Oj, vad länge sen det var sen sist! Anledningen till detta uppehåll är för att jag helt enkelt inte haft nån lust - och då låter jag helt enkelt bli. Så det så!
Jag skulle ju berätta om kennel Rowntree-30-års-jubileum-ballunset, ju! Här kommer det...
Jag som väldigt sällan är sjuk passar - så påpassligt - på att bli krasslig inför detta enda evenemang som jag har planerat sedan läääääänge att vara med på. Ja, det bestämde jag för så lääänge sedan att Gromit fortfarande levde. (Jaha! Där kom den också!) Jag hade anmält alla tre hundarna till skoj-utställningen och Spirou till skoj-agilitytävlingen. Anledningen till att jag benämner detta med "skoj" är dels för att i inbjudan så stod det "kom som du är", och dels för att förtydliga att det hela förstås inte var nån officiell tävling.
Nu insåg jag att när det är fest, så är det fest - och då ska man vara fin, dvs jyckarna ska åtminstone vara rena när man går på kalas. På torsdagskvällen, två dagar före kalaset, så blev Wilbur badad, fönad och klippt. När jag höll på som mest, så började jag nysa och ha mig. Tänkte att det var dumt av mig att inte ta allergipillret (gräspollen) innan jag började med pudelpälsen istället som nu mitt under pågående jobb.
På fredagsmorgonen när jag lämnade nyfriserad och ganska fin Wilbur hos brorsan, så fick han - både brorsan och Wilbur själv - förmaningar om att allt blött - underifrån eller uppifrån - var strängt förbjudet. Jag menar, cirka tre timmars pudelpälsjobb vill man liksom inte göra helt förgäves, typ.
Under fredagen kände jag mig allt sämre, och när jag kom hem efter jobbet så tvingade jag mig själv att bada hund - och Spirou (!). Pingu struntade jag faktiskt i. Så himla smutsig var han inte. Min plan var att jag skulle finputsa Spirou när han hade torkat - men det tyade jag inte. "Kom som du är"-texten på inbjudan ekade i mitt (känslan av) bomullsindränkta huvud mellan feberliknande frossa alternativt hetta.
På lördag morgon var det sååååå häääär nära att jag stannade hemma. Men... har man varit med på jubileum 1997, 2002 och 2007, så ska jag för sjutton också vara med 2012. Lägg märke till att jag hade/har valp på de tre senaste ballunserna, Spirou, Gromit och nu Pingu. Jubileumet 1997 var Keaton två år.
Hihi! I bilen på väg mot Skutskärs BK (där det hela utspelade sig) rann snornäsan nästan oavbrutet. Efter ett tag tröttnade jag på att ständigt torka mig om snoken. Så jag tog till radikala åtgärder; jag stoppade in pappersnäsduken in i den rinnande näsborren - och lät den helt enkelt hänga kvar där tills det blev behövligt att byta. När jag blev omkörd eller körde om nån själv, så döljde jag det hela arrangermanget lite diskret med handen, ifall nån skulle lägga märke till mitt valross-utklädda ansikte.. ;)
Sedan väl på plats så blev jag frisk! Jag vet egentligen inte vad som drabbade mig, förkylning eller allergi - antagligen både ock eller nåt.
Pingu hälsar på nån släkting.
När jag kliver ur bilen på parkeringen möts jag av Albin-Lena. Alltså Lena som har Gromits brorsa Albin. Alltid lika trevligt!
Vackra Albin.
Skutskärs brukshundklubb var översållad av trevligt folk, massor med vackra ESS och söta lagottosar, några norwich terriers, ett par frallor (minst) och så lite annat smått och gott. Som den här till exempel:
Portugisisk vattenhundsvalp som lystrar till namnet Diva. (om jag hörde rätt) Jag blev helt förälskad i denna lilla krabat. Så söööööt.
Träffade även på snälla och mycket trevliga Xit-Marie, alltså Marie som hade Gromits pappa Oliver. Denna lilla pingvin (se nedan) hade hon tagit med sig enkom till Pingu och mig. Tack Marie!! Tänk hur omtänksamma folk är ändå.
Inuti den söta pingvinen är det kattmynta, man sticker den i magen så ska det tydligen dofta. Fast... efter en stund kom Marie själv på att pingvinen blir ju då som en voodoo-docka... Så... näh! Jag tänker icke sticka lilla dock-Pingu. :)
Hur gick det då på utställningen och agilitytävlingen, då?
Jo, Spirre, den äldst deltagande hunden, blev tvåa i agilityn (av nio startande). Han placerade sig bra mest på grund av hans hindersäkerhet - och inte på grund av hans snabbhet. ;) Jag hade innan start förvissat mig om att hopphindren inte skulle vara för höga (45 cm). Det var en mycket lätt bana, med en endaste liten svårighet - där fick vi förstås en vägran. Klantmaja till förare, säger då jag. Fast det skulle inte spelat nån roll, för den som vann var helt klart snabbare än Spirou, även om vi hade nollat.
