För ett par månader sen promenerade jag och jyckarna förbi syrrans hus. När vi närmade oss grindhålet så tänkte jag att det skulle bli intressant att se hur lill-pysen Linus skulle reagera. Tokigt nog så just precis då så fick vi typ hundmöte, så lill-pysen märkte nog inte alls var vi var för någonstans.
För den som inte vet eller har glömt; Lill-pysen Linus är egentligen inte min hund. Han är bara inneboende. Han är nämligen min systers lilla jycke. Linus flyttade in hos oss i september förra året.
Om jag ska vara fullkomligt ärlig, så ville jag egentligen inte ha en till jycke - jag ville ha färre. Men.... jag kan helt enkelt inte gå emot min systers önskan - det går bara inte. Och det är mitt val.
Hur som helst så måste Linus inflyttning till oss ha varit en ganska omväldande förändring för honom:
Plötsligt så bor man hos ett gäng främmande jyckar och en grinig tant. Man blir skjutsad till ett annat hus på vardagarna - och promenerar där, ibland längs gångvägar, ibland i skogen. För att sen på kvällen åka tillbaka till det första stället - och promenera där, ibland längs gångvägar, och ibland i en annan skog.
Ibland blir man skjutsad till den där griniga tantens jobb och där träffar man ofta andra mer eller mindre främmande tvåbeningar. Och i höstas så blev man skjutsad till ett annat märkligt ställe - där det var MASSOR med främmande hundar eller åtminstone en massa dofter efter dom (brukshundklubben). Där fanns också ett gäng besynnerliga möbler eller vad det nu var för nåt (agilityhinder). Dom gick hur som helst inte att använda för fem öre! Totalt värdelösa!
En annan märklig sak med dom här nya ställena, både hos griniga tanten och hos hennes brorsa, är att innan man får sina godbitar, så ska man göra en massa konstiga konster innan man får kvickt som sjutton svälja sina rättmätiga godbitar. Det ska snurras, och det ska sittas, och det ska skuttas upp på godisstenar och alla möjliga märkliga saker. Fattar inte riktigt varför? "Hit med det bara!!", säger jag.
En annan besynnerlig sak som den där griniga tanten envisas med är att man ska bli borstad, klippt och rakad samt få pedikyr stup i kvarten. Begriper inte! Och dom där andra dumhundarna... dom försöker inte ens rymma och gömma sig när det är dags; de bara... ja, det verkar nästan som om det gillar det. Besynnerligt?!!
Och apropå dumhundarna... den där svart-vita besten, det gigantiska monstret.... Hatar honom!!! Pudeln däremot, han gillar jag. Han är min ledsagare, han visar hur man gör. Den där andra gigantiska jycken, han som är brun-vit... ja, han bryr jag mig inte alls om. Jag lägger knappt märke till honom.
Linus och Wilbur utforskar A-hindret.
Jag har ofta funderat på vad Linus egentligen tycker om att numera bo hos mig och mina hundar, och vad han tycker om att hänga med Wilbur och min brorsa om dagarna medan jag jobbar.
När han flyttade hit så kissade han inne, och det gjorde han inte bara för att markera in stället utan han hade ett förflutet av att vara en notorisk innekissare. För nån dag sen så kom jag på att det nu var mycket länge sedan han gjorde detta. Istället så säger han till genom att krafsa på ytterdörren. Ärligt talat så trodde jag inte att det skulle gå att omvända honom - jycken är ändå tio år gammal. Fast med en mycket envis typ "valp-rumsren-träning", så har det visst gett utdelning. Det är helt fantastiskt!
Det här är en annan sak som har förändrats; förr låg Linus alltid uppe på soffryggstödet, men numera, sen några veckor tillbaka, så kan han också lägga sig att sova nere i soffan, i snurrfåtöljen eller på golvet nedanför soffan. Är det för att han känner sig tryggare nu, eller vad?
En annan framgång är hundmöten. Han brukar bli typ rabiat och slänger sig ut i kopplet. Hihi! Det känns faktiskt lite smått fånigt att när jag går ut med alla fyra hundarna, så är det lillpysen Linus som jag lägger min mesta koncentration på vid hundmöten.
