Idag bar det av till Olandstraktens BK. Det var första gången jag var där. Och ja, det var lätt att hitta dit. Men... Jag ska aldrig någonsin åka tillbaka dit. Där spöregnar det, ju! Hur kul är det att köra agility i spöregn och lera på en skala mellan 1 och 300?
Som sagt, lita aldrig på det jag skriver, för det var rätt kul, faktiskt - trots det blöta. Leran kunde jag dock varit utan.
Det här var första gången (vad jag minns i alla fall) Gromit tävlade i regn. Han är ju inte så himla förtjust i det blöta som faller på honom. Han blir lugnare än vanligt. Och jag misstänkte att detta enbart är en fördel. Kanske, kanske skulle han inte vid starten bara flyyyga in i banan explosivartat som han brukar. Och ja, det stämde faktiskt. Han - kors i taket - lyssnade på mig!!
Visserligen tjyvstartade han i bägge klasserna. I Agilityklassen (som var först) hängde jag dock med (Han stack precis innan jag tänkt säga "Kör!"). I Hopp-klassen var min tanke att lämna honom och gå bortom det andra hindret. Ha! Grompan skuttade iväg bara jag hade gått några steg bortåt, så jag kom egentligen helt fel mot vad jag hade tänkt vid bangången. Men jag var ju inte förvånad, så jag hade lite av en B-plan - min speciallitet: Improvisation! Haha! I och för sig så blev jag inte förvånad att han tjyvade,men man "måste" ju prova. Går det så går det! Det är bara att träna mer. Eh..? "mer"? Fel! Det är bara att träna, det!
Så här vill jag att det ska se ut - även på tävling. Men Grompan har en annan åsikt när det är tävlingsdags.
Han tog nog ett å annat kontaktfält, men inte riktigt som jag vill. Han kan ju så bra på träning. Nångång kanske det sitter även på tävling. Egentligen borde jag väl tänka framåt och frivilligt diska oss genom att där på stört ta om hindret. Men... jag tänker alltid kortsiktigt där för stunden - vill komma i mål. Känslan att komma i mål är så tillfredställande. Jag faller alltid för frestelsen att fortsätta, och strunta i framtiden - bara vi får komma i mål just idag. Jag, dum? Ja, det stämmer. Det enklaste sättet att bli av med en frestelse är att falla - pladask - för den! Och idag plaskade det en hel del inne på banan med omnejd.
Slalomet i Agilityklassen hade en relativt svår ingång. Hunden kommer med en rackarns fart över snabba hinder som stod i en svag böj. Slalomet stod även - för att försvåra det hela - lite snett vinklat åt höger. Eftersom jag - förstås - kom på efterkälken så gick han ur efter första porten. Han undrade väl vart jag hade tagit vägen. ;)
Felpoängen vi fick där kändes just då ganska onödigt. Jag borde ha kunnat fixat det där. Vi fick ytterligare 10 fel under Agilityklassbanan. Dessa berodde på (plus kontaktfältsmissar, antar jag) av Gromits alltför ofta envisa snurrande framför hinder. Dessa snurrar är jag nu så pass van med, så jag "grämer" mig inte över dom. De hör liksom bara till. Men förstås kommer dom så småningom försvinna när han får bättre hindersug, så jag kan springa på bättre utan vara beredd på att hejda mig så jag inte springer rakt in i honom. Alternativt beror hans snurrande på att jag inte springer på. Han behöver ju styrfart, typ.
Så här såg det ut på de allra först tävlingarna med Grooompan. Jag hade ständigt en vilt bjäbbande hund framför fötterna. Hjälp!!
I Hoppklassens slalom så bestämde jag mig för att köra ett bakombyte - fast Gromit inte kan det säkert. Nångång ska man väl testa även på tävling. Det är lika bra att testa här och nu, eller hur? Går det så går det! Hehe! Det gjorde det INTE!!
Sedan när jag skulle ta tillbaka honom till slalomets början, så klantar jag mig genom att inte gå tillräckligt långt. Och då blev det självklart fel - igen - totalt i onödan. Jag tar ett par skutt tillbaka - denna gång tillräckligt långt - och då funkade slalomet helt perfekt.