På utställningen så blev visst Spirou bästa veteran. Tror jag, ska tilläggas. Jag menar, jag och utställningar! Finns det nån virrigare utställare än jag, måntro? Kommer sent in i ringen, går ur innan man är klar och så vidare. Alla andra hade full sjå att hålla reda på mig, virrhönan. :)
Anledningen att jag tror att han blev etta i veteran-klass, ESS, var för att jag minns att han och jag blev tillsagda att ställa oss intill den röda uppånedvända hinken. Marie och en trettonårig, underbart söt tik fick stå intill den blåa hinken. Jag antar att Spirou vann för att han är yngre (tio år, och därmed något mer bibehållen, eller nåt).
Eftersom Spirou fick sånt där HP, så skulle han in igen och tävla mot alla andra, men då åkte han - och sin trettonåriga medtävlande - ut på direkten. Vad har de emot oss gamlingar? (skojar bara :))
Tyvärr blev det inte en endaste bild på Spirou, så därav detta foto som bevis att han faktiskt var med. Han är längst till höger i bild. :)
Bakom Pingu och Wilbur kan man skönja agilitybanan. Nja... en blå tunnel, i alla fall.
Nästa man till rakning var Pingu. Han fick ställa upp (helt själv) i "Baby-klass".
Hihi! Andra kanske skulle ha tränat hunden innan man ställer upp på sånt här spektakel. ;) Nåja.. jag fick i alla fall runt hunden - efter ett tag.
Den här bilden togs nog - enkom - för att bevisa att valprackarn faktiskt kan trava. Alltså en stilstudie i "valptrav". :)
Det var liiiite pinsamt att när Pingu och jag skulle in i ringen, så hade Pingu bestämt att han skulle ligga kvar vid vårt "läger" - på rygg med alla fyra tassarna sprattlande i vädret, så att utställningskopplet trasslade in sig så mycket som det överhuvudtaget är möjligt. Han totalvägrade att ställa sig upp. Alla närvarande väntade på oss. *harkl*
Pingu fick en röd rosett, med HP, och då skulle man tydligen in i ringen igen och konkurrera med de andra valparna. Då åkte han genast ut, antagligen för att han var yngst, och därmed inte har hunnit växa till sig. (Man ska tydligen varken vara för ung eller gammal. ;))
Albin granskas och fotas...
... och så kom man tvåa (blå hink ;)) och fick världens STÖRSTA tuggben. GRATTIS!! (Hm..? Undra om det här var champion-klass? Ja, Albin är en sån där champinjon!)
Allra, allra sist ut på utställningen var Wilbur. Han fick en röd rosett, men inget HP. Domaren ursäktade sig, men sa försiktigt att hon kan inte utdela HP när Wilbur protesterade ganska ljudligt mot att hon petade (!) på honom. :) Wilbur har en ganska hög integritet, okänt folk får inte peta på honom så där. Man vet aaaaldrig vad de kan få för sig, anser Wilbur, och morrar och knorrar för att visa att han inte riktigt litar på dom, vis av 13,5 års erfarenhet av diverse veterinärer, fysioterapeuter och dylika ting.
Nu borde jag ju veta vilka som blev BIR och BIS och sånt.. fast det vet jag inte. Jag tror att kanske det blev en lagotto som blev BIS. Jag stod och tittade på den avslutande bedömningen, men... vad hjälpte det?!
Tänk vad mycket trevligt folk det finns ändå, så här i hundkretsar. Och att alla vet vad de andras hundar heter, och vilka som är föräldrar hitan och ditan. De vet inte bara stamtavlenamnet - de vet även vad hundarna kallas för också!! Jag begriper ingenting! Många gånger kände jag mig ganska vilsen. Kom först inte ens på vad Pingus mamma heter. "Eh...? Edith.. kanske!", svarade jag, men kände att det var nog fel. Sekunden efter så råkar jag höra ett annat sällskap tala om Pingu - de sa rätt namn: Esther!! Vilka de var..? Ingen aning! Men de kände väl till min hund!! (Hur sjutton kunde de veta att just han var han, av alla dessa jyckar som var där?) Pingu kallades tydligen för "Snöbjörnen" (eller var det "Isbjörnen", för att han hade så mycket vit päls - och var lite rund om magen, kanske? ;)) hemma i valplådan hos uppfödaren.
Jag talade också med en annan trevlig tjej - som visste allt om mig, Gromit och Pingu. "Hur sjutton vet du?!", frågade jag undrande. Det visade sig att hon hade Alva som är en släkting. "Man håller ju reda på "sina valpar"!", förklarade hon, "de andra har jag ingen större koll på". Och det har jag full förståelse för. Jag skulle också intresserat följa "mina telningar" om jag hade en avelshund.
Tack alla för en trevlig hunddag med solsken och allt, speciellt tack till alla funktionärer som jobbade typ oavbrutet hela långa dagen - och grattis till alla glada vinnare!
Ovanstående resultat är under STOR reservation tills kennel Rowntree uppdaterar sin hemsida med de riktiga resultaten. :)
PS. Gissa hur många gånger jag under dagen önskade att Gromit var med. Speciellt på agilityn.... :´(
Foto: Louise Medman.