville inte smutsa ned mig igen! Men... A man gotta do what a man gotta do! Jag fick faktiskt loss fälg-skyddet utan verktyg, så jag fick fram den lilla gummi-ploppen. Detta apropå Wilburs ovan nämnda påpekan om sin mattes klantighet...

Wilbur balanserande en godbit på nosen - Han har inte"ärvt" sin mattes klantighet! (Denna konst har min bror, Wilburs daghusse, lärt honom.)

(Jo.. Jag blev smutsig om händerna igen.)