Efter slalomet kommer jag fel. Hihi! Varför är jag där på banan egentligen? Grompan skulle klara det bättre själv. På grund av min klantighet trycker jag honom förbi hindret efter slalomet - och den tredje vägran satt som en smäck - diskad! Vi fortsätter förstås banan, och vid det näst sista hindret som stod lite avigt till, så visar jag bara lite halvdant för jag ångrar mig, och tänker istället gena till sista hindret. Men Gromit vill köra banan som man ska göra. Som sagt: Varför ska jag vara med för? Grompis fixar det bättre sjäv, ju! :)))
Hur som helst är jag helnöjd med bägge loppen. Tja... Inte tjyvstarterna och kontaktfältstagandet, då. Men själva känslan i banan. Att han har glädjen att ta alla hinder - inte bara balanshindren (som annars är hans favvo-hinder). Och att han lyssnade på mig!! Kan det inte regna jämt!
En liten lustig sak är att en annan är hur nöjd och glad som helst för 15 felpoäng och en 11:e plats av 43 startande. Andra är så besvikna över snöpliga fem-felare, och därmed att de åtrovärda uppflyttningspinnarna är missade.
Själv resonerar jag som så att jag vill ha kul NU och HÄR tillsammans med min bästa kompis till hund (vilket även självklart är Spirou och Wilbur). Att längta till att ha roligt sen - i en högre klass - åtrår inte jag. Målet är inte målet i sig självt utan vägen dit, typ. Varje bana är en utmaning, om det så är en fartig och simpel M-bana eller en knixig klur-bana. Allt jag vill ha är att det finns ett flyt i banan.
Självklart tycker jag att det skulle vara helt underbart roligt - och ofattbart - om man vann eller fick uppflyttningspinnar. Men det är - för mig - inte hela grejen, faktiskt.
Egentligen borde man väl typ skämmas för att man aldrig "kommit ifrån" klass 1, fast man hållit på med det här ända sedan 1991. Haha! Men vem bryr sig!
Bild från i år. Grompis har numera ett bra mycket bättre sug på hindren. Men fortfarande vilt bjäbbande.
Nu höll jag på att glömma igen...
Bekvämlighetsinrättningsbedömningen
Två stycken bajamaja-inspirerade bås i anslutning till klubbstugan. Avståndet till själva agilitybanan var godkänt. Dock neddrag för lervällingen man var tvungen att forcera när man skulle försöka ta sig till backen upp mot klubbstugan. Jag kan anta att denna lervällings existens är väder- och säsongsbetonad. Hänvisningsskyltar fullt synliga på klubbstugan.
Handfat med "pumpvatten" från dunk. Tvål och våtservetter fanns. Toa-rullar (flera) i en lite originell toarullshållare (såg ut som någon slags servetthållare i metall) som fullgjorde sin funktion, dock med viss resarvation. För att torka händerna fanns en gigantisk pappersrulle som låg lite halvdant på papperskorgen. Den antagligen ordinarie servetthållaren var tom. Kläd-krok saknades.
Betyg: Ett 15-felpoängslopp med två vägran och den tredje hängande på ett hår när. (Alltså ungefär som vårt för dagens Agilitylopp.)
PS. En annan sak jag är super-duper nöjd med är Grompans icke-gruffande. Idag kunde jag till och med stå och tala med Felix o Robin-Jennie utan något gruffande från Grompis. Jag berömde o belönade honom flera gånger. Detta var helt omöjligt förra året.
När vi åkte hemåt var jag så nöjd och glad - trots regnväder och att allt var blött och kyligt. Jag tänkte på att min jycke lever och mår bra samt att jag kan tillsammans med honom utöva den hundsport som ligger mig närmast om hjärtat. Tänk att för bara cirka fyra månader sen var allt så nattsvart. Tack veterinärer, forskare och piller (och dispenser samt stackars försöksdjur) att ni finns. Utan er vore livet sååå mycket sorgerligare. Tack! DS.