Vid söndagens koppelpromenad så mötte vi fyra stycken vilt bjäbbande jyckar (där de två mattarna inte gjorde mycket, i alla fall inte tillräckligt för att försöka få ordning på deras hundar), så visade Linus STORA framsteg. Visserligen kunde han inte riktigt låta bli att bjäbba tillbaka mot de andra vilt skällande jyckarna, men jag jobbade envist, och sen så fick jag faktiskt kontakt med honom. Helt otroligt!
Istället för att bara fortsätta att gå, så stannade jag upp och tillrättavisade honom. Jag vägrar att gå med en vilt skrikande hund dragande i kopplet. Linus uppförde sig då så fint att jag bara måste belöna honom med godis - som han gärna tog emot - för att han kanske ska förstå att det lönar sig att vara tyst och lugn. Och sen kunde vi fortsätta - alla fyra hundarn och jag - i lugn och ro - medan de andra främmande hundarna fortfarande skällde och gormade i högan sky. Hehe! Ibland är skadeglädjen den enda äkta glädjen. Hehe!
Det här hände förresten precis utanför ett hus typ vid 10-tiden på förmiddagen i söndags. Undrar vad husägaren tyckte om oväsendet?
Du och jag, Wilbur. Du och jag, Linus (eller äh! Wilbur håller inte på med sånt trams).
Nu idag vid promenaden så mötte vi en jycke på ganska långt håll - och lillpysen Linus började genast att spana upp på mig: "Hörru, kommer det nå´ godis nu, eller?!" Tala om seger!!
En annan sak som hände imorse...
Varje dag när jag släpper in Linus och Wilbur hemma hos brorsan, så galopperar Linus in i ren glädje. Han tycker jag är så långsam med att öppna dörren, han hoppar mot dörren med framtassarna; jag kan inte öppna dörren snabbt nog.
Idag var han visst extra glad; i ren glädjeyra fick han tokspring (!) i tassarna inne i hallen!! En liten lillpys på tio år! ♥
Jag har ju försökt att få Linus att snurra på kommando, men det har gått så trögt. Sedan för nån vecka sen, så visade brorsan upp hur duktig Linus har blivit! Jag blev så förvånad! Fast brorsan hade snurrat åt andra hållet (motsols, det hållet som jag först hade gett upp, så jag hade bytt till medsols). Så Linus snurr-trick är helt brorsans förtjänst! Visserligen är det än så länge långt ifrån klockrent, men det funkar!
Linus pulsar på i snön på skogsturen. Han gillar friluftsliv.
Det är det här som är så tråkigt; jag vill ju berätta det här för syrran. Jag vill ju berätta om alla saker han hittar på. Som till exempel att när vi gick i skogen för några helger sedan, så helt plötsligt så skuttar han - på eget initiativ (!) - upp på en snötäckt godissten (han som annars har varit och fortfarande är så trög att få upp på stenarna). Alla vi andra, hundarna och jag stod först bara och glodde på honom i pur förvåning. :)
Och det är också en hel del saker som jag undrar över: som till exempel om han brukar gilla att få ögonvråna rentorkade från ögongojs (jag gör det varje morgon, och lillpysen Linus sitter snällt still och väntar på sin tur, till skillnad mot när det är borst- och klofixardags, då han försöker smita undan). Det är också en massa småsaker; hur han brukar ligga och vila etc. Men... det går ju inte! Inte när syrran inte längre finns här hos oss. *suck*
Nu idag så gick vi åter igen förbi hennes hus. Det har nu gått några månader sen förra gången. Idag var det inget som störde. Linus försökte först knata in hos grannen, men det kan också varit för att det var en kissfläck där i snön.
Sedan vid syrrans grindhål, så stannade han faktiskt upp, och tog nåt steg in mot själva grinden. Jag tar då av honom kopplet för att se vad han gör. Linus går bort mot den öppna grinden, kikar in.... men vänder sedan och kollar på mig. "Ska du inte gå in och titta?!", uppmanar jag honom. Linus står bara kvar och kollar på mig. Jag sätter strax på kopplet igen (vi står ju intill vägen).
Jag står sedan kvar en liten stund bara för att se på syrrans hus, och att filosofera litegrann. Sedan går vi - och Linus hänger glatt med oss andra - som en i flocken. Jag tar det som ett tecken att han ändå trivs att bo hos oss...
